Jag har förstått att jag måste bearbeta min barndom för att kunna ta ett steg i rätt riktning för att kunna må bra nu i vuxen ålder.
Jag misstänker att min ena förälder kan vara psykopat eller ha någon störning åt det hållet.. Om man nu kan ha det så att man saknar den empatiska förmågan men inte gör allt för sin egna vinnings skull tex. ? (om man nu läser på punkterna för pyskopaten)
Tänkte höra om det finns folk här som har erfarenheter av detta?
Jag misstänker starkt att min sons pappa har drag åt psykopat hållet.
Vet att han har diagnosen damp och att hans dotter (halvsyster till min son) har ADHD.
Men just det där med empati brist är väl mer åt psykopat hållet?
Hur var din barndom ts?
Hej!
jag fann en hemsida om psykopaten i familjen: http://www.prickigaboken.se/ kanske står det något som kan hjälpa dig på den om din sons förhållande till sin pappa..?
Min barndom ja du.. samtidigt som det finns fina minnen finns det mest ångestframkallande minnen.
Min ena förälder visar en sida utåt mot omgivningen men hemma är personen som förbytt, mycket otrevlig, arga blickar, ryter, vill vara "ifred". Upplevde personen under min barndom som väldigt dominant och auktoritär med mycket skrämseltaktikter. Hårdhänt, opedagogisk och många "felaktiga" normer som jag fått lära om mig i skolan och hos kompisar under min uppväxt. Tvingade oss göra saker mot våra viljor och satte oss då i situationer där vi kände som väldigt utelämnade, ensamma, rädda, ångestfyllda och oroliga som barn. Vi fick inte säga emot eller diskutera/förhandla om vad som sagts. Fick ingen respekt som barn och mycket prat om att allting annat var fel och detta var rätt. Aldrig visat känslor, aldrig berömt utan allting kunde alltid vara bättre - det dög aldrig. Man fick aldrig själv göra sina egna val. Samtidigt som personen inte hade koll på tex. ålder, klass, kompisar etc. så hade personen kontrollbegär över mycket annat. Vi fick inte gråta som barn eller vara svaga och framförallt inte högljudda. skadade man sig hette det alltid att det inte var så farligt och att man skulle sluta upp o gråta - ex. en bryten tå som stod rätt ut som 7åring som drogs tillbaka följdes av en örfil för att det skreks. upplevt mycket kränkningar och mobbning. Det är väl lite grann... mycket generaliserat.
Kan du se ngt i ditt ex's beteende som liknar min ena förälders?
Det finns ett mycket bra forum för vuxna barn till narcissistiska föräldrar.
Man brukar säga att en psykopat alltid är narcissistisk,
men att en narcissist inte behöver vara psykopat
http://vuxnabarn.nu/narcissism/en-narcissistisk-foraldrastil/
Hoppas du hittar något som kan ge dig några 'svar'
Jag växte upp med någon sådan. Känner väldigt igen mig i din berättelse. Framförallt att det var så jädrans perfekt utåt, och när någon annan var i närheten vad min far kärleksfull och omhändertagande. Bakom stängda dörrar fick man istället stryk om man tog godis utan att fråga.
Idag går jag i terapi och har diagnosen borderline. Däremot hjälper terapin att bearbeta, att förstå att det man lärde sig under hela sin uppväxt inte alls måste sitta kvar inom en i framtiden, det gäller bara att våga ta i det.
Jag har ingen kontakt med människan idag. Periodvis händer det dock, han är trots allt den där typiska charmiga varelsen som beskrivs att alla psykopater är, man kan inte annat än att tycka om honom när man är på förlåtandeväg. Men efter fler lögner om dåligt hjärta och cancer(ja, jag vet att det är lögner) så har jag gett upp.
Och även fast jag har fakta för att "sätta dit honom" och få honom att förstå att jag vet så kan jag inte förmå mig att göra det. Han kommer endå bara vrida det till något som är tills hans fördel och jag står där och ar ingenting att komma med.
Vet inte om min farsa skulle klassas som psykopat, men kanske. Har självt levt i det där du beskriver. Utåt var pappa den där trevliga personen som alla tyckte om. Hemma var han raka motsatsen. Han slog någon av mig och brorsan i princip varje dag. Kunde ske för minsta lilla och i bland använde han till och med tillhyggen. Nu när man har blivit förälder själv är det så svårt att fatta hur han kunde välja att verkligen plåga oss, sina två egna söner på det viset. Vi har ingen kontakt i dag.
