Ensamstående till barn med adhd - avlastning? (långt)
Hej!
Jag är ensamstående mamma till en 15 årig son med adhd. Även om jag är "ensamstående" så har jag en ny man vid min sida. En man som numera helst vill slippa min "ouppfostrade" son. Han är utländsk börd och har en helt annan uppfattning om hur man ska fostra barn, frmaförallt upproriska tonåringar. De gick bra ihop till en början, men sedan min son kommit i tonåren så blev han också rebellisk och upprorisk mot min nye make. De tolererar varandra, men råkar ofta i luven på varandra om småsaker. Därför ser jag helst att maken inte blandar sig i min uppfostran av sonen.
Sonens pappa finns, men kan inte ta hand om sonen då han är svårt handikappad. Även om pappan vill, så kan han inte ta hand om sonen. Det har varit tuffa år sedan skilsmässan och fd.makens olycka.
Jag har varit arbetslös i många år efter en arbetsskada på 90-talet och det har varit väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Detta har dock lyckats de senaste månaderna, då jag har fått ett tillfälligt arbete. Problemet är att arbetstiderna är mycket tidiga mornar och att jag inte är hemma på mornarna då sonen ska på skolan.
Jag har ingen kontroll på honom på mornarna, förutom att väcka honom innan jag far, annars vaknar han aldrig. Sedan måste jag ringa honom flera gånger på mornarna för att han ska klä sig, äta och ta sin medicin (concerta). Ibland svarar han och ibland skiter han i det eller har mobilen på ljudlöst och somnar om. Min make vägrar att kliva upp och väcka sonen eftersom det oftast blir bråk dem emellan, från sonens sida mest då.
Familjesituationen och den osäkra arbetssituationen har gjort att jag däckat psykiskt. Att medla mellan son och make och samtidigt försöka fosta och stötta min son, samtidigt som jag ska arbeta går inte riktigt ihop. Han är sen på skolan på mornarna, har lärt sig att skolka och är allmänt upprorisk även på skolan. De klagar och kan riga så mycket som fyra-fem gånger på dagarna för att tala om för mig vad sonen gör och inte gör.
Jag är sönderstressad innan jag ens är hemma från arbetet. Då ska jag dessutom jaga rätt på en son som är på rymmen och leta fram hans läxor som han antingen gömt eller glömt på skolan. Han har en assistent på skolan som påminner honom om läxor, men denne assistent kan ju inte passa honom jämnt, så därför kan han ta dem med, men hinna gömma dem innan han är hemma. Om han kommer hem vill säga. På det så har vi täta möten och telefonkontakt från skolan. Möten är minst två gånger i månaden, ibland mer. Telefonmöten kan vara så ofta som varje dag, förutom alla andra skolsamtal om vad han gör och inte.
Det blev för mycket för mig till slut och jag brakade ihop på jobbet och bara grät över en så trival sak som att än en gång måsta köpa nya gympakläder till sonen. De andra, nya kläderna hade han gömt/tappat/kastat bort. Nu är jag sjukskriven och går på medicin för att inte bara sitta och tjuta för minsta lilla. Maken har förståelse för MIG men inte för min son. Sonen vägrar låta maken hjälpa honom i vad det än må vara.
Jag ringde sociala för att be om avlastning. Åtminstone avlastning någon helg så att jag kan få slappna av och slippa vara på helspänn om vad sonen gör och var han befinner sig. Svaret jag fick var att de helst hade velat attt han bodde i ett familjehem på veckorna, då det var det jobbigaste perioden för mig. Detta kommer sonen aldrig att gå med på och själv känner jag det som ett svek från min sida mot min son, förmodligen kommer han att se det så också, att jag sviker honom. 
Nu är min fråga till er. Vad finns det för alternativ i vår situation? Är detta enda alternativet för att hjälpa både min son och mig?