Skaffa ett andra barn eller inte?

Ne, ingen verkar känns igen sig i det jag skrivit. Ingen som har kallat mig knäpp heller så det är nog bara fortsätta fundera....

Här har du en till... Min son är drygt 2 och jag är lika gammal som du.
I mil värld förtjänar alla barn att vara riktigt efterlängtade, sådär så man tänker på det varje dag och liksom verkligen saknar något i livet. Och så är det inte för mig. Är så nöjd med hur familjen är just nu, vet inte om jag kommer kunna ge min son det jag vill ge honom om han får syskon etc. Plus att jag tycker det är skönt med bara ett!

Hej.
Det låter lite som om du ensam ska avgöra om det ska bli syskon eller ej.
I vilket fall som helsy så älskar du det nya barnet lika mycket som barn nummer ett.
OCH man räcker till, man hinner med.
Jag har en flock barn och känner igen mig i dina frågor.
Jisses vad jag tvivlade på att kunna tycka lika mycket om tvåan som om ettan, men det där "omtyckandet" bara kom.
Det flyger på en på nåt vis.
Ta ett prat med din gubbe och skaffa det ni vill ha.
Varför skulle det va fel på barnet?
Min sista fick jag vid 33.
Lycka till nu och ta det lite lugnt.

Ja jag känner mig faktiskt lite ensamen om beslutet om en 2:a eller inte. Gubben min är nöjd med sina 3 barn men är inte främmande för ett fjärde. Han tjatar inte direkt om ett till barn men vill jag så skulle han  inte tveka.

Acelise: Känner precis som du! Men ändå är jag rädd att jag ångrar mig om 100år när det är försent.

Jag tror det är många som har dom här känslorna som du beskriver. Det gick bra med första barnet, kan det gå lika bra med nästa? Det verkar som att ju flera barn man får desto mer blir man rädd att det inte ska gå bra med det kommande barnet. Men oftast går det ju bra Se dig omkring, känner du många där det inte har gått bra? 

Jag har två små barn o kände som du beskriver. Oron blir större när man redan har "ett friskt barn". Om jag skulle få ett tredje så skulle jag antagligen känna ännu mer så. Men det är inte så mycket man kan göra åt det, man får bara utgå från att det går bra. Onödigt att lägga en massa energi på något som kanske inte ens uppstår (säger jag som inte lever som jag lär )

Kärleken räcker definitivt till ett barn till! Det löser sig av sig självt. Det är ju inte så att man har en viss procentsats med kärlek som ska fördelas mellan barnen. Tvärtom har det varit för mig iaf, jag älskar mina barn lika mycket! Så visst finns det mer kärlek kvar

Tänk vilken fin gåva att ge ditt större barn, ett syskon! Även om barnet redan har större syskon, så är det nog skillnad o få ett syskon som är mer i samma ålder.

Vaknätter o sjukdomar är såklart jobbigt, men gud så snabbt det går över...Speciellt med andra barnet. Man hinner liksom inte tänka! Livet rusar på, alldeles för snabbt! Hinner knappt reflektera över lillemans framsteg, han bara hänger med. Så lite dåligt samvete har jag där. Men tänk på att vi är designade till att ha dåligt samvete, det är naturligt. Det har ju alla! Det är ju för att vi vill våra barn det allra bästa!! 

så har jag åxå kännt. det är hopplöst. jag har dock valt att ignorera det lite då jag inte vill att mitt barn ska vara själv. jag väntar nu mitt 3e. är skitnervös

Men barn "skaffar" man för att man vill ha dem, inte för att de ska vara en fin gåva till det barn man redan har. Jag är ensambarn (med två mycket yngre halvsyskon som jag inte växt upp med) och nej, jag har aldrig lidit av att vara ensam. Tvärt om. Jag har fått min mammas odelade uppmärksamhet, odelade kärlek och odelade hjälp. Visst kunde jag sakna syskon lite som yngre men jag är otroligt nöjd med att vara ensambarn Och nej, jag har trots "lyxen" att vara ensam aldrig haft problem med att dela, visa respekt och ta hänsyn till andra.