Jag är ganska säker på att min styvpappa (han är inte gift med min mor längre som tur är) är psykopat.
Han hade ingen empati överhuvudtaget. Under de femton år han var tillsammans med min mor är den totala tiden jag pratade med honom kanske 24 timmar och då träffade jag honom varje vardag c:a 40 veckor om året i 15 år.
Jag visste knappt någonting om honom, men han kunde få rejäla utbrott om man inte gjorde disken eller rastade hundarna. Själv gjorde han aldrig någonting. Han lurade dessutom min mor på pengar vid skilsmässan.
Kanske är lite sent ute men Min pappa har psykopatiska drag- eller är en psykopat helt och hållet, jag vet inte eftersom det inte finns diagnosernat. Men jag har starka skäl till att tro så. Han började med droger när han var 13. Slutade när han var 25. Min mamma säger att han blev en helt annan person, kall och hemsk. Hon visste inte hur han var egentligen, eftersom han var påverkad. Jag är 17 och har växt upp i en jävligt kall och grå miljö. Min pappa har aldrig sagt att han älskar mig, eller så mycket som gett mig en komplimang. Jag skulle vara tacksam om jag fick en kram ibland om han åkte och jobba, eller när han kom hem, förutom det så var det ingen fysisk eller psykisk kontakt över huvud taget. Han pratade bara med mig när det gällde nånting, eller när han testade mig. Han försökte alltid att få mig att bli intresserad av samma saker som han var intresserad av, annars sket han i mig fullständigt. Min mamma lider av panikångest och ibland när hon fick sina attacker, och kände att hon höll på och dö och behövde hjälp från min far, kunde han svara med saker som "alla ska dö nån gång" och sen bara gå därifrån. Eller när mamma fick missfall och han sa att hon skulle sluta grina för han var ju död, han var till ingen nytta. Han berättade för mig en gång att om aga var enda lösningen så skulle han inte tveka. Andra har sagt till min mamma att hon måste ta ett rejält snack med honom angående hans beteende mot andra. Han kunde gå på grillfester och kolla på folk med den där läskiga äckliga jävla blicken. Han var en översittare. Han sket fullständigt i känslor. Han var charmig och kunde lura vem dom helst. Folk sa till min mamma att hon hade en sån "underbar och händig man" fast dom egentligen aldrig haft en riktig diskussion med honom. Igen visste ju vad som hände bakom stänga dörrar. Han såg allt och alla som objekt, livet var som ett laboratorium. Folk kände ofta obehag när han var i närheten, och det är inget jag har sett utan det har folk som träffat min pappa berättat. Jag kommer ihåg när jag kom hem 3 på natten när jag var 15 och hade vart på en festival, jag hade inte kunnat höra av mig till honom eftersom det var för mycket folk som ringde så det fanns ingen signal. Jag gick med cykeln hem och när jag kom fram till huset och han såg mig så började han sakta gå fram till mig, väldigt lugnt, sen när han är precis framför mig så slänger han iväg min cykel och tar stryptag på mig (ganska hårt kan jag säga, men inte så jag ströps) och bara stirrar in mina ögon. Kommer inte ihåg vad han sa eftersom jag var så chockerad. Han hade alltid en jämn ton när han pratade och svor nästan aldrig, bara när saker inte riktigt gick som han ville, typ om bilen gick sönder, då vart han jävligt förbannad. Efter att han separerat med min mamma har han träffat 7 kvinnor (som jag vet om och har träffat). Varje gång jag var hemma hos honom kunde jag höra dom knulla varje jävla natt. En gång till och med i samma rum. Enda anledningen som han nånsin brytt dig om mig eller velat ha kontakt med mig är för att han alltid försökt "forma" mig till någon supersmart självsäker oövervinnerlig känslokall robot, så länge jag inte var så mot han såklart. Det enda vi pratade om var fakta och information. Fick en miniräknare av honom i julklapp, bara. Jag har självklart ingen kontakt med honom längre eftersom jag insett att det aldrig skulle funka.
Inte förälder, men förre detta styvfar.
