Narcissism hos förälder

Sedan jag själv började läsa psykologi,,, har jag misstänkt jag att min mamma kan vara åt psykopathållet eller ha en narcissistisk personlighetsstörning.

Det är svårt att stå för att man ej vill ha kontakt med henne: i släkten framstår man ju då som djupt ego,,, och hon framstår ju som godheten själv,,, Jag gissar att hon baktalar mig inför dem. Bland annat så sa min morbror vid ett tillfälle till mig att jag ju hade misslyckats med mycket i mitt liv,,, Jag svarade att det inte stämde, tvärtom så har jag lyckats med väldigt mycket o tidvis högpresterat trots en väldigt traumatisk uppväxt och hårt liv(flyttade hemifrån som 17-åring och har sedan klarat mig själv). I efterhand har jag förstått att den informationen som låg bakom att han kunde uttala sig så, måste har kommit från min mor. Vem annars?

   Ibland så intrigerar hon, det verkar vara omedvetet. Hon sa mig att min systers man önskade sig "gosedjur" och därför köpte jag ett par i present till honom en av de första ggrna jag träffade honom. I efterhand förstod jag att han antagligen tog illa vid sig av det, och jag ångrar att jag inte förstod det var olämpligt.

   Vi har tre barn i släkten(de är syskon) som jag umgåtts med lite. Till min mor sa jag att jag gillade speciellt en av dem(för vi två har så kul ihop) och det lät hon de andra veta, varefter de andra två självfallet är lite besvikna/fientliga mot mig.

Jag vet att min mor tidigare utsatt mig för mobbing i familjen. Tillsammans med min far och syster har de diskuterat att jag har förstört familjen osv.,,, (Jag har mått mycket dåligt under min uppväxt o vuxenliv, eftersom min familj, enligt mig är kraftigt dysfunktionell. Men jag har, enligt mig inte saboterat, istället så la jag ned enormt mycket energi som t.ex. tonåring på att vår familj skulle lösa sina problem o börja fungera.)

   Nu när jag är äldre och mår bra, så började hon istället prata skit om min syster,,, som bor utomlands o har problem,,, det gjorde mig jättearg för jag förstod att det var ett mönster -hon knöt ann till en av oss genom att utesluta den andra, och jag sa det till henne. Jag sa då till henne att det är stört beteende att prata illa om sina barn och att det är sådant som gör att ett barn kan insjukna i psykisk sjukdom.

   En intressant sak jag läste på vuxnabarn.nu är att mödrar(och fädrar?) med narcissistisk störning ofta ser till att skapa splittring mellan syskonparen( eller -skaran om det är fler än 2 barn) och behandlar det ena barnet som syndabock och det andra som favoriten. Så är det ju för mig - jag vill ha en relation med min syster men hon(hon är favorit och jag är syndabock) är avogt inställd till mig. Detta har jag nämnt till mamma att jag är ledsen över, men nu förstår jag ju att jag aldrig ska prata med henne och dessa saker.

    Min mor verkar vilja att jag ska uppvisa detta beteende(det som är skrämmande är att även min väninna som jag skriver om nedan, har exakt samma beteende): knäckt, helt barskrapad och i behov av "kloka råd,,,"
Tyvärr har jag spelat upp denna offerroll då jag varit omedveten o hela set-up:en

   Min far har haft mycket psykiska problem och missbruk,,, Kanske är det ingen slump att hon ”valde” honom att gifta sig med,,, Då hade hon ett offer hon kunde spela martyr över under resten av livet,,, Hon har ju givetvis mobbat honom, med min systers och min hjälp(vi barn var ju omedvetna om vad som skedde på ett djupare plan).

   Hon har hela tiden arbetat som professionell med psykiskt sjuka,,,

Min far lever destruktivt och härom veckan fick jag ett telesamtal från polisen o de trodde han avlidit. Jag chockades djupt o ringde i affekt till min mor som för tillfället var hos min syster. Hon var iskall. Frågade bl.a. om jag kunde ta med en vän och åka dit och identifiera hans kropp,,, -säger man så till en dotter i chock?

   Jag hade gärna stannat kvar i luren i väntan på att polisen skulle ringa tillbaka(till en annan telefon) och säga hur det var med honom, men mamma ville avsluta samtalet(hon visste oxå att polisen skulle ringa på mobilen, så att mitt o hennes samtal störde ej linjen).
Han klarade sig men verken min syster el mor återkom till mig efter att de fått veta det. Jag sjukskrevs för krisreaktion en tid, pga. av händelsen.

   (I efterhand känns hon inte vid att hon sagt detta, utan säger att hon förstår att jag blev chockad av händelsen när polisen ringde.)

   Vid otaliga tillfällen har hon visat att hon inte känner värme eller empati för mig. Som tonåring kunde jag dricka mycket alkohol på mitt rum själv och sen komma ned berusad och gå iväg på nån fest: hon kunde sitta med nån väninna i soffan och sa klädsamt hejdå och ha det så kul,,,

   När jag för ett par år sedan var ledsen efter att vad som kändes som relationen till mitt livs kärlek, hade gått i kras så träffade jag min mor. Jag började gråta när jag berättade det. Hon säger inget utan verkar besvärad(det är inte tårarna i sig som besvärar henne, hon gråter ibland själv och ”tillåter” andra gråta). Jag gråter klart och vi äter middag,,,

Jag har även det sista året upptäckt att jag omgivit mig med ANDRA med denna störning/ detta drag(min tolkning, jag kan ju givetvis inte diagnosticera dem). En vän t.ex. som jag känt i mer än 20 år, blir inte glad åt min framgång, fast jag stöttat och grattat henne till hennes, väldigt mycket.

När jag var i en kris för ett par år sen o hade sagt upp mig på jobbet bl.a. så sa hon,,,: att jag kanske hade försökt att fungera på en för hög prestationsnivå( det var ett ganska okvalificerat arbete och jag har alltid haft mycket höga ambitioner och många gåvor som jag ännu då ej haft möjlighet att utveckla).
Hon ger ej feed back när jag berättar ngt om mitt liv, ser bara nollställt tillbaka.