Stressad, jagar upp mig för ingenting och känner mig panikslagen

När man stressar mycket, för mycket alltså, så sänker man till slut sin stresströskel, så att man kan bli stressad för minska lilla. Det är en del av vad folk brukar kalla att gå in i väggen. Till slut är kroppen så full av stresshormoner att man inte fungerar normalt. Blodet blir tex tjockare när du stressar och mer trögflytande så man får inte samma känsla, och man spänner sig så man kan få ont i axlar och huvud och så. Du kanske inte har tänkt på det själv, men antagligen har du haft väldigt mycket på det senaste, kanske att du känner att du inte räcker till någonstans, att alla behöver dig, din lilla dotter, din man, kompisar, att du sträcks ut och inte hinner med dig själv. Man kan bli stressad av sånt som man inte tänker att man ska bli stressad över, tex att det är många vänner som ringer och frågar om man ska umgås.

Sen en annan fråga, hur gammal är du? För det är en sak att gå in i väggen, det kan alla göra om man haft det ansträngande, men det finns också saker som kanske inte visar sig förrän man är typ 20 när livet blir mer kravfyllt, som tex om man är bipolär (manisk och upp i varv ena stunden och deppig och nedstämd andra gånger).

Hoppas det var till någon hjälp och fråga gärna mig mer ifall du kommer på något, för jag har levt med de symptom du beskriver från och till i 12 år nu..      

Jag fyller 30 år snart. (Och nä, det är ingen ålderskris. Jag trivs med min ålder och gillar att bli äldre. Det låter kanske konstigt men så är det.)

Jag tror att det började med graviditeten. Innan jag blev gravid med min dotter fick jag ett MA som det tog 1 månad att bli av med. Sen var jag orolig hela graviditeten och sen när dottern föddes för tidigt dessutom (hon mådde bra men vi fick stanna på neo lite över en vecka) så mådde jag jättedåligt. Jag bad personalen på BB och på neo om hjälp. Sa att jag behövde någon att prata med för att jag nog fått en chock eller nåt pga att jag födde för tidigt. Men jag fick ingen hjälp. Det var över jul och nyår så alla kuratorer och liknande hade semester fick jag höra. Sen hade jag fullt upp med att ta hand om min dotter (första barnet) så det fanns ingen tid för mig själv alls att bearbeta  något. För någon månad sen började min man jobba igen efter föräldraledigheten och det har gjort att jag mått sämre. Jag trivs väldigt bra med att jobba och hade aldrig kunnat vara hemmafru. Men jag hade gärna gärna haft en hemmaman. Speciellt eftersom min man jobbar skift och varannan vecka (denna vecka) jobbar han kvällsskift och då ses vi inte mellan måndag och fredag.

Graviditeten sänkte stresströskeln för mig. Det vet jag. Jag vet bara inte hur jag lyckas höja den igen.

Jag känner igen det du beskriver. Jag har blivit diagnosticerad med stressjukdom. Det är ett helsike. Jag blir också uppvarvad för ingenting, reagerar tvärt emot vad jag borde ha gjort. Kan bli superstressad och ryta i till barnen vilket i sin tur leder till att barnen blir ännu mer omedgörliga och jag ännu mer stressad.

Jag har tyvärr inga jättebra tips att ge dig eftersom jag själv inte lyckats särskilt bra. Jag har gått ifrån att vara oerhört stresstålig där jag arbetat under hög press och då bara njutit av adrenalinpåslaget, till att bli gråtfärdig över att köttfärsen är slut i affären och jag står utan en plan B till middagsmat.

Jag väntar på någon form av terapi. Har provat basal kroppskännedom och tror att det fungerar jättebra om man lär sig använda det. Men jag är så stressad att jag har svårt att ta till mig det. Ett annat sätt kan vara att träna mindfulness. Det kan man göra hemma. Det liknar basal kroppskännedom. Vet att väldigt många får hjälp att hantera stress genom att lära sig mindfulness.

Hoppas att du hittar något som fungerar för dig. Och om jag ska ge dig något tips iaf så är det att inte vänta för länge och hoppas att det går över av sig själv! Om du känner att du inte riktigt har kontroll över det och att det blivit värre, ta tag i det! Kontakta vårdcentralen eller börja med att kolla upp t ex mindfulness. Men gör börja ta tag i det så att du känner att du inte är ensam i det.

Lycka till.

Måste tipsa dig om dels mindfulness, som du redan fått tipsat, men oxå kundalini-yoga. Det har hjälpt mig (om jag utöver det tillräckligt ofta). Att hitta ett sätt att varva ner, lära sig andas och få bort alla tankar. 

Sat nam!