Jag misstänker att min pappa är åt det hållet. Jag har läst om psykopati och sådant på internet och ganska mkt stämmer in på han. Min mamma har inte vågat lämna han. För han har sagt till mamma att hon inte skulle klara sig utan han. Han har även sagt det till mig. Min syster har sagt samma sak till mig. Fast jag tror inte hon har nån sån störning. Jag bor fortfarande hemma. Jag vill så jävla mkt lämna men jag vågar verkligen inte. Jag känner mig så ensam även fast det är folk omkring mig när jag pluggar i skolan och så.
Min pappa har fixat mkt saker åt mig för att sedan använda det mot mig och jag känner sån skuld ibland då han säger att han gjort så mkt för mig osv..
Hej anonym (tjej,
Du har rätt att ta emot hur mycket som helst av din pappa eller mamma utan att känna skuld över det.
Det är föräldrarnas uppgift att ta hand om sina barn. Gränsen för att hjälpa och fixa det för sina barn sätter varje förälder själv, förutsättningarna är olika i alla familjer.
Viljan att se till att ens barn har det bra, ska vara anledningen till att allt en förälder gör saker för sitt barn. Den anledningen kommer av att en förälder älskar sitt barn , därför väntar han/hon heller inte sig något tillbaka.
Det är ett typiskt drag av en person som vill kontrollera och ha makt över andra, att säga att ; du klarar inte dig utan mig och det jag kan ge dig.
Det tror man på när man får höra det många gånger.
DET ÄR FEL!
Man kan få det mycket bättre och få känna sig trygg i sitt eget hem.
Oavsett diagnos på din pappa , så ska du som barn till honom känna dig lugn och trygg när du umgås med honom.
Föräldrar ska kunna ge sina barn kärlek.
En villkorslös kärlek.
DU eller dina syskon har alltså ingen skuld som ni ska betala tillbaka till era föräldrar.
Ni är en gåva och ett lån till era föräldrar!
De ska förvalta den gåvan väl, genom att ge er kärlek i
Bra att du skrivit hit! Det är ett första steg.
Din mamma, du och dina syskon kan bli glada en dag när ni förändrar ert liv.
Ni har varandra och tillsammans kan ni klara detta! Din mamma behöver prata med någon. Hon är mitt uppe i detta. Kan vara svårt att lita på sig själv och veta att hon har en styrka inom sig.
Den kan komma fram med stöd från någon hon litar på. Bor du hemma så ska din mamma ta det ansvaret att göra något åt er situation.
Du kan stötta din mamma här, hon ser ju också då att ni barn förstår om hon vill bryta upp.
Ni behöver hålla ihop nu för att kunna fortsätta göra det senare också.
Prata med din mamma om detta.
NI KAN!
Kram på dig!
Hade en styvfarsa som var tydligt psykopatisk! Jag och mina syskon tvingades sköta städning, disk och barnpassning av den minste (styvfarsans son) annars åkte vi på stryk. När han och morsan hade haft fyllefester på helgen var det vi som fick städa upp efter deras griserier. Jag och mina syskon ansåg han var egoistiska ungjävlar som skulle hållas på plats. Tilläggas bör att han hade en kriminellt förflutet med bilstölder, fortkörning, misshandel m.m.
Jag tror min pappa är psykopat, jag har ganska liten kontakt med honom idag. Han kunde vara helt underbar och oerhört skrämmande. Han har ett oerhört bekräftelsebehov som skulle fyllas och behövs fyllas även nu. Jag användes i det syftet. Han vägrar bekräfta andras framgångar utan kommer enbart med negativa elaka kommentarer såvida han inte kan ta äran. Slagit mej skulle han självfallet aldrig någonsin göra, han förstår inte hur män kan misshandla barn och fruar. Att han slängt runt, strypt, sparkat, spottat, hotat med kniv, slängt i backen, nypt, kvävt både barn och fru ser han inte alls det är ju vi som är hemska mot honom. Så många gånger jag fått stått och gråtit alldeles sönder och tillknöcklad och om och om bett om ursäkt för mitt beteende när jag varit liten. Äcklig var jag och allt annat vidrigt. Jag hade rakad skalle och killkläder för att vara tillfreds då han hade svårt med kvinnlighet och han förlät mej aldrig för att jag intresserade mej för killar och började ha tjejkläder. Hade jag inte slagit mej fri så hade jag varit en mycket trasig kvinna./ långhårig och glad tjej.
