Jag lever med en mansgris.
Ja, skrattar bäst som skrattar sist, eller hur brukar man säga..? Jag är uppvuxen med två jämställda föräldrar som delade på hushållssysslor rakt av. Något annat har alltid varit tabubelagt i min värld, och jag har i princip sett ner på de par som tydligt delar upp sysslorna och där den ena parten gör betydligt mycket mer än den andra.
Som sagt, skrattar bäst som skrattar sist. Nu sitter jag i den skiten själv, och jag skäms, fy fan vad jag skäms. Jag och min sambo M har varit ett par länge, vi har varit sambos i 5 år och har ett barn på 4. Jag blev gravid i samma veva som vi flyttade ihop, och på grund av en ganska krävande och jobbig (fysiskt) graviditet tog M över merparten av hushållssysslorna tills barnet föddes.
Sedan vände det, M började jobba (mycket!!) och jag gick hemma med vårt barn. Naturligt blev att jag tog hand om det mesta i hushållet, vilket kändes helt okej då jag ju ändå var hemma hela dagarna och vår baby faktiskt var en ganska enkel unge.
Barnet började på förskola, jag började jobba. Ett par år senare började jag plugga, M går för tillfället hemma (jobbar i en bransch som har det väldigt lugnt under vinterhalvåret). Jag är nu gravid i vecka 30, M går som sagt hemma, jag pluggar 100% (dock har jag endast cirka 20 timmar schemalagt i veckan, men förväntas lägga 40 timmar/vecka på studier).
Och ja, det funkar inte riktigt då... M gör ALDRIG något i hemmet av egen fri vilja. Om jag börjar ta tag i något, då kommer han pliktskyldigt och "hjälper till" eller tar hand om ett eget projekt. Han drar ALDRIG igång något.
Saker som jag tycker är högprioriterat i ett hem är badrum (jävligt äckligt och sunkigt om det blir stående), disk och matlagning (bör såklart göras undan varje dag). De områdena har råkat bli mina, vilket jag inte alls är förtjust i. Områden som han gör större delen av (ja, för sådana finns faktiskt) är vikning av tvätt och dammsugning. Alltså sysslor som görs typ 1-2 gånger i veckan... Även bilrelaterade saker (tvätt, koll på försäkring och byte av däck) är hans grejer, men även det är ju sådant som görs väldigt sällan och definitivt inte på daglig basis.
I övrigt är det också så jäkla snedfördelat. Småsaker som ändå tar tid, ringa viktiga samtal, planera vårt barns dagistider, hämta och lämna på dagis, tömma kattlådor, vattna blommor, planera matsedel, skriva handlingslista och dylikt är till 90% något jag gör.
Jag vet inte hur många gånger vi har pratat om det här, har jag fått ett utbrott blir det bättre ett par dagar men sedan är det tillbaka i samma spår igen. Som sagt, jag pluggar 100%, gör uppskattningsvis 70% av hushållssysslorna (om inte mer?) OCH är gravid i tredje trimestern. Han gör typish 30% av hushållsarbetet, samt spelar tv-spel, tittar på TV på tok för mycket och bara är.
Vad fan gör man? Ibland har jag mest lust att flytta. Då får jag göra allt själv, men och andra sidan slipper jag hoppas på att någon annan ska göra något. Jag slipper bli besviken varje gång jag kliver innanför dörren och möts av ett berg med sand i hallen för att sedan kliva in i köket och mötas av mellansveriges största disk...
JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS. Kära FL, finns det hopp..?! Finns det någon som haft det likadant och lyckats vända det, hur fan gjorde ni isåfall? Eller är det bara att ge upp, flytta ut eller börja gilla och acceptera läget?