Sätt en diagnos på mig ! Har jag en bokstavskombination eller är det aggressionsproblem?

Redan som liten var jag en väldigt speciellt liten tjej.
Jag var överaktiv, kunde aldrig sitta stil. Hade massor med bollar i luften - hela tiden.
Jag var extremt vild. Så vild att ingen - inte någon- orkade eller ville vara barnvakt en längre tid åt mig.
Jag kunde slå mig väldigt illa, ex om jag trillade från cykeln. Jag reste mig bara upp, borstade av mig och hoppade upp på cykeln igen.
Jag minns att jag som liten fick ett raseriutbrott på en väninna till min mamma, som vid det tillfället var barnvakt åt mig. JJag uppskattar att jag var i ca 7-10 års åldern.
Jag fick tag i en kökskniv, minns att jag hoppade i soffan med den och skrek åt mammas väninna.
Jag skadade ingen, inte mig själv heller.
Men jag minns det som att jag var väldigt arg på barnvakten.
Minns  inga fler såna raseriutbrott, enbart det.
Mina föräldrar har aldrig nämnt några andra "raseri" saker som jag har gjort heller, bara sagt att jag var extremt vild.

När jag började skolan så lugnade det ner sig.
I skolan var jag väldigt duktig.
Jag låg en klass före mina jämnåriga kamrater.
Jag var så lättlärd och duktig att jag t o m gjorde läxorna i skolan.
Jag hade bra kompisar som jag lekte med. Jag trivdes nog rätt bra med livet.  

I högstadiet hade jag toppbetyg i fysik, kemi och matematik.
Jag klarade de andra ämnena bra, men låg inte på toppbetyg i dem.

I slutet utav högstadiet kom koncentrationen av sig lite. Den fortsatte upp i gymnasiet.
Vet inte om det enbart berodde på skoltrötthet, men jag fick flera toppbetyg i vissa ämnen även där, trots att jag inte kände att jag fokuserade helhjärtat i mellanåt.

Nu som vuxen kvinna börjar jag känna mig mer "avvikande" än normalt.
Jag har extremt kort stubin. Blir lättirriterad. Gapar och skriker. Tyvärr så är det i regel enbart min sambo som får "uthärda" detta. Det gör så ont i mig, för jag vill verkligen inte bete mig såhär. Men det känns inte som om jag har någon kontroll över det. Det väller över mig, precis som en stark våg. Impulssiv.
Jag fyller snart 30. Har 1 barn.
Blir jag förbannad på något så kan tv-dosan flyga i golvet.
Säger min sambo något som retar upp mig ( han är expert på att provocera mig ) kan mobiltelefonen, eller något annat som jag kanske har i närheten - flyga i golvet. Hårt, så det går sönder.
Häromdagen krossade jag ett glas mot golvet när jag blev arg.
Givetvis var vårt barn inte i närheten, men jag är övertygad om att hon hörde oss gapa och skrika på varandra.

När jag blir arg, vilket händer rätt ofta nu för tiden, så kan jag ibland bli fysisk.
Oftast så skriker jag, ev kastar eller har sönder något men ibland går det även så långt att  jag kan slå till min sambo på armen, sparka honom på benet eller riva honom. 

  Jag HATAR att vara sån här. Jag VILL INTE !!!

Jag är nog en väldigt känslig person. Har lätt för att bli berörd. Lätt att känna empati (även för min sambo som jag vet att jag skadar - inte bara fysikst men även psykiskt. Vet även att vårt barn hör - och säkert ser - mer än vad vi tror). Om jag ser någon på tvn som blir lycklig, kan jag känna sån lycka själv och börja gråta för att jag blir så glad för deras skull.
Om det är något sorgligt som händer kan jag bli jätteledsen och fälla några tårar- trots att det kanske bara är på tvn.

Jag lever med min sambo och vårat barn. Har knappt ingen kontakt med min familj. Träffar dom några gånger per år. Har telefonkontakt i mellanåt. Finns inte tid till att träffa dom oftare - tyvärr.
Jag har några nära vänner som jag umgås med regelbundet. Några flyktiga vänner som jag ser ibland med.
Jag är alltså inte isolerad från omvärlden utan omger mig med människor.
Har sållat bort dom som jag känner att jag inte får ut så mycket utav och umgås enbart med dom jag vill.

Kan det vara så att jag kanske lider av någon slags bokstavskombination ?
Jag läste lite om Adhd- men tycker inte riktigt att det stämmer in på mig.
Eller är det rena aggressionsproblem som spökar ? Överkänslig ?

Jag blir snart galen känns det som. Jag vill så gärna ändra mitt liv, mitt levnadssätt.
Alla fräcka påhopp om att jag är hemsk undanbedes snällt - jag vet redan att mitt beteende är oacceptabelt.
Att ni påpekar det och ger elaka kommentarer kommer inte att tillföra mig något. Hjälp/råd tas tacksamts emot!

Jag vill förändras, då jag oftast vet att jag gör fel i situationer som kan uppstå, men då har jag redan hunnit göra fel. Jag kan be om ursäkt när jag vet att jag har gjort fel, men jag vill stoppa det innan. Inte vara så impulssiv. Hur ska det bli när vårt barn växer upp ? Jag vill inte tro att jag ska gapa och skrika och bete mig som jag gör idag mot min sambo även mot vårt barn !!! HJÄLP !!

 vs

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-20 09:45
Undrar ni över något - fråga gärna.
Jag ska försöka svara på era frågor så gott jag kan !