Hej anonym (tjej,
Du har rätt att ta emot hur mycket som helst av din pappa eller mamma utan att känna skuld över det.
Det är föräldrarnas uppgift att ta hand om sina barn. Gränsen för att hjälpa och fixa det för sina barn sätter varje förälder själv, förutsättningarna är olika i alla familjer.
Viljan att se till att ens barn har det bra, ska vara anledningen till att allt en förälder gör saker för sitt barn. Den anledningen kommer av att en förälder älskar sitt barn , därför väntar han/hon heller inte sig något tillbaka.
Det är ett typiskt drag av en person som vill kontrollera och ha makt över andra, att säga att ; du klarar inte dig utan mig och det jag kan ge dig.
Det tror man på när man får höra det många gånger.
DET ÄR FEL!
Man kan få det mycket bättre och få känna sig trygg i sitt eget hem.
Oavsett diagnos på din pappa , så ska du som barn till honom känna dig lugn och trygg när du umgås med honom.
Föräldrar ska kunna ge sina barn kärlek.
En villkorslös kärlek.
DU eller dina syskon har alltså ingen skuld som ni ska betala tillbaka till era föräldrar.
Ni är en gåva och ett lån till era föräldrar!
De ska förvalta den gåvan väl, genom att ge er kärlek i
Bra att du skrivit hit! Det är ett första steg.
Din mamma, du och dina syskon kan bli glada en dag när ni förändrar ert liv.
Ni har varandra och tillsammans kan ni klara detta! Din mamma behöver prata med någon. Hon är mitt uppe i detta. Kan vara svårt att lita på sig själv och veta att hon har en styrka inom sig.
Den kan komma fram med stöd från någon hon litar på. Bor du hemma så ska din mamma ta det ansvaret att göra något åt er situation.
Du kan stötta din mamma här, hon ser ju också då att ni barn förstår om hon vill bryta upp.
Ni behöver hålla ihop nu för att kunna fortsätta göra det senare också.
Prata med din mamma om detta.
NI KAN!
Kram på dig!
Hej Anonym (tjej ) .
Tack för ditt svar. Jag var här och kollade några gånger om du skrivit. Ja hade velat svarat dig på en gång. Jag blev glad när jag läste att du verkar ändå stark och målmedveten. Önskar att det gått enligt dina planer med jobb, så att du kan komma hemifrån.
Det som oroar mig är den lappen / mail du tänkt lämna kvar till din pappa.
Det kan bli sämre för dig om du skriver att du misstänker att din pappa är psykopat.
Du behöver inte skriva eller förklara något alls för din pappa om han är en psykopat. Han vet varför du lämnar honom om det är så.
De är stolta över att vara de dom är. Många använder det ordet som skällsord. Det låter negativt , när det är något som är positivt för honom att vara för en psykopat. Han tycket han inte om att läsa eller höra det. Då har man fått honom arg. Detta är om han verkligen är en psykopat.
Titta på en bra sida om detta på Psykopati.se.
Ska du lämna något meddelande , är det bättre att skriva kort, utan att vara utlämnande. Är han en psykopat utnyttjar han det du skriver , om du skulle träffa honom igen .Då har du lämnat en dörr öppen .
Ska du lämna , ska du inte ge honom något.
De blir aldrig bättre , en psykopat är alltid en psykopat. Kunskap är viktigt, det ger dig en bra vägledning i dom val du kan behöva göra.
Du skulle behöva prata med någon, utan att det kommer fram till din pappa.
Din mamma är rädd för att bli självständig, hon ser och känner att ni inte har det bra hemma.
Har man sett konstiga saker hemma i många år, då tror man till slut att det ska vara så.
Man lägger skulden på sig själv för det som händer, då man tror att man alltid kan göra mer för att det ska bli bra. Man tar på sig sin partners / din pappas ansvar att göra saker bra. Han gör ju det dåligt för er.
Då tror man att det dåliga beror på en själv.
Det är svårt för din mamma att lämna. Dock så går det och många som lämnat sin destruktiva tillvaro frågar sig alltid :"Varför gick jag inte tidigare".
Man behöver stöd och kunskap för att förändra sin situation. Om din pappa är en psykopat, och hon skaffar sig kunskap om detta kommer hon få dom svaren hon behöver för att få styrka till att lämna hon också. Ni behöver stötta varandra. Det är svårt för dig att stå utan familj. Du behöver din mamma och dina syskon.
