Pappan till mina barn är gay...

Att vara bi, som ditt x är det inget fel på, så länge man är öppen med det och inte var OTROGEN som han var. Klart att du gjorde rätt i att lämna honom.

Att vara otrogen mot sin partner i smyg, är väl fan det värsta någon kan råka ut för.

Jag har inte själv varit i situationen men en i min närhet har haft lika, fast det tog honom ca 50 år att komma ut. (De hade varit ihop först en gång som unga och sen ett gäng år mellan 40-50).
Han är idag gift med en kille.

Han har varit gift två gånger med kvinnor innan, den första har han ett barn med och den andra har han fyra barn med.

Vanligare en man tror.

Det är ju kanske inte samma sak för dig, men jag levde gift med en man och har barn men visste att jag ville leva med en kvinna, efter 7 år tog jag beslutet och skilde mig och blev tillsammans med en tjej.
Min dotter på 4 år har inte haft några som helst problem med detta. Barn tar saker bättre än man tror, man gör det ofta till en större grej än det behöver vara.
Jag hoppas ditt ex kan leva sitt liv öppet och att du stöttar honom! 

Jag är lite osäker på bad du egentligen frågar efter:

Att du blev bedragen under en lång tid där hans sexuella läggning visade sig var en annan än den han sa att den var?

Eller att ha barn tillsammans med någon som är gay?

Jag vet flera exempel på par som har barn och där någon utav parterna senare har kommit ut som gay/lesb. För den andra partnern har det naturligtvis kommit som en chock och har varit oerhört svårt att hantera. Tankar som att tiden tillsammans bara har varit en spel är väl naturliga att känna. Detsamma gäller när de tänker tillbaka på alla ansträngningar, uppoffringar, besvikelser och förtvivlan som har skett i (det "spelade" heterosexuella) förhållandet när man försökte få det att fungera (fast den egentliga orsaken till problemen senare visade bero på något helt annat). Att man har blivit snuvad på en massa år. År som man kunde ha lagt på någon annan. Att man blev inlurad i en återvändsgränd där partnern hela tiden visste om det. Nu med facit i hand så känner de sig som idioter att de inte fattade långt innan.

Allt detta bottnar i besvikelse och sårade känslor. Precis som en sviken kärlek så handlar det mycket om känslan att bli bortvald. Ratad. Lämnad. Och i dessa fall så är det även mer definitivt eftersom chansen är minimal att man längre fram kanske kan blir ett par igen, som vid andra separationer mellan två med samma sexuella läggning. Den vetskapen är också smärtsam eftersom olika sexuell läggning inte förbjuder att man kan älska varandra ändå. Just det sista kan bli mycket förvirrande hur man kan älska någon som senare visar sig att vara t.ex gay.

Men jag tror att man lätt missar en sak. Och det är att det finns två kärleksförhållanden. Det mellan partners och det mot barnen (om de finns). För kärleken mellan två partners kan självklart ta stryk, förträngas, ändras eller helt enkelt ta slut. Men det mellan föräldrarna och barnen kommer alltid finnas där oavsett vad som händer. Visst, den kan bli komplicerad och kanske stormig under en kortare eller längre tid men den finns där.

Att komma ut är svårt som singel. Det måste vara 1000ggr svårare om man under en stor del av sitt liv har förträngt det och levt i ett förhållande. Speciellt med den klassiska familjen som förebild. Ju längre tid man låter "lögnen" pågå desto svårare måste det vara att komma ut och därmed såra alla sina älskade. Just rädslan att såra, göra någon besviken och kanske förlora en massa saker som är det viktigaste i ens liv måste vara plågsamt att bära på. Samtidigt som man vet och känner att man inte längre klarar av att spela det spel man gör.

När det gäller hur barnen tar detta så handlar det nog mycket om vilka värderingar de har fått, hur pass liberal och respektfull hemmet är. Hur stor acceptans föräldrarna har mot det som många anser som främmande. Det är nog svårt att generalisera här eftersom vi alla är olika. Men en sak är nog ganska säker och det är att barnen tar detta på det sätt" som de har fått lära sig". Dvs om föräldrarna (eller någon utav dem) är väldigt emot kärlek mellan samma kön så är det inte osannolikt att barnen ärver detta.

Separationen mellan föräldrarna är en sak. Den ena förälderns sexuella läggning är en annan. Inget barn vill väl att föräldrarna skall separera. Men om det innebär en positiv förändring för barnen (inga mera bråk osv) så är det kanske den bästa vägen framåt. För det viktigaste för barnet är då att föräldrarna är sams och att de fortsätter att älska barnet. Då är den ena förälderns (nya) sexuella läggning inte intressant. Det är den stora bilden som är det viktiga.

  

Barn är oftare öppnare än vuxna och kanske det beror på att man ännu inte hunnit färgas av alla samhälleliga normer på samma sätt.

#7 välformulerat och vackra tankar.

#8  du kanske drar slutsatser som faktiskt är felaktiga om pappan till dina barn, om att han medvetet lurat dig om sin sexualitet, att han hela tiden har vetat. Tror inte alls att det behöver vara så.

  

är med om samma sak precis nu :(
skrev om det i känsliga rummet...