Fler som aldrig på tagna på allvar i sjukvården pga (gammal) psykiatrisk diagnos??
Jag är riktigt irriterad pga en sak och skulle vilja veta om jag är den enda i den här situationen. Jag blev allvarligt psykiskt sjuk när jag var 12, när jag var 18 fick jag diagnoserna borderline personlighetsstörning, bipolär störning och lite senare även ADHD. Mådde verkligen extremt dåligt, har gjort en massa självmordsförsök, 10-11 års självskadebeteende, tablettmissbruk, tvångsinläggningar med extravak på psyk, har ätit jättestaka mediciner, fått ECT osv.
Jag mår bra nu och har gjort det ett bra tag, men det känns som att den här bakgrunden aldrig kommer sluta förstöra för mig :( Äter väldigt få mediciner och visst, jag har kvar ADHD symptom, liiite bipolära symptom, men har absolut inga självmordstankar, självskadebeteendet är bortblåst, jag mår bra, är lycklig och nöjd med livet. Uppfyller inte ett enda symptom för borderline, men diagnosen är fortfarande kvar i min journal. Problemet är bara att jag är gravid och har fått hyperemesis (extremt graviditetsillamående), vilket tydligen är svårt för vem som helst för att man inte blir tagen på allvar, men för mig är det tusen gånger värre! :( Jag har blivit så otroligt dåligt bemött av vården, det är extremt få som trott på mig, trots att jag legat och kräkts mellan 10-20 ggr per dag, inte fått i mig någon mat, varit helt uttorkad, fått svår anemi, osv. Är i åttonde månaden nu och problemen är kvar... Jag kan ligga på golvet i flera timmar och bara kräkas så jag spräcker blodkärl i hela ansiktet, spyr upp blod och bara sitter och darrar och är likblek i ansiktet. Jag har knappt kunnat lämna lägenheten på hela graviditeten, får nästan inte i mig mat eller dricka.. Det har påverkat mig psykiskt, det tog lång tid innan jag började känna mig glad över graviditeten (som var planerad), och jag känner mig så hemskt ensam när sambon är på jobbet, sonen är på dagis, och jag ligger hemma och spyr och knappt kan röra mig :( Gråter ofta för att jag inte orkar med det här längre, jag vill bara ha mitt normala liv tillbaka.
Det värsta är att så fort jag söker hjälp för detta så kollar de min journal, ser mina psykiatriska diagnoser, och säger att allt beror på dem. Om jag gråter för att jag legat och spytt hela natten säger de "ja men du har ju borderline/du är ju bipolär, då mår man så här", de hänvisar mig till psykakuten, frågar om jag inte ska börja med mina antidepressiva och stämningsstabiliserande igen för "jag är ju tydligen psykiskt sjuk". När jag var helt uttorkad och hade allvarlig anemi och det var tal om näringsdropp och järndropp, så får jag helt plötsligt frågan "Har du självmordstankar? Har du legat inne på psykiatrisk avdelning förut? Har du tvångsvårdat? Skadar du dig själv?" helt utan anledning!!!! :( De har stämplat mig i förväg pga några jävla diagnoser, om de bara brytt sig om att läsa hela journalen från psyk skulle de ju se att jag mått bra länge nu, jag har inte varit inlagd på jättelänge, har absolut inget självskadebeteende kvar.. Men det känns som att jag inte får ha "normala" problem, för då säger de att allt är pga jag är "psykiskt sjuk" :( Det är så otroligt förnedrande och jag vill inte ha någon kontakt med sjukvården alls längre pga detta.
Är det så här för många andra som varit med om liknande, som haft/har psykiska problem och sen inte blir tagna på allvar när det handlar om "normala" saker utan bara blir dömda på förhand? :( Jag är faktiskt livrädd för att säga att jag mår dåligt, för tänk om de fortsätter som de har gjort nu när jag haft hyperemesis, och sätter LPT på mig för att jag är "allvarligt psykiskt sjuk" trots att jag egentligen inte alls är det? Jag trodde aldrig det faktiskt kunde gå till såhär, trodde vården var bättre än så, men om det står ord mot ord mellan en specialistläkare och en "psyksjuk patient", vem litar folk på? :(