4,5-åring som matvägrar
Hej!
Jag har en pojke på lite drygt 4,5 år som är väldigt dålig på att äta. Man får tjata på honom vid varenda måltid. Han vill nästan bara ha pannkaka eller köttbullar med potatismos.
Godis eller fika kan han däremot äta hur mycket som helst av,verkar det som.
Vi ersätter naturligtvis inte ett mål med mat med fika eller godis.
Han var väldigt duktig på att äta då han var mindre. Det här problemet har börjat sedan han kom upp i trotsåldern. Och för 5 månader sedan fick han ett syskon,och sen hon kom så har det blivit ännu värre. Kan detta ha med någon sorts avundsjuka att göra eller är han på väg in i 6-årstrotsen?
Jag vet inte vad man ska göra för att få honom att äta. Vi har börjat med att vara hårda och ta bort tallriken om han inte har ätit och vi lagar aldrig någon annan mat än den vi serverar. Så han kan ibland hoppa över ett mål mat,på detta sätt.
Men jag får så fruktansvärt dåligt samvete! Han blir ofta ledsen när vi gör så och försöker spela på våra känslor,och tyvärr så lyckas han emellanåt. Vi är ju så rädda för att han ska svälta och bli sjuk!
Han är i övrigt en pigg,aktiv och glad pojke,men han är väldigt smal. Han väger bara drygt 20 kg mot sin längd på drygt 1 m.
Han är också hopplös att få i säng på kvällarna. Kan det hela hänga ihop,om han får för dåligt med sömn t ex?
Han försöker hela tiden få vår uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Därav min undran om detta kan vara någon sorts avundsjuka. Han är aldrig elak mot sin lillasyster,men försöker gärna få oss att koncentrera oss på honom istället för på hans lillasyster.
Om han är hemma hos sina mor- eller farföräldrar t ex,så verkar han äta bättre. Men hemma är det nästan omöjligt att få honom att äta bra. Kanske för att han får mer uppmärksamhet där?
Vi har ju inte lika mycket tid att ge honom nu när vi har en till att tänka på,så han måste ju dela uppmärksamheten med sin lillasyster vilket han inte är van att göra.
Han kan ibland medvetet försöka få oss att bli arga. Ytterligare ett tecken på att han vill ha uppmärksamhet kanske. Bättre med negatv uppmärksamhet än ingen alls.
Jag hoppas att ni kan hjälpa oss och ge oss några goda råd på vägen. Vi börjar bli riktigt oroliga för honom. Men det är väl så det är att vara mamma.
//Mvh Oroliga mamman