På söndag kommer bonusarna igen, för en hel vecka denna gång, och jag börjar känna av oron, igen och vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Visst tycker jag mycket om min sambos barn och det känns lite småtråkigt när de går hem till sin mamma igen. Samtidigt så känns det ganska obekvämt precis innan de ska komma hit. Sen när de en gång är här funkar det väldigt bra, vi kommer liksom i en bra rutin. Finns det någon som känner likadant?
ag har vart med ett tag och har haft många blandade känslor.
Men en röd tråd jag noterat är att jag vantrivs mer med det faktum att det dyker upp ett särkullsbarn vv när barnet INTE är hos oss.
Med det vill jag inte säga att jag direkt hoppar av glädje när han är hos oss, däremot känns det inte alls lika jobbigt.
Jag vet inte varför det känns mindre jobbigt när han är hos oss, det är ju helt irrationellt kan jag tycka då jag inte är förtjust i varken honom som person, hur min sambo blir/blivit under den tid barnet befinner sig hos oss eller det umgängestvång det medför att min sambo vill ha honom hos sig varannan vecka men att det är så är ett faktum.
En människa vänjer sig vid det mesta, om någon skulle ge mig halvhårda smällar med öppen handflata på bar hud hade det känts mycket till en början för att sedan avta och jag kanske tillockmed skulle stänga av det helt om det fortsatte tillräckligt länge.
Om det hade vart ett lite längre uppehåll och någon skulle börja göra samma sak igen skulle det börja om på nytt med smärta/obehag, övergå till en jämnare smärta för att sedan kunna stängas av.
Tanken på att någon skulle ge mig halvhårda smällar med öppen handflata på bar hud känns mycket obehaglig.
Kanske klumpig jämförelse men det jag vill säga är att jag tror att när man "utsätts" för något så vänjer man sig och jag tror människan är utvecklad att klara av alla typer av situationer och göra det bästa av det.
Men, det är vad jag tror och det är mina tankar och känslor.
Det var inte riktigt det jag menade. Bonusarna är väldigt söta och vi har bra kontakt. Jag tycker att det är roligt när dom en gång är här, det fungerar liksom och jag blir själv lite ledsen när dom ska tillbaka till sin mamma igen. Det är innan de kommer att det känns konstigt och jag får liksom ångest, inte annars.
Finns det någon som tycker om sina bonusar som känner likadant?
melodi... Jag förstår dock vad du menar med att vänja sig vid det dåliga. Lite som att behöva gå på ett jobb man ogillar på en måndag. Tråkigt att det inte fungerar så bra med dina bonusar.
Jag kan nog känna igen mig i det. Jag tycker mycket om mitt bonusbarn och när hon är här har vi (oftast...) trevligt, men ändå får jag obehagskänslor innan hon kommer. Typ ont i magen, och jag kan inte förklara det. Skumt.
Jodå, jag känner igen det.
Min man har två tonåringar, varav en är inne i en värstingperiod.... Jag VET att hon inte kan hjälpa att hormonerna rusar, men fy faaaaan vad stämningen hemma ändras och det är skittråkigt. Även om jag slipper ta striden så bor jag ju med eländet ändå...
Så inför att hon kommer så tar jag en kväll i badrummet och gör lite mini-spa... slappar slöar och njuter av tystnaden... för sen är det inte ett hem på några dagar utan snarare "Institutionen för gap och skrik". Min man stör sig på att jag drar mig undan men alternativet är att jag ber alla i familjen dra åt helvete så... 
Jag känner likadant! Tycker absolut om barnen men blir illa till mods inför att de ska komma. För min del handlar det mkt om att det är inte bara barnen som kommer, deras mamma flyttar också in. Inte rent fysiskt men hon tvingar sig till telefonsamtal med barnen varje dag. Barnen är bara här 4dagar men då måste mamman underrättas om att de lever osv.
Känner iigen mig lite, men så har det inte alltid varit, bara på sista tiden då det har varit mycket sura miner och otrevligheter, tråkigt att känna så, men jag hoppas det blir bättre och att barnen bara går igenom en fas.