panikångest när mitt barn skriker

Prata med BVC det råder jag dig för du behöver nog få stöd i detta med tanke på din sjukdomshistoria, för din egen och bebisens skull.

Ta hand om dig och det blir bra ska du se du måste be om hjälp bara. Kram 

Usch, det låter inte bra.

Varför känner du att du har ansvaret för att du "står som föräldraledig"? Det är ju bara ett papper och har inget med ansvarsfördelning hemma att göra. Om du inte klarar av att ta hand om barnet utan att må dåligt eller agera ut, så tycker jag att pappan ska ta över huvudansvaret.

Du bör också prata med BVC om detta så att du kan få stöd. Det kanske inte känns så roligt men för ditt barns skull så är det nödvändigt. Tänk på att du är den käraste personen i hennes liv.

Jag går på samtalsterapi regelbundet och BVC vet hur jag mår. Det är just det att jag VILL kunna vara den med ansvaret, som kan trösta och lugna. Jag är lite traditionell på den punkten, mamma ska alltid vara en klippa att luta sig mot. Men så blev det ju inte riktigt...

Vem som helst kan i ett pressat ögonblick höja röstläget även mot ett spädbarn. Men om det är nåt man "tenderar" att göra så är det dags att söka hjälp omedelbart. Ditt barn far känlsomässigt väldigt illa av att med jämna eller ojämna mellanrum bli skrämd av den personen som ska stå för den största tryggheten. Det är oerhört förvirrande för en bebis, och det KOMMER att skada barnet. Du måste måste måste söka mer hjälp.

Man vill vara stark men ibland måste man erkänna sina svageheter det är då man växer som människa och kan bli bättre och starkare, jätte bra att du har kontakt med BVC, känner du inte att du får någon hjälp av dom eller?
 Du är en jätte bra mamma med al säkerhet du behöver bara lite stöttning hoppas det löser sig för dig. 

Kanske är det som är en del av problemet bakom? Att du har en bild av en perfekt mamma, som fixar allt och har en bebis som är så trygg och glad och nöjd. Den bilden är inte riktigt på riktig. I verkligheten är ingen mamma perfekt och alla barn gråter emellanåt. Även om du inte alltid kommer lyckas (för det gör ingen) så kommer du ändå vara ditt barns mamma och ditt barns idol i många år framöver. Det betyder inte att du är dess allt. Barnet har en till förälder och den är lika viktig. Du kommer dessutom med största sannolikhet komma till faser hos barnet där det blir pappigt och föredrar honom framför dig i perioder. Så är det oftast och det är inget konstigt med det. Ni är 2 som ska vara klippan att luta sig mot och just nu behöver han även vara DIN klippa att luta dig mot. Ni måste samarbeta och hjälpas åt. Du kan inte ta på dig allt ansvar själv, särskilt inte när ni är hemma båda.

Själv är jag ensamstående och då är det inte lätt men i ditt fall så tycker jag du ska se till att bli sjukskriven så att pappan kan vara föräldraledig istället på heltid. Då kommer ni ju båda vara hemma på heltid o du kan få avlastning på ett helt annat sätt. Har man tendes till att må dåligt i stressade situationer är det ju klart det blir värre när man har en liten bebis som kräver mkt.

Kan du pröva ngn antideppressiv medicin också som du inte prövat tidigare?

Inte för att det är ngn tröst kanske men jag fick sån panik nyss när min son grät att jag bara stog o hoppade i hallen av ilska o nu har jag ont i hjärtat riktigt panikstress relaterat.

Kram o lycka till

Men du kanske är en bättre klippa om du inte känner att du alltid måste vara den som tar hand om barnet? Tyvärr blir det inte lättare. När ditt barn blir äldre, trotsar, kastar mat, skriker och biter dig så gäller det att ha en ängels tålamod. Har man ett psykiskt funktionshinder, som det låter som du har, så måste man inse sina begränsningar och göra det som är bäst för barnet.

Och jag LOVAR dig att ditt barn inte kommer älska dig mindre för att du delar ansvaret med pappan.

Min sambo är redan hemma dygnet runt, så han kan ta vår dotter när som helst, vilket han ofta gör. Jag går även på terapi, får hjälp från både min psykiatriska klinik och BVC, