Maken har blivit utbränd och har efter en panikångestattack ( hans första ) legat i sängen sedan i onsdags. Han har stängt av världen just nu och ska som tur är till läkare imorgon.
Hur lång tid tog det för er att komma tillbaka, att kunna fungera igen? Just nu har barnen en frånvarande pappa och jag är ensamstående, måste få nåt slags hopp om att det snart blir bättre.
Ni får anpassa er till en annan tillvaro.
Utbrändheten har uppståt av någon anledning.
Och är en signal om att lägga om ens liv
Jag fick medicin ganska snabbt efter att jag fick en så svår utmattningsdepression att jag inte kom ur sängen. Det tog väl runt två veckor innan jag kom upp ur sängen på egen hand och därefter började kunna fatta enkla beslut som om att äta.
Sen tog det ytterligare månader innan jag klarade av att göra mer än det absolut nödvändigaste och runt två år innan jag kunde sluta med antidepressiva och innan alla sociala situationer gav mig ångest.
Men jag hade varit sjuk länge, jag känner andra som återhämtat sig betydligt snabbare.
Man brukar säga att det tar lika lång tid att komma tillbaka till normalläget som det tog att hamna i utbrändhetsläget.
Jag hade under 4 år hållit för högt tempo och utsatt mig för många olika pressande saker och till slut kraschade jag och blev sjukskriven. Jag fungerade inte som människa de första månaderna, mitt barn fick bo på heltid en period hos sin pappa. Men efter några veckor började jag så smått börja arbeta på 25% och efter 4 år var jag "återställd". Däremot har jag aldrig återgått till att arbeta 100% utan har stannat på 75%, då jag numera tycker att livet har andra värden än att bara arbeta.
Du får nog räkna med att det kan ta ganska lång tid för din man att få tillbaka sin livslust. Jag hoppas att du har möjlighet och att du står ut med att han inte kommer att vara tillgänglig på samma sätt som förut. Det som han behöver är just någon som kan ta hand om hem och barn.
Så småningom kommer han tillbaka, det är helt säkert, men det olika lång tid beroende på hur man är som person och hur långt tid som pressen har pågått. Men det är inte något som går över i en handvändning.
Jag är förändrad, det kanske tål att läggas till. Hjärnan tog skada på så vis att jag är stresskänsligare idag än jag var innan, jag har fortfarande inte återfått samma koncentrationsförmåga och multitasking-förmåga - men jag väljer att se det som något positivt.
För just det att jag hela tiden höll igång, hela tiden hade femtielva projekt igång och på g gjorde att jag gjorde av med mer energi än jag egentligen hade och det är inte bra.
Jag prioriterar också helt annorlunda idag. Försöker hitta en balans mellan energi (tid kan man också kalla det) till mig själv och energi (tid) till andra (i andra ingår jobb)
Jag håller på att komma tillbaka efter en utmattning. Har varit heltids sjukskriven sedan oktober då jag inte kom ur sängen. Sen en bit in i januari ungefär känner jag viss livsglädje igen och nu mår jag fysiskt bra, men är extremt stresskänslig rätt labil. Ska in i någon typ av rehabbehandling för att ändra mitt beteendemönster för att bli långsiktigt hållbar.
Jag hoppas kunna börja jobba 25 % inom någon månad eller två för att sen sakta men säkert arbeta upp mig till full tid (eller 75-80% i alla fall), men räknar med att jag resten av livet kommer behöva leva på ett annat sätt än jag gjort hittills. Som Camilla säger - det finns andra värden i livet som är väldigt mycket viktigare!!
Tack för alla svar. Blir kort nu bara, känner mig helt utmattad av allt det här jag med. Jobbar deltid, pluggar halvtid ( började för 4 veckor sedan och måste nog hoppa av nu pga detta ) och två småbarn samt oron för maken.
Ni som fått medicin, har det varit antidepressiva då och hur har de hjälpt tycker ni?
Jag förstår att problemet kommer finnas kvar länge, men jag hade ändå hoppats på någon slags fungerande vardag ( inom hemmet ) iaf inom en nära framtid, även om han säkert blir sjukskriven ganska lång tid. Men det är troligen för mycket att hoppas på alltså?
Man kan tyvärr inte hoppas på nånting. Det beror helt och hållet på hur illa däran han är, hur lång tid det tagit att driva honom till den punkten och vilka saker det är han reagerar mest på. Jag sov i 12-16 timmar per dygn de första veckorna av min sjukskrivning. Då jag mår bra av min dotter (hon är en rätt stillsam liten tös, när hon behöver vara det) klarade jag att hämta henne på fsk och hänga lungt med henne 1,5 timme tills maken kom hem, men det var också allt jag orkade/prioriterade att orka, sen stupade jag isäng igen - helt slut och fick stänga om mig för att deras något vildare lekar var för högljudda och jag fick panik och hjärtklappning igen. Det tog nog ett par månader innan jag var fungerande hemma i den utsträckningen att jag kunde laga någon middag då och då eller mäkta med att köra en disk/tvättmaskin.
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för drygt 8 månader sedan. Som några skrivit ovan så är det högst individuellt hur snabbt man börjar fungera någorlunda. Alla har vi olika saker i bagaget som gjort att vi hamnat där vi är. Själv kunde jag inte göra något alls förutom att fortsätta andas första månaden. Min man gjorde allt hemma och med vårt barn. Och jobbade 100%. Det var ingen rolig period för någon inblandad. Det tar tid och det går tyvärr inte att skynda på tillfrisknandet. Mediciner (ssri) kan vara bra vid depression och/eller ångest. Vet många som fått bra hjälp av det (bland annat jag själv).
Mitt enda egentliga tips är att se över vad ni kan få för hjälp från vänner och familj - hämtning/lämning på förskolan, veckohandling, städning, barnvakt en stund är sånt som kan vara till oerhört stor hjälp. Det blir bättre.
Jag fick min käftsmäll i juni förra året.
Hade då mått konstigt en tid efter att provat sluta röka med champix. (en medicin) avbört den kuren, men med mitt stressade leverna jag hade innan så var det försent. (Borde aldrig börjat äta dessa tabletter, hade nog inte fått så "djup" depression om jag talat om att jag inte mådde tiptop när jag började med dem)
Första månaden fick jag atarax, lättare medicin mot ångest (och allergi..) hjälpte inte så fick sen antidepp.
Efexor & en tablett till som jag åt en månad.
Mådde mycket sämre i början när jag började med antidepp, jag hade många fysiska biverkningar som visst inte är så vanliga. Men sen lyfte det lite & med hjälp av familj & vänner kunde jag vara lite social i slutet av sommaren.
Började jobba i slutet av september 25%, fick bakslag & ökade medicinen. Sen gick det bättre & jobbade 50% året ut.
Nu jobbar jag 70% som jag gjorde innan sjukskrivningen.
Jag har haft ett otroligt stöd av vänner som haft/har varit sjuka i depp. Jag har hela tiden varit helt öppen med hur jag mått. Min make följde med på några av läkarbesöken när det var som värst, detta va jättebra för läkaren pratade då också med honom & vikten av att ställa upp.
Han tog barnen hela sommaren, jag sov, sov, sov.
Jag har också ändrat mycket i vårt liv.
Gick på akupunktur, massage, skaffade spikmatta & annat som gör att man bara slappnar av.
Va hos en kurator ett par gånger, men det hjälpte inte mig. Kändes som jag gick dit för att vara snäll mot kuratorn.
Kan numer enkelt lägga mig en timme & bara halvblunda & hämta kraft.
Jag äter efexor fortfarande, och kommer göra det säkert ett halvår till.
Hur lång det tar, vet man som sagt inte!
Min depression var till stor del biverkning av medicin, varav det kan vara lättare att komma ur.
Året innan hade jag också ganska stora bekymmer med livspusslet, sjukt barn, problem med min älskade hund, stressigt jobb mm.
Sjukt barn visade sig senare under våren bero på att han är allergisk mot djur, så det var tungt beslut för mig att placera om min hund.
Jag är fortfarande ganska svajig i sinnet, men har lärt mig att då säga till direkt. (i första hand maken, att nu känns det inte ok. Jag behöver vara ifred!)
Man får låta tiden ha sin gång, ta reda på så mycket fakta det går.
Så olika från person till person.
Hoppas det blir bättre för er snart!!
Ska tillägga att jag inte jobbar riktigt med samma arbetsuppgifter som innan, utan får jobba i min egen takt.
Så även på jobbet har jag fått hjälp att komma tillbaka i min takt!
Jag blev sjuk för 5 år sedan...
det första året minns jag inget av, inte mer än att jag åkte t akuten ca 3 ggr i veckan för jag trodde jag skulle dö
första månaden gick jag ner 15 kg för jag levde på vatten och osttacochips
jag funkade inte alls
minns inte barnen minns inte livet
efter ett år började jag smått leva igen men för mig räckte det med att åka t ica o köpa mjölk för att bli helt lam av ångest och trötthet
testa och jobba efter 2 år, krascha igen...va hemma ett år för att sen testa igen...
funkade ett tag tills jag blev sjuk, är sedan 2 år sjukskriven, först 100 % sen 50% nu 75%
kroppen fixar ingen stress inga krav
allt ska ske på kroppens vilja
mådde mkt bättre en period då jag tränade (blev dock manisk träning i 3-4 timmar om dagen)
vissa dagar känns det som om O ja jag kommer bli frisk för att nästa dag ligga i sängen och gråta..
får jag inte vila nån timme mitt på dagen så kan jag inte hålla mig på benen vid 4 tiden...
så jag vilar, och lyssnar MKT på kroppen
städar inte alls på samma sätt och njuter mer av att vara nära barnen ist.
spela ett spel, äta ngt gott
man behöver inte göra alla de där måstena, o man behöver inte ha så höga krav på sig själv
man duger ändå!
MEN det är riktigt svårt o acceptera att man är sjuk, att man aldrig blir som förr
jag saknar den där pigga busiga tjejen som orkade ALLT något fruktansvärt
tyvärr är detta oxå en sjukdom som inte syns hur ont det gör..så folk tror man inbillar sig...o det är jobbigt att behöva försvara sig hela tiden
Visa att du finns där och att du accepterar förstår och älskar!
Tryggheten är a och o när man själv är ute på hal is
Har bara läst TS:
Det kan ta lång tid tyvärr. En ordentlig undersökning behöver göras för att utesluta rent medicinska orsaker till tröttheten.
Om det konstateras att det är utmattning behöver anledningen kartläggas, se till att en sjukskrivningskoordinator finns med i sjukskrivningsprocessen så att din man får rätt hjälp och stöd. Det är viktigt att du finns med om det finns möjlighet - det ger en styrka för din man, du kan oxå beskriva hans besvär i ett utifrånperspektiv.
Jag bloggar om min vardag med utmattning, i bloggen delar jag med mej av min vardag - men även endel som jag lärt mej i min behandling på en Stressklinik. Välkommen att läsa! Rekommenderar ett inlägg som heter "Flaskan" som handlar om energidepån hos någon med utmattning.
*styrkekramar till dej*
livetsbilder.blogspot.com/
Tänker på er och undrar hur det går för er??
Finns massor jag vill skriva egentligen. Tipsar till att börja med om ISM´s sida, massor av läsning som man kan ta till sig "pö om pö":
stressmedicin.com/sv/Institutet-for-stressmedicin/Patientinformation/
Hej. Jag har oxåmått mycket dåligt! Varit utbränd, men har nu med yoga, samtal och kbt hittat tillbaka till ett normalt liv. Jag jobbar igen 50%, det funkar. Var nog inte så grovt utbränd som många andra. Men jag lever fortfarande i det och kämpar varje dag. Jag har letat efter vilohem/kur för mammor med barn. I tyskland är det JÄTTE vanligt. Där får man åka om man har problem; tex kan det vara extrem astma hos barnen, många infekter, hudsjukdommar, utbrändhet, depression, hudsjukdommar el dyl hos mamman. Det fungetar med ansökan hos försäkringsbolag och stödföreningar som letar upp passamde kurhus och med stöd av läkaren. Man har rätt att åka var fjärde år med barnen, minst tre veckor. På kuren finns barnpassning/ förskola/skolundervisning matsal där alla måltider serveras, gruppsamtal i olika teman omkring föräldraskap, hälsa, mat o själen, olika träningsformer som avslappning, Kurbad, simning, utflykter, promenader...grillkvällar, det brukar finnas ateljé med möjlighet till olika pyssel; sidenmålning, keramik, målning... med och utan barnen -mest utan!
Jag var på en sådan kur när jag bodde i Tyskland och var gravid m min yngsta tjej. Det var verkligen super om än lite jobbigt att vara hemifrån. Min älsta tjej var nästan två år och hade en barn grupp varje dag 9.00-12.30 sen åt vi lunch tillsammans. Ibland när det var samtal el dyl senare kunde hon vara på passningen igen. Det funkade super! Hon var mycket trygg och säker! Men det är säkert olika. Den kuren kostade ingenting. För barnen var allt gratis och för medföljande mammor, betalade man 10,-? för maten per dag. Det finns även pappa-kurer och mamma-pappa-barnkurer. Men vanligast är mammabarnkur.
Med påtryckning här kanske vi kan få till det i Sverige oxå!!
Lycka till! K
Hej. Jag har oxå varit utbränd, men har med hjälp av yoga, samtal och kbt långsamt tagit mig tillbaka. Jag jobbar igen 50 %. Det funkar, men jag kämpar varje dag. Jag har letat efter vilohem/kur för mammor med barn. I tyskland är det JÄTTE vanligt. Där får man åka om man har problem; tex kan det vara astma, många infekter, hudsjukdommar, utbrändhet, depression, hudsjukdommar el dyl hos mamman eller barnen. Det fungerar med ansökan hos försäkringsbolag och stödföreningar som letar upp passamde kurhus och med stöd av läkaren. I tyskland har man rätt att söka/åka var fjärde år med barnen, minst tre veckor. På kuren finns barnpassning/ förskola/skolundervisning matsal där alla måltider serveras, gruppsamtal i olika teman omkring föräldraskap, hälsa, mat o själen, olika träningsformer som avslappning, Kurbad, simning, utflykter, promenader...grillkvällar, det brukar finnas ateljé med möjlighet till olika pyssel; sidenmålning, keramik, målning... med och utan barnen -mest utan!
Jag var på en sådan kur när jag bodde i Tyskland och var gravid m min yngsta tjej. Det var verkligen super om än lite jobbigt att vara hemifrån. Min äldsta tjej var nästan två år och hade en barn grupp varje dag 9.00-12.30 sen åt vi lunch tillsammans. Ibland när det var samtal el dyl senare kunde hon vara på passningen igen. Det funkade super! Hon var mycket trygg och säker! Men det är säkert olika. Den kuren kostade ingenting. För barnen var allt gratis och för medföljande mammor, betalade man 10,-? för maten per dag. Det finns även pappa-kurer och mamma-pappa-barnkurer. Men vanligast är mammabarnkur.
Med påtryckningar och förfrågan här hos Försäkringsbolag och läkare kanske vi kan få till det i Sverige oxå!!
Lycka till allihopa! K
För 1,5 år sen fick jag Depp/utmattning... Jag sov i säkert nästan 24 h... Jag var ganska disträ och inte med i samtal, rätt trög över lag. Nu 1, 5 år senare har jag börjat jobba 25%. Har gjort det tre veckor. Tanken var att gå upp till 50% men då jag är jättetrött o somnar efter jobbet så ska jag inte skynda på processen. Jag blev superdålig efter ett år.. Så det har varit en resa... Tycker jag mår väldigt bra nu men eftersom jag blir så trött att jag inte kan sköta mitt privatliv så skyndar jag långsamt. Har aldrig varit sjuk en enda dag tills jag fick denna depressionen. Kände skuld väldigt mkt för att jag mådde dåligt då jag inte har ett pressat liv eg, bara jag som pressar mig själv...
Jag har varit utmattad sen i februari.
Första månaden hade jag rullgardinerna neddragna och allting släckt och bara sov hela dagarna.
Sedan försökte jag ta mig upp och att bara titta på en fotbollsmatch gav mig hjärtklappning.
Varje gång jag söker vård hos min VC har dom sagt att allt ser normalt ut och att dom inte vill sjukskriva mig, vilket resulterade i att jag blev av med mitt jobb.
Jag blev skockad på KBT som säkert hade funkat jätte bra för mig om jag hade fått den behandlingen för 2 år sedan, men nu går jag bara och gör det han ber mig att göra för att jag tycker att han är en trevlig person.
Hur som helst har jag på egen hand läst massor om sjukdomen på engelska då USA verkar ha mycket mer avancerad kunskap om sjukdomen.
Det jag har tagit till mig är att med rätt sömn och rätt matvanor kan man underlätta läkningsprocessen.
Jag har gjort vissa framsteg som t.ex. att jag kan ha ett någorlunda socialt liv. Jag orkar umgås med nära och kära. En vecka mådde jag så pass bra att jag trodde att jag var frisk. Självklart var det första jag gjorde då att delta i en tuff kampsportsträning. Efter det var jag sängliggandes i tre veckor.
Nu har jag inte kommit upp till den nivån igen där jag känt mig "normal" men jag har lärt mig att leva med detta. Då och då inser jag hur låg livskvalitet jag har idag och grips av panik.
Det här är tillsammans med cancer den värsta sjukdomen jag kan tänka mig. Jag förstår inte hur vi kan ha så dålig vård i Sverige. Hade jag ägt ett vapen hade jag nog blåst av mig skallen för länge sen.
Om någon vet en bra läkare som tar en på allvar i sthlm området så kan ni gärna tipsa mig.