Det här tycker jag är jobbigt med att vara bonusmamma, vad tycker ni är jobbigt?

Jag har en bonusdotter vv och mina två egna vh. Det jag tycker är mest jobbigt är känslan av att hur mycket jag än engagerar mig och gillar mitt bonusbarn har jag ingen "rätt" till nått. Och jag kan ge och ge men får inte den där självklara kärleken tebax och det är ledsamt. Sen tycker jag även det är jobbigt när man har ett sätt att uppfostra, som lyckligtvis stämmer med min sambo, men inte med biomamman. Då blir det lite onödiga konflikter.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att aldrig veta när bonus ska vara hos oss eller hos sin mamma. Min sambo berättar aldrig för mig när dem har ändrat tider. Ibland är det varannan vecka, ibland är det 2-3 veckor innan byte.

Sen tycker jag det är jobbigt att säga till henne om saker, som att inte slänga träningskläder och handuken på golvet i badrummet. Samma när hon färgat håret och badrummet blir ett bombnedslag.
Eller när hon lagat mat och ALLT står framme.
Jag försöker bli bättre på att säga till, men det känns svårt. Med mitt eget barn kan jag bestämma och få honom att sköta sig.

Jag tycker otroligt mycket om min bonus och hittar gärna på saker med henne, saknar henne när hon inte är hemma o.s.v.      

Det som är absolut jobbigast är att ha ytterligare en vuxen människa som man är "tvungen" anpassa sig efter för annars så bryter tredje världskriget ut....  Och nu menar jag alltså bonusarnas mamma om någon inte förstod det

Gav efter några år helt gett upp att planera roliga saker eller mysiga hemmakväller som inkluderade bonusbarnen för när man för 10:e gången får ställa in sina planer för att mamman gjort egna planer med barnen (på pappans vecka utan att fråga) så lessnar man tyvärr.

När det kommer till själva barnen så tycker jag det jobbigaste är ungefär samma som du skriver TS. Man lever i samma hus och är en familj men man är tvungen att tolerera beteenden som man aldrig kommer att acceptera ifrån sitt eget barn.   Försökte i början gå igenom lite med sambon vilka regler som gällde, men det visade sig att de bara gällde sen när jag var hemma och var den som sa till. Och efter att flera gånger fått höra att -Jag har faktiskt frågat pappa och jag fick.... så tröttnade jag. Efter det så har jag bara lagt mig i sånt som även påverkar mig.

Trots detta så har jag och bonusarna en bra relation, de börjar bli lite äldre nu och verkar se mig mer som en vuxen kompis som man kan diskutera problem med och som alltid ställer upp för dom om de behöver hjälp.

När vuxna "bonusbarn" kommer hemflyttande igen, för att deras mamma flyttat ihop med ny kille och inte har plats för dem. En signal till dem att flytta hemifrån, som de inte fattar. 

Vi måste ha en rejäl genomgång med reglerna här hemma, för vissa rum är rent ut sagt äckliga. Disk, gammal tvätt, aldrig renbäddat, etc...

Inga andra får ha middagsdisk på rummet, varför ska man få ha det för att man är inneboende bonusbarn på 21 år? 

Gör som jag, jag tröttnade på att dagligen tjata om tvätten och disken osv.
Tvätt som inte ligger i tvättkorgen blir helt enkelt inte tvättade. Har även bestämt en dag i veckan då de ska städa sina rum och plocka undan all disk (så räcker det med att tjata en dag istället för sju dar i veckan....). Fast den blir ju lite svårare om det är så att de sprider ut disken i hela huset och inte bara i sina rum. Renbäddat, ja det är helt och hållet deras problem. Vill de sova skitigt så får de göra det.

Man blir på så mycket bättre humör när man inte går och irriterar sig på småsaker precis varje dag. Och en 21:åring ska du verkligen inte behöver serva!!

    

Haha vad bra, den regeln ska jag införa hos oss när ungarna blir större (har både bonus och bio i samma ålder)

Tvätten har jag löst på mitt sätt: Han ville inte vara med och hjälpa till med tvätten, hänga, sortera strumpor, etc, så nu har han egen egen tvättkorg. Den kommer nog tvättas när den blir full... Jag gör det inte.

Och mat äter vi i köket, där ska disken också plockas undan. Vill han äta middag i sitt rum får han flytta till eget boende. 

att folk är så elaka mot oss bonusmammor. Vi gör uppoffringar för någon annans barn men får massor av skit. Speciellt på forum som denna. att min mans ex tar en massa plats i vårt liv. att jag som är ofrivilligt barnlös får arbeta och göra uppoffringar för någon annans barn. Jag skulle hellre arbeta och göra uppoffringar för mitt eget. Från mitt eget skulle jag få ovillkorlig kärlek och en livslång relation vilket skulle få uppoffringarna att kännas små att tvingas stå tillbaka för barnets skull när jag vill ha ensamtid med min man att tvingas lägga mer pengar på hyra, mat, fritidsaktiviteter, semestrar etc jämfört med om det bara var jag och min man

Tur att fördelarna ändå överväger: att min bonus är världens gulligaste och min man ett riktigt kap

Ingenting. Jag känner inte igen mig eller oss i något av det som beskrivs här på FL. Barnen har en jättebra mamma och de är vare sig curlade, osjälvständiga, tonårssura, lata eller något annat i den stilen. De är lika bra som mina egna ungar och jag älskar dem allesammans. Tycker vår stora familj är toppen och har aldrig ens en enda gång på alla år haft några bekymmer som dem ni räknar upp i den här tråden och andra. 

Så ska man verkligen inte behöva ha det! Förstår att det är jättejobbigt att inte veta. Det måste väl gå att lösa?

Känner även igen det där med att säga till, det är så svårt. Jag vet inte varför men om jag säger till så blir de ofta så sura, mitt barn får jag tjata på mååånga gåger innan det händer något, men hen blir inte sur.