Hjälp... Orkar inte med mitt knasbarns syskon när knasbarnet är på korttids!
Just nu känner jag att det var ett jävligt dåligt drag att skaffa barn nummer 3. När jag alldeles uppenbart inte orkar med stackars mellanbarnet...!!
Mitt dåliga samvete äter upp mig och jag är skitledsen!
När dottern med knas är på korttids 1 natt i veckan och ungefär var fjärde helg, då är det ju MENINGEN att vi ska verkligen fokusera på våra andra barn! Men det är DÅ jag tappar gnistan!! Det är DÅ jag tar mig tiden att verkligen koppla av och gå runt och slöa och sedan ta hand om städningen av hemmet och allt som tillhör det, för alla andra dagar går ut på att köra på som ett jädra expresståg. Det är inte bara knasbarnet som gör att det är expresstågskänsla, utan det är hela livet med 3 barn (varav en ammande på 7 månader), hus och katter.
Vår stackars lille son på 4,5 år är SÅ närhetstörstande och SÅ kontaktsökande men jag vill bara städa och ta det lugnt, när vårt knasbarn är borta orkar jag inte med mer "relationer", och jag HATAR att jag känner så!!
Vad i helvete ska jag göra?! JAg vill ABSOLUT inte få vår lille pojk att känna att hans mamma inte orkar med honom, stöter bort honom, avvisar honom, men jag bränner ut mig om jag ska fortsätta köra på och "ta hand" om honom även när knasbarnet är borta...!
Mer avlastning har vi nyss sökt, hon kommer vara borta en helg till på en sexveckorsperiod. Men det känns som att jag behöver något mer, något annat. Jag vet inte, några slags verktyg i att orka... jag vet inte...
Är jag ensam om att luften går ur mig vid avlastningstillfällena, istället för att ny luft kommer, så att man orkar göra alla de här mysiga sakerna med de andra barnen?