2 barn, gravid och lämnad

Mitt liv var ganska idylliskt för fyra år sedan idag. Det var en fin vårdag och jag låg där med min nyfödda dotter i famnen och min livs kärlek i handen bredvid mig.

Idag har vi varit ihop i sju år, har två barn, två tjejer. Den ena fyllde 4 igår och min andra fyllde 2 i januari. De är det vackraste jag vet. Jag vaknar varje morgon och tänker att jag är lyckligast i världen som har allt det här.
Min sambo är underbar. Lat, men underbar.
Han älskar sport, till min motsats, och han fick mig till att öppna upp ögonen för saker jag trodde aldrig var möjligt. Han visade mig ett nytt sätt att se på livet och lärde mig tacksamhet i en ny vinkel.

Sedan två år tillbaka har vi drabbats av olika bakslag. Mest ekonomiska, men även jobb, karriärsval och i hans sport. Jag har stöttat honom i vått och torrt och fått vara den starka genom detta, även om det många gånger varit svårt.
Han har i det senaste drabbats utav svåra depressioner där han stänger ute mig och barnen. I oktober gick han ut på krogen och vägrade komma hem på en vecka. När han kom hem tog han tag i sig och det kändes som jag hade fått tillbaka honom, han ville vara med mig, hitta på saker, uppvakta mig. Jag får sedan veta att jag har cellförändringar av svår grad som gör att jag måste göra en omfattande operation och att detta försämrar min fertilitet radikalt, något som tog hårt på mig. Jag hade svårt att se glädje och fick söka stöd från familj och vänner. Min sambo var en klippa och tog hand om det mesta runt om mig. Jag kände att vi var ett team igen. Jag kunde nudda tanken att det nog får räcka med oss, att jag var nöjd. Även om det inte alls var så jag känt från början.

Sedan kom bakslaget. Vid en återbesökskontroll ser personalen förvånade på mig. De säger att jag är gravid. Jag grät av lycka och kunde inte förstå att det var sant. Jag studsade hem och berättade ivrigt för min sambo. "VI SKALL FÅ BARN IGEN! Kan du fatta??!!"
Han stelnade. Jag såg hur mörkret lades i hans ögon och han kunde inte ens prata. Han åkte på innebandy och när han kom hem sa han, jag citerar:
"-Jag kommer dö om vi får ett barn till! Jag kommer drivas till vansinne och lämna dig!"
Jag förstod ingenting. Han kunde hålla med om att vi fått en bättre relation och att vi var påväg rätt, men han säger då att han inte vill ha fler barn.

Idag säger han, alla hjärtans dag i all ära, att han vill separera. Han klarar inte av att leva ihop och behöver vara ensam.       
Jag är i vecka 14. Läkarna säger att detta är något de aldrig skådat. En ren tillfällighet att jag ens blivit gravid och en utav sköterskorna började gråta då hon blev så rörd. Jag är så glad, men samtidigt så har jag nu blivit lämnad och jag vet inte vart jag skall ta vägen...