Vill inte ha barn
Hej,
Jag är en man på 42 som har sedan tidigare relation en dotter på 7 som bor hos mig klassiskt varannan vecka. Mamman och jag har idag en fin relation och vår dottern verkar trots skilsmässan en glad och harmoniskt person.
Sedan några år tillbaka träffade jag en kvinna som är 1 år yngre än jag och som inte har några barn sedan tidigare.
Redan när vi träffades i början så pratade vi om jag kunde tänka mig bilda en ny familj vilket jag absolut kunde tänka mig.
Till historien hör att jag dels skilde mig vilket var uppslitande rätt känslomässigt(den personen som jag har barn med) och dels i samma veva blev uppsagt pga arbetsbrist. Jag erhöll ett bra avgångsvederlag och valde att sent i livet skola om mig till hantverkare.
Dock så var det känslomässigt väldigt omtumlande att dels skilja sig men även att börjar om från noll när det gäller att skola om sig.
Jag träffade som sagt var den här kvinnan i stort sätt när jag höll på att plugga och skulle ta mina första stapplande steg som hantverkare.
Det har varit ekonomiskt påfrestande att inte ha några pengar och jag har länge varit beroende av min sambo.
Dessutom valde vi att köpa något större tillsammans och flytta ihop alla 3 under ett tak(jag, hon och min dotter som jag har varannan vecka)
Det har varit väldigt stor påfrestning att synka oss alla och hitta sina nya roller.
Jag har dessutom haft oturen och hamnat på företag som inte har varit så seriösa i min nya bransch vilket har tärt något oerhört på mig rent psykiskt. Har känt mig stressad och inte känt någon stabil grund att stå på.
I samma veva vill min sambo naturligtvis ha barn. Hon är ju verkligen i den ålder då det är nu eller aldrig som gäller, om det inte redan är för sent.
Dessvärre har det visat sig att vi på egen hand inte kommer att kunna få egna barn och inte heller via IVF.
Däremot skulle det finnas en chans att få barn via äggdonation.
Vi gjorde ett tappert försök i julas men det hela blåstes av av kliniken då donatorns ägg inte var mogna.
Det blev väldigt snopet för oss båda.
Kände att hela resan var väldigt uppslitande för mig. När vi väl kom hem var jag helt slut.
Så här i efterhand har jag känt mig totalt dränerad på energi och känner att det inte är värt att göra hela den här resan när chanserna ändå är så pass små att det kommer att bli något.
Dessutom känner jag själv att jag faktisk inte orkar.
Jag är idag 42 och håller på att slå igenom en bransch som är himla tuff. En bransch som tar väldigt mkt tid och framför allt kraft.
Att umgås med den familj jag har, dvs sambo o den dotter jag har räcker för mig och är det jag nättt och jämt orkar med.
Dessutom har dottern fått en fin kontakt med min sambo trots att det inte är hennes biologiska mamma.
Jag har på ett så snällt sätt försökt att förklara min ståndpunkt kring detta - att jag tyvärr inte orkar gå igenom något sådant och att jag visst en gång i tiden ville skaffa familj men att jag dessvärre kommit fram till att det inte får plats med ett barn till i mitt/vårt liv. Inte så länge det ser så osäkert ut med jobb plus att jag behöver få mentalt lugn o ro.
Hur jag än förklarar på ett fint sätt och hur jag än lägger upp det så förstår inte min sambo mig alls.
Hon får bara panik och tycker väl mer el mindre att jag har lurat henne. Att jag inte varit ärlig i från början.
Jag å andra sidan känner att jag visst haft avsikter att skaffa mig en ny familj men att så som läget ser ut just nu så går det inte. Hur mkt men jag än vill. Jag vill att vi koncentrerar oss på det vi redan har istället för på något vi kanske ev inte kommer att kunna få?
Hur ska jag göra? Kommer vi att kunna gå vidare i den här frågan? Ingen av oss vill kompromissa i den här svåra frågan. Jag ser bara en väg tyvärr...
Hjälp mig reda ut?
Sambon har valt att prata med en psykolog om detta