Du behöver känna samhörighet med någon för att ha en stabil grund att stå på. Ensam utan kontakt med någon i familjen låter svårt. Speciellt om du tänkt lämna Sverige.
Försök försiktigt prata med din mamma , hon måste vara tyst om detta så att din pappa inte får reda på vad ni misstänker om honom.
Det kan ge större problem. Psykopati förstör för ALLA. Är din mamma inte mottaglig, skaffa dig kunskap själv så att du kan bemöta henne när ni pratar om detta. Använd inte ordet psykopat. NU.
Då lyssnar hon kanske inte alls. Säg i stället att du inte mår bra hemma. Du kan säga att du ser också att alla är ledsna hemma. Glädjen hemma saknas.
Då lyssnar hon lättare. Det är lättare att förstå än att säga det finns en Psykopat hemma. En sådan person saknar empati. Det är det som gör oss till människor.
Det är grundförutsättningen för oss att visa varandra kärlek. Då mår vi också bra.
Hoppas få höra hur det går för dig.
Kram
Hej Anonym (tjej ) .
Tack för ditt svar. Jag var här och kollade några gånger om du skrivit. Ja hade velat svarat dig på en gång. Jag blev glad när jag läste att du verkar ändå stark och målmedveten. Önskar att det gått enligt dina planer med jobb, så att du kan komma hemifrån.
Det som oroar mig är den lappen / mail du tänkt lämna kvar till din pappa.
Det kan bli sämre för dig om du skriver att du misstänker att din pappa är psykopat.
Du behöver inte skriva eller förklara något alls för din pappa om han är en psykopat. Han vet varför du lämnar honom om det är så.
De är stolta över att vara de dom är. Många använder det ordet som skällsord. Det låter negativt , när det är något som är positivt för honom att vara för en psykopat. Han tycket han inte om att läsa eller höra det. Då har man fått honom arg. Detta är om han verkligen är en psykopat.
Titta på en bra sida om detta på Psykopati.se.
Ska du lämna något meddelande , är det bättre att skriva kort, utan att vara utlämnande. Är han en psykopat utnyttjar han det du skriver , om du skulle träffa honom igen .Då har du lämnat en dörr öppen .
Ska du lämna , ska du inte ge honom något.
De blir aldrig bättre , en psykopat är alltid en psykopat. Kunskap är viktigt, det ger dig en bra vägledning i dom val du kan behöva göra.
Du skulle behöva prata med någon, utan att det kommer fram till din pappa.
Din mamma är rädd för att bli självständig, hon ser och känner att ni inte har det bra hemma.
Har man sett konstiga saker hemma i många år, då tror man till slut att det ska vara så.
Man lägger skulden på sig själv för det som händer, då man tror att man alltid kan göra mer för att det ska bli bra. Man tar på sig sin partners / din pappas ansvar att göra saker bra. Han gör ju det dåligt för er.
Då tror man att det dåliga beror på en själv.
Det är svårt för din mamma att lämna. Dock så går det och många som lämnat sin destruktiva tillvaro frågar sig alltid :"Varför gick jag inte tidigare".
Man behöver stöd och kunskap för att förändra sin situation. Om din pappa är en psykopat, och hon skaffar sig kunskap om detta kommer hon få dom svaren hon behöver för att få styrka till att lämna hon också. Ni behöver stötta varandra. Det är svårt för dig att stå utan familj. Du behöver din mamma och dina syskon.
Du behöver känna samhörighet med någon för att ha en stabil grund att stå på. Ensam utan kontakt med någon i familjen låter svårt. Speciellt om du tänkt lämna Sverige.
Försök försiktigt prata med din mamma , hon måste vara tyst om detta så att din pappa inte får reda på vad ni misstänker om honom.
Det kan ge större problem. Psykopati förstör för ALLA. Är din mamma inte mottaglig, skaffa dig kunskap själv så att du kan bemöta henne när ni pratar om detta. Använd inte ordet psykopat. NU.
Då lyssnar hon kanske inte alls. Säg i stället att du inte mår bra hemma. Du kan säga att du ser också att alla är ledsna hemma. Glädjen hemma saknas.
Då lyssnar hon lättare. Det är lättare att förstå än att säga det finns en Psykopat hemma. En sådan person saknar empati. Det är det som gör oss till människor.
