Blir så deppig när det är fullmåne

Men du..... kanske du ska ta och prata med någon om detta och är du så säker på att det verkligen beror på fullmånen. Mår du prima annars då ?? Låter konstigt

Neej jag mår inte prima alls. Jag är en usel mamma. Kan inte ta hand om mitt barn, kan inte ta hand om mig själv. Är så trasig inombords. Skär mig, röker, dricker. Vem skall hjälpa oss? Vill inte att mitt barn skall finnas i det här, men vill inte heller förlora honom. Allt jag vill är att få må bra och vara frisk och glad och se framemot dagarna. Spelar ett spel utåt, alla tror jag är perfekt, men jag är inte det. Vill verkligen ha hjälp, med allt men vet inte vart jag skall vända mig. Isolerar mig istället. Mår så skit och känner mig bara missförstådd överallt. Får inte ihop någonting, inte mitt barn, inte min vardag, inte mitt förhållande, allt bara kraschar nu. Vem kan hjälpa mig????
Jag VILL verkligen ha hjälp! Någon som vet om man kan få det från t.ex soc? Vill inte att de tar mitt barn, han är mitt allt men jag behöver hjälp att hitta en strategi, har ingen annan.

Åhhh, vad ledsen jag blir. Snälla...för din egen skull och barnet så måste du söka hjälp. Det finns en massa hjälp att få! Kramar om och BER dig att ta hand om dej!!!

Tack snälla, men VART finns den hjälpen? Vad händer om jag brakar ihop helt? Vad kommer att hända med mitt barn? *gråter* Jag VILL INTE!!!!!!! Men jag kan inte själv längre!

Har du kontakt med psykiatrin? Det låter ju som att du behöver medicinskt omhändertagande. Det första som du måste sluta med är att dricka- om du mår så dåligt! Alkohol tar bort ångesten ett tag men sedan så leder det bara till depression och mer ångest!! Dessutom så gör den ju dig omdömeslös.
Mitt råd är att du tar kontakt med psykiatrin eller beroendevården.

Jag har just skurit mig, det lindrar den inre smärtan. Men samvetet finns trots allt där och min son ligger därinne och sover och jag skäms över hur jag håller på, men jag kan inte rå över det längre, det är så jag inte kan kontrollera det, jag har så ont och mår så dåligt. Har ingen kontakt just nu men väntar på besked efter remiss, har tidigare haft kontakt och ätit medicin. Ja jag är helt omdömeslös nu, jag är så ensam!!!!!!!!!!!!

Va fan har jag gjort????? Jag bara förstör allt, alltid, för alla!!!! Neej jag vill inte att någon skall tycka synd om mig, jag vill bara få må bra!!!!!

Jag ber folk låta mig vara, jag ber dem dra åt helskotta och det gör de.....fast egentligen skriker jag efter hjälp!!! Varför är jag sån här? Varför kan ingen SE mig?? HJÄLP MIG!

Har du provat KBT (kognitiv beteendeterapi)?
Kolla tex www.upp-nu.com. Där står lite om vad det är.
KÄMPA! Jag tänker på dej!

Åhh, vad det gör ont i hjärtat att höra att du är så förtvivlad TS..

Hur ser det ut runtomkring dig?
Kan du få stöd från eller prata med nån i din omgivning t.ex nån vän?
Är du ensamstående med ditt barn? (du skrev något om att du inte fick ihop ditt förhållande)
Du skrev att du väntar på remiss till nån samtalskontakt (var det så?)
men som jag ser det så kan du inte "hänga i luften" utan nån form av stöd tills dess.
(En remiss till samtal kan ibland ta lång tid, beroende på till vem remissen är.)
Speciellt som du berättar att du skär dig och dricker alkohol.
Som någon skrev här ovan så gör alkoholen dig omdömeslös,
(även om den tar bort ångesten ett tag) så måste du tänka på vad som
skulle hända om du dricker dig berusad och något skulle hända ditt barn.
För jag förstår att du är väldigt mån om din son och något av det som känns jobbigast
är att du inte har kraft att vara den mamma du vill för honom.