Självklart skaffar man inte barn bara för att ge det största ett syskon. Jag räknade upp ett antal fördelar som jag ser det. O detta var en av dem. Men givetvis måste man ju vilja ha ett barn till! Men bara för att man velar så betyder ju inte det att man inte vill ha ett andra barn. Man har kanske bara behov av att prata av sig sina rädslor. 

Ja absolut. Jag märker bara en trend i sådana här trådar, att TS ska övertalas till att skaffa ett barn till för det är så bra, allt kommer lösa sig - ja som att det är det enda rätta. Men livet med ETT barn kan vara nog så bra det också.

jag har inga syskon och det är inte synd om mig men visst hade det vart skönt att mina föräldrar kunde haft en till att oroa sig över samt ställa krav på :S

Jag känner igen mig Ts! Har en son som blir 2 år snart och de flesta av mina vänner som fick barn samtidigt är antingen gravida eller har redan fått 2an. Men jag känner mig så himla osäker. Är så nöjd med det jag har. Älskar min son över allt annat och vill ge honom det bästa. Visst det skulle vara roligt att få en dotter också men det finns ju inget som säger att vårt andra barn blir en flicka så det är ju absolut ingen anledning att skaffa ett till barn. Sedan tyckte jag bebistiden var ganska jobbig... det är först nu som jag verkligen njuter av att vara mamma! Så det spelar säkert också in. Hur ska det gå då med ett till barn? Då kommer man ju VERKLIGEN inte få sova eller vara i fred... 

Jag har också velat en massa.
Har alltid velat ha 2 barn bla för att jag tycker det är bäst för barnen. Själv skulle jag inte kunna tänka mig att vara utan min syster och så känner alla kompisar jag har som har syskon också. De jag känner som är ensambarn har varit nöjda med det fram till att föräldrarna är lite äldre, då börjar de plötsligt känna att de kommer att bli ensamma kvar på något sätt och önskar att det fanns någon med samma bakgrund som de själva.

Men som sagt, när ettan väl var här så kändes det inte lika självklart med en tvåa för mig. Jag vill ju kunna ge ettan all kärlek och tid. Fast nu börjar längtan efter en till komma och jag är helt hundra på att det blir ett syskon. Så jag kan väl känna lite att om man inte känner den där längtan så är det nog inte dags ännu eller meningen alls. Hur kände du inför det första barnet? Var det en stark längtan då som du inte känner nu? Eller var du osäker även då? 

Ett syskon är en stor gåva till ett barn men tvåan förtjänar att vara lika önskat och efterlängtat som ettan var och inte bara bli en present till sitt äldre syskon. 

Jag är övertygad om att livet med ett barn är lika bra som livet med fler barn.
Och ingenting säger att syskon automatiskt står nära varandra i livet och tar hand om varandra...

Vi får se om det blir ett till...

Jag hade en stark längtan efter mitt första barn. Det var planerat och efterlängtat och helt underbart! Hade inte lika mycket tankar om att nått kunde gå snett som jag har nu inför en 2:a. Kanske är det som nån skrev att det kanske inte är dags för ett andra barn än. Jag får nog vänta och se om längtan efter ett andra barn blir lika stark som min längtan efter mitt första. Om den känslan nån gång kommer vill säga. Känns bra att höra att ensambarn kan bli "lyckliga" och inte sakna nått hela livet. Nu är ju inte mitt barn ett ensambarn när hon har större syskon, men som sagt, dom bor inte hos oss och träffas inte jätteofta sen är det rätt stor ålders skillnad. Hoppas att dom kan ha bra kontakt också senare i livet.

TS, din beskrivning av dina känslor var som tagna från mig! Jag känner precis likadant, fast vi har olika familjesits!

Jag tror man är redo, när man är redo. Innan dess är det ingen idé att försöka vara redo!
Och som sagt... LÄNGTAN är A och O! Och hos mig finns inte den längtan. Än. Eller kanske aldrig.