Det är grundförutsättningen för oss att visa varandra kärlek. Då mår vi också bra.
Hoppas få höra hur det går för dig.
Kram
Hej.. De e jag som är anonym(tjej). Jag bor hemma än och jag har inte hittat något jobb i Sverige eller utomlands än. Jag har också funderat lite på det med att skriva en lapp och jag tänker inte göra det när jag väl vågar lämna.
Igår vågade jag nämna det för en kompis. Jag skickade en länk från varningstecken.nu tro jag den hette. Den beskriver väldigt bra och så. Men hon har inte svarat än. Någon dag i veckan ska jag till en lärare som jag haft och försöka våga berätta detta. För jag mår så dåligt pga av han och hans misshandel. Jag har int vågat nämna det för min mamma än. Jag vet inte hur jag ska göra. Vet inte om jag nämnt det tidigare men jag går en utbildning som jag sökte bara för att han ville och jag vågar inte berätta för han att jag vill sluta. För att jag känner att jag måste ha hans tillåtelse att göra det. Jag känner att jag måste ha hans tillåtelse att göra allt i princip. För han betalar ju alla räkningar å bensin till bilar och han använder det mot oss och mig.
Jag vågar inte ens lämna skolan för han jobbar i samma stad som jag pluggar i. För han lägger sig i min utbildning och ska bry sig i allt man gör typ.
Jag har som mål att lämna han när året är slut. För jag vill börja mitt nya år med en nystart i livet oavsett vart det nu blir.
Hej. Anonym ( Tjej )
Förstår verkligen att du vill börja om på nytt.
Vad bra att du ska prata med en lärare om detta. Berätta att du känner dig illa behandlad och att din pappa bestämmer och kontrollerar allt du gör. Du orkar inte med det. Undvik ordet psykopat iaf till en början. Du får se hur samtalet går.
Du kan ändå förklara din situation så att läraren förstår att du mår dåligt hemma och behöver komma hemifrån. Din kompis kan bli lite förvånad över det du skickat till henne, om du inte förberett henne på detta. Det kan skrämma vem som helst.
Såna saker är konstiga och onaturliga för oss flesta. Det kan vara svårt för din kompis att svara på just det du skickat. Prata med henne om detta i stället när du träffar henne.
Då förstår hon bättre. Det är viktigt att hon är tyst om detta .Det kan annars bli svårare för dig när du bor hemma. Du ska lämna i tysthet, annars kan din pappa hindra dig. Skriv inte här heller om dina planer. Du måste vara försiktig!
Hej!
jag fann en hemsida om psykopaten i familjen: http://www.prickigaboken.se/ kanske står det något som kan hjälpa dig på den om din sons förhållande till sin pappa..?
Min barndom ja du.. samtidigt som det finns fina minnen finns det mest ångestframkallande minnen.
Min ena förälder visar en sida utåt mot omgivningen men hemma är personen som förbytt, mycket otrevlig, arga blickar, ryter, vill vara "ifred". Upplevde personen under min barndom som väldigt dominant och auktoritär med mycket skrämseltaktikter. Hårdhänt, opedagogisk och många "felaktiga" normer som jag fått lära om mig i skolan och hos kompisar under min uppväxt. Tvingade oss göra saker mot våra viljor och satte oss då i situationer där vi kände som väldigt utelämnade, ensamma, rädda, ångestfyllda och oroliga som barn. Vi fick inte säga emot eller diskutera/förhandla om vad som sagts. Fick ingen respekt som barn och mycket prat om att allting annat var fel och detta var rätt. Aldrig visat känslor, aldrig berömt utan allting kunde alltid vara bättre - det dög aldrig. Man fick aldrig själv göra sina egna val. Samtidigt som personen inte hade koll på tex. ålder, klass, kompisar etc. så hade personen kontrollbegär över mycket annat. Vi fick inte gråta som barn eller vara svaga och framförallt inte högljudda. skadade man sig hette det alltid att det inte var så farligt och att man skulle sluta upp o gråta - ex. en bryten tå som stod rätt ut som 7åring som drogs tillbaka följdes av en örfil för att det skreks. upplevt mycket kränkningar och mobbning. Det är väl lite grann... mycket generaliserat.
Kan du se ngt i ditt ex's beteende som liknar min ena förälders?