Du frågade om det gick att få hjälp från soc, men du var rädd att de skulle ta honom.
Jag tror att soc i första hand vill att mamma och barn bor tillsammans och forsöker hjälpa till med stöd i hemmet, om de inte anser att det finns en akut fara för barnet.
Hur gammal är ditt barn? Kanske BVC kan hjälpa med kontakten dit om du tycker det är jobbigt att själv ta kontakt.
Att du själv söker den hjälpen är bara positivt och bättre än att någon i omgivningen slår larm om de tror att barnet far illa.

Hoppas det känns bättre i dag (även om det är fullmåne) och att du får den hjälp du behöver!
*Många styrkekramar och varma tankar till TS*

Hur går det i dag TS? Mår du bättre? *orolig*

Jag börjar verklingen må dåligt när jag läser detta!.. tycker så synd om dig!..
har du inte någon du kan prata med....?!
Du måste kämpa för din och din sons skull....
ta tag i detta, kan tänka mig att det är svårt men det hjälper inte att skada sig själv annu mera!...
Lycka till.. skickar styrkande kramar

Samma skit idag. Varje kväll jag lägger mig så tror jag att imorgon är det kanske bättre. Känner inte att jag kan prata med någon för om jag gör det då riskerar jag att de skäller på mig och blir arga, att de inte förstår och då mår jag bara ännu sämre. Har inte direkt några vänner och min kille och jag är särbos och nu mår jag så dåligt att jag tyvärr bett honom dra, dels för att jag inte vill att han skall se mig sån här och sen bråkar vi bara, eller det är nog mest jag som bråkar för att jag mår som jag gör och jag inte tycker att han ser hur illa det egentligen är och han inte kan göra något, sen har ju faktiskt han fullt upp med egna beskymmer, kan inte tynga honom med mer. Det är inte han som är pappa till grabben men han har funnits där hela tiden så på ett sätt är han ju det, grabben är 7½ månad nu.
Alltså jag brukar inte dricka och skära mig, men igår rann det över. Jag är så utbränd. Jag vill inte att det skall hända igen. Ångrade mig såklart imorse men nu sitter jag här igen och bara vill hitta nåt sätt att få bort den inre smärtan. De säger att det inte hjälper att skära skära sig, men det gör faktiskt det, det lugnar åtminstone för stunden. Har lugnande tabletter i skåpet, men har inte rört dem...än. Har inte varit utanför dörren idag heller får ångest av bara tanken. Remissen är till psyk och jag hoppas jag får tid fort!

Jag har så svårt att be om hjälp och jag låtsas oftast att allt är mycket bättre än vad det är, för jag vill ju verkligen klara mig! Jag tror att bara jag fick lite stöd och hjälp i hemmet och kanske någon form av schematisera dagarna så skulle allting bli bättre. Jag har så mycket vilja, men ingen energi eller ork längre. Allt jag gör går på ren överlevnad nu, övrigt finns ingen ork till. Visst är det väl så att de borde prioritera mig hos sjukvården då jag trots allt haft mycket liknande problematik tidigare i livet och dessutom har en liten bebis? Är så rädd för långa väntetider.
Mycket av ångesten är ju att jag är så rädd att inte räcka till för lillen, eller att göra fel, vilket jag ju ändå bara gör.

Tack snälla ni som svarar!!!

Jaha så var det fullmåne igen. Känner av det direkt alltså, redan när jag vaknade i morse, ville bara fortsätta att sova. Fy fan för ångesten och stressen jag känner i mitt inre. Annars känner jag mig mest tom inombords och har en stor klump av smärta i magen. Blir helt konstig i huvudet när det är fullmåne. Hur kan man vara så känslig?

Jag tror det är många som känner sig påverkade av fullmånen.
Jag kan känna av det själv, att jag är känsligare - nästan lite PMSig.
Egentligen är det inte så konstigt att man blir påverkad av månen.
Månen påverkar ju ebb och flod med sin dragningkraft,
och hjärnan består av 90% vätska.
Ser att du mått jättedåligt, och hoppas det är bättre nu än förra
fullmåne och att du fått hjälp nu!

Senaste anonym.....Jag vet vem du är....

tror jag.