Egoistens gnäll och självömkan

Hej,
jag tycker inte du ömkar dig själv faktiskt. Förstår att det är jobbigt när det går ut över din & killens relation. Det är inte det lättaste att komma in i en familj så.
Men du verkar ha "tur" med man & barn eftersom ni verkar ändå gilla varandra.

Har egentligen inget bra råd att ge dig, annat än att han & du kanske ska sätta er ner och prata -antingen ensamma eller med en familjerådgivare.
Det verkar som killen har lite svårt att säga ifrån (till exet) och kanske behöver lite stöttning på den punkten.

Lycka till

Ja du har så rätt. Han är usel på att säga ifrån och jag peppar och hejjar på med glada tillrop när han för en gångs skull säger ifrån istället för att bli totalt överkörd. Men det går inte, han bara är en sån som vill vara alla tilll lags, även om han självklart har en gräns han med.

Har försökt förklara att han gör både sig själv och henne en otjänst genom att svälja allt och jag tror lite börjat gå in faktiskt

Vi pratar, pratar och pratar om allt och han har nog fattat att jag tycker det är jobbigt att hela tiden höra om henne och vad hon tycker, tänker och säger. Jag är INTE svartsjuk men det här har liksom blivit mer och mer påfrestande.

Allt vore så mycket enklare om man träffar en kille utan barn istället men det är ju bara att fly problemen och jag älskar ju dumstruten, tro inget annat

Känner mig som en jäkla bitch som tycker att barnens mamma kan hålla sig på sin kant...
Hon är ju ändå mamma men hon ska f-n inte sätta upp regler för hur saker ska vara när barnen är hos sin pappa. Jag är LESS och känner mig inte betrodd för fem öre från hennes sida.

Brottas också med jobbiga känslor kring barnen, att jag inte tycker att det är så himla kul att leva på deras villkor varannan vecka, men det går väl över någon gång hoppas jag, man är väl bara ovan... *skäms*

Märks det att jag krisar? Tror nyförälskelsen lagt sig.

Hjälp! Det där låter ju nästan som jag!
Har också en känslig kille och känner mig så oehört älskad så att det är helt fantastiskt.

Har dock haft lite samma känslor som du, inte så barnkär etc. Men ja, barnen tycker om mig och jag börjar tycka riktigt mycket om dem också, men första gången vi träffades häll jag nästan på att göra slut för att jag fick sån totalpanik över att plötsligt behöva ha två små barn omkring mig. Tror det är väldigt naturligt.

Jag har dock tur för hans ex bor långt bort och är inte på något sätt störande, förutom att hon gnäller lite på min sambo och då han blir ledsen. I början tyckte jag det var väldigt frusterande men det har lagt sig och nu har vi våra rutiner, det funkar fint med barnen och så. Men ja, jag var på väg att ge upp ett tag, bara för det här med barn. Men det gick inte, för jag älskar ju honom så otroligt mycket.

Vet inte vad jag ska råda dig till, man vill ju att killen ska sätta foten i golvet nångång. Ibland ville jag bara ringa upp exet och skrika SLUTA! Du vet ju att han är världens bästa pappa! Nu är jag jag glad att jag höll mig utanför, men hade det fortsatt så vet jag att jag hade gett mig på henne tillslut.

Hoppas att din kille börjar säga ifrån, som jag ser det så är det nog det enda sättet. Att hon har ansvaret när barnen är hos henne - Fine, men när ni har dem är det ju hans ansvar och det borde hon kunna vara trygg med. Hur gamla är ni, hur gamla är barnen och när tog det slut mellan dem?

Har ingen speciell erfarenhet,men jag tycker att föräldrarna ska sköta sitt.
Har de problem,eller om de vill prata jämt eller umgås,är det deras sak.
Så länge barnen barnen är glada och mår bra.
Och träffar man nån man eller kvinna med barn,så följer självklart ex:et med.

Ju bättre relation de har,desstu bättre.Kommer de inte överens så kanske dom två ska prata rktigt med varandra.
Men jag förstår att det inte är alltid lätt för dig.Men nu valde han,valde du hela hans familj med,vilket är barnen och ex:et.

Jga sitter i precis samma sitts som du .. d är jätte jobbigt .. vet inte riktigt heller hur jag sa bete mig med allt men man får ta en dag i taget å fortsätta

Jag har suttit i samma båt som din kille och tro mig det är ingen lätt sits. Självklart vill man allas bästa. Javisst har ett förhållande havererat men man vill ändå behålla ett hyfsat förhållande till barnens mor för barnens skull om inte annat. Man slits mellan det och att försöka få sin sambo att förstå ens ansträngningar och handlingar samt att få sitt nya förhållande att utvecklas. Din beskrivning av hur ni har det är nästan en kopia av vårt liv för ett år sedan. Med med det i backspegeln kan jag lova dig att det blir bättre. Vi har ett riktigt bra förhållande idag kring barnen och kan umgås på ett trevligt sätt med varandra jag och min fd. Min nya sambo har accepterat att jag gått vidare men ändå behöver behålla kontakten med mina barns biologiska mor. Jag anstränger mig att visa hur mycket jag uppskattar min sambo och vad hon stått ut med.

Vissa saker kunde vi inte kompromissa kring eller lösa dem fick vi genomleva, det gick inte alldeles smärtfritt.
Vi pratade mycket som ni uppenbarligen gör under färdens gång. Vi beskrev för varandra hur vi upplevde saker och vad vi tyckte var jobbigt. Jag tror att det var en bidragande orsak till att vi kom ut ur det hela som klokare och starkare personer i ett starkare förhållande.

Självklart dyker det upp konflikter ibland men det sker alltmer sällan och vi klarar allt bättre av att diskutera oss igenom dom. Så mitt råd är, håll ut! Det blir bättre, låt tiden göra sitt. Svåra saker kan göra ert förhållande starkare om ni hanterar dom på rätt sätt.

Lycka till!

Hej Anonym (självömkan)

Först och främst tycker inte jag att det är någon självömkan. Du har helt sunda, naturliga känslor. Det är inte lätt att få någon annas barn på halsen och framförallt inte någon annans ex. Tyvärr kan exen ofta vara jobbigare än barnen.

Men jag har ett tips till dig. Det finns en förening som heter Styvmorsviolen som framförallt vänder sig till styvmammor. Dels finns där ett mycket bra chattforum på nätet men du kan också anmäla dig till deras studiecirklar där du får träffa andra kvinnor i din situation. Adressen är www.styvmorsviolen.org

Lycka till!!!

Sandra084

Hur kan du säga "Men nu valde han,valde du hela hans familj med,vilket är barnen och ex:et."???
Plocka hem ett barn från vilket dagis som helst, eller två för den delen, och försök få din familj att fungera genom att säga "Ja, nu har jag valt". Sen kan du vara hur kär som helst. Det komemr uppstå problem, det gör det ju även med egna barn. Att sedan behöva dela sitt liv, och till viss mån styras, av sin killes ex. är inte heller det något man kan föreställa sig hur det ska bli.

Det är kul att få paket men inte förrän man öppnat dem vet man om det var vad man ville ha, eller hur!!!

Tack tack för alla vänliga ord. Vi strävar på och det är upp och ner, men nu har det varit en period där allt varit toppen. Jag har hopp och det känns kanonbra!

Tack och lov har gubben stramat upp sig lite, jag peppar honom allt jag kan och det verkar hjälpa honom en smula. Framför allt har han börjat göra som HAN vill och tycker, och det är stort tycker jag.

Sandra084, jag lägger mig inte i vad "föräldrarna" gör och pratar om, men jag har ingen lust att ofta, ofta se min pojkvän helt knäckt och hela tiden bli trampad på, det är vårt förhållande och framför allt honom det går ut över. Klart barnen ska må bra och vara glada, men hur glada är de då när deras pappa mår skit? Man måste faktiskt tänka på sig själv också för att orka med barnen.

Jag fattar väl att exet kommer med på köpet men för den skull så behöver man väl inte bara svälja allt och acceptera? Har du varit i min sits någon gång? Tycker det är ett jäkla tjat att man faktiskt får finna sig i allt när man valt sin situation, men jag tycker inte det.
Man får som ex-fru faktiskt svälja bitterheten ibland, samarbeta en smula och framför allt vara lite HÖVLIG när man trampar in hos sin fd och hans nya tjej (nej vi bor inte ihop men jag är ofta där). Det är inte för mycket begärt tycker jag! Jag tänker inte leva mitt liv som ett jäkla offerlamm, som blivande styvmorsa utan rättigheter och egen vilja.

Anna 84 - jag håller tummarna att det blir bättre för dig.

Jag känner oxå igen mig precis i din situation!

Det är jättesvårt att komma in i en relation där det finns barn sedan tidigare. Barnen är hur gulliga som helst men hur man än vrider och vänder på det, så är det inte mina barn. Jag kommer aldrig att ha samma känsla för dem som min sambo har. Jag tycker om dem enomt mycket (kan inte säga älskar än...), men det bandet som finns mellan förälder och barn finns ju inte mellan oss.

Min sambo har varit lite svartsjuk på mina ex tidigare, tills han kom på att han faktiskt inte behöver träffa dem och att jag faktiskt kommer att måsta ha kontakt med hans ex i princip hela livet vare sig jag vill eller inte! Hon är inte heller det lättaste exet att ha att göra med. Hon är förvisso jättetrevlig och hur gullig som helst de få gånger vi träffas, men så fort min sambo säger ifrån, vilket inte hon är van att han gör, så blir det världskrig! Hon är som sagt inte van att min sambo säger ifrån så när han väl gör det så tror hon ju förståss att det är jag som har tvingat honom (vilket jag aldrig skulle göra!), vilket gör att hon tycker att jag är elak. Förhoppningsvis har hon äntligen insett att så inte är fallet för vi har märkt en liten förändring den senaste tiden, så jag hoppas att det blir bättre och bättre ju längre tid det går.

Mina föräldrar är oxå skilda sedan 15 år, men umgås fortfarande som vänner och vi hittar fortfarande på saker tillsammans. Jag vet ju att det inte är många skilsmässor som är såna, men det är ju det jag är van. Så jag har en förhoppning om att vi, i framtiden, ska kunna träffas och umgås (t.ex vid födelsedagar, skolavslutningar etc.) för barnens skull. Jag vet inte, det kanske bara är en romantiserad bild av verkligheten som jag har, men det skulle underlätta så himla mycket.