Jobbiga svärföräldrar (ang namn), hur skulle ni gjort i min situation?

Har inte riktigt lika stort problem men min mamma är helsvensk och jag är gift med en grek. Äldsta namnet hade hon inget emot eftersom det är internationellt. Dotterns namn var det lite funderingar kring och hon tyckte det var lite svårt men det fanns ju inga riktiga svenska versioner av det namnet så därför har det blivit som det blev. MEN minsta killen heter Alexandros och där kan min mamma inte låta bli att kalla honom för Alexander för det är ju hans namn i Sverige! Vi kallar honom Alex mest för att det är långt att säga Alexandros. Iaf så ignorerar jag ofta henne men någon gång har jag rättat henne. Nu har hon också börjat säga Alex istället.

Ja, du har rätt som är irriterad!

Vad du ska göra vet jag inte, de verkar så obota ego och korkade att det är tveksamt om något du säger kan få dem att bete sig med lite hyfs.

Detta verkar påverka er mycket, så varför hålla tyst bara för att undvika bråk? Mår ni verkligen sämre av lite bråk än att gå och irritera er så mycket? Ett rakt "Hörni, vi har hört era åsikter angående de namn vi valt till våra barn, och det är helt ärligt otroligt tröttsamt! Vi vill att vi ska ha en bra relation, så därför vill vi att ni i fortsättningen håller inne med de negativa åsikter ni har. Det är våra barn, vi bestämmer namn. Punkt slut."

Du har all rätt i världen att vara irriterad. Det finns inte en chans i helvetet att jag hade pallat med ett sådant beteende. Jag hade valt en konflikt om så krävdes. Jösses vilka jobbiga, respektlösa individer.

Jag tycker definitivt att du engång för alla ska göra klart för dem att du inte accepterar deras översitteri längre. Gör du inget så tror jag de kommer försöka ta över mer och mer - så sätt stopp. Nu.

"det är helt idiotiskt enligt dem att bara välja namn för att man tycker de är fina, stackars barn som inte har någon koppling till namnet, som bara måste säga "jag fick mitt namn för att mina föräldrar tyckte det var fint" 

Ursäkta mig men, hahahaha Det var bland det dummaste jag hört. Vad är det för människor egentligen?  

Tycker att det är din sambo som ska ta striden och helt enkelt berätta att dessa namn har ni valt och ni kommer inte att ändra på detta. Vill dom sedan ge ett barn namn så får väl dom skaffa fler barn, era barns namn är endast ni som har bestämmanderätt över. Hade samma problem med min svärmor och efter 100 tillsägelser så accepterade hon till sist vår sons namn. Men va ledsen jag var! Nu när vi väntar nummer 2 så kommer jag göra klart för alla (inklusive min familj) att vi bestämmer, och ingen annan!

Jag tycker de är respektlösa och omogna. Du borde säga till på skarpen i stället för att gå därifrån.

Vår dotter har två namn. Båda är irlandska, inget av dem är familjenamn. Min familj blev besvikna för att jag valde att bryta traditionen med samma mellannamn på alla födda flickor, men det var INGEN som var elak, tyken eller dum. Nu älskar de namnen som mitt barn har och det gör jag också.

Jag hade inte låtit svärföräldrarna träffa mina barn.. thats it,, om barnens namn inte duger åt dem så duger ju på ett sätt inte barnet.. Vill de bestämma namn får de väll skaffa en egen unge till då.

Jag hade inte funnit mig i denna sitvationen.

Min sambos mamma är lite av en elak häxa hon med, hon har varit bästa vän med min mamma sedan jag var liten och av en slump träffade jag hennes son som är uppvuxen hos sin pappa.
Vi har alla träffats välldigt mycket men han går inte gärna in i konflikter, han tycker hans mamma beter sig illa, hon har skällt ut mig för att jag hälsade på hennes hund när jag satt på huk ex.. Jag kan nämna mååånga saker jag fått stå ut med men tillslut gjorde jag klart för min sambo att jag vill inte ha med svärmor att göra försen hon bett om ursäkt för sitt beteende och det gällde min dotter med, ville han träffa någon som betedde sig så illa mot mig så ville jag inte ha med han att göra heller. Pungt slut.

Det gick några månader (hon bad alldrig om ursäkt) men en dag kom hon förbi och frågade efter mig och ville visa en hundvalp de köpt (hon vet hundar är ett intresse) jag kände att det var hennes sätt att säga förlåt och jag bjöd in dem på fika. Efetr det så umgås vi fortfarande inte lika mycket som innan men nu känner jag mig bekväm i sällskapet. Vi pratar och skojjar med varandra nu några månader senare och jag som är gravid nu är mycket mån om att hon som farmor inte ska känna sig utanför, men jag är heller inte rädd att säga ifrån längre och min sambo han vet att han får ställa upp och försvara mig till 100% vare sig det är någon vi inte känner eller hans mamma som är elak.  Skit samma, det jag ville komma till är att jag hade inte haf5t med dem att göra, jag hade flyttat till en ort längre bort och vänligt men bestämt sagt ifrån när jag tycker de beter sig illa och åkt därifrån.

Det är erat barn, du/ni gör som ni vill, thats it! 
(är det så att din sambo är en mammagris och håller med mamma och tycker synd om henne får han väll skaffa ett barn med henne istället då)
 

Tack för era svar! :) Nej, jag blir också irriterad för att mina släktingar som är från Turkiet (som alltså bara kan turkiska och liiite engelska, ingen svenska alls) skulle ju lika gärna kunna bli sura över att vi inte valt helt turkiska namn, men ingen av dem har sagt något annat än att de namnen vi har valt är jättefina. Även om våra söners tilltalsnamn inte är turkiska är det inte namn som är svåra att uttala, och de har aldrig gjort någon grej av det utan bara uttalat namnen så bra de kan :) Sambons föräldrar däremot har bott i Sverige i över 20 år och pratar svenska, de har absolut inga problem med att uttala namnen, jag fattar inte varför det ska bli ett problem.

Tror också vi kommer vara mycket "striktare" nu med nr 2, säger de fel namn så kommer jag säga på en gång att så heter han inte, punkt slut. Skriver de namnet fel kommer jag säga till. Jag har förståelse för att de kanske hade hoppats på ett annat namn (som i inlägg 7, om det handlar om traditioner) men någonstans får man väl ändå bara acceptera att det är föräldrarnas val och that's it!

Ska göra som ni alla sagt och säga till dem ordentligt nästa gång. Och trycka upp världens finaste dopinbjudningar (hahaha jag är så löjlig, jag vet) :)

Jag skulle allvarligt fundera på att sluta umgås med dem mer än i undantagsfall.

Att bli bjuden på en familjemiddag och få kritik och negativa kommentarer istället för 'normalt samtalande' och att äldste sonen får så trista kommentarer riktade direkt till sig är riktigt illa och de som borde skärpa till sig är faktiskt makens familj.

Hur många gånger ska han behöva ryta ifrån innan de fattar att de trampar i klaveret om och om igen?
Och varför är just deras sätt att se på saker så viktiga? Bara att det finns uppenbara skillnader borde ju visa att de har träffat på någon som har andra referensramar.

Antingen biter de ihop, lägger ner lite energi på att lära sig lite mer om din kultur och bakgrund och gillar läget.
Eller så fortsätter de sitta och småsura och får träffa er allt mindre - för jag kan lova här och nu att varken du, maken eller barnen kommer att tycka att det känns speciellt roligt att umgås med personer som ger ifrån sig så negativa vibbar och det lär bli väldigt mycket enklare att hitta på andra saker som ni hellre vill göra tillsammans än att gå och få 'en skopa kritik och ovett' bara för att man "ska umgås med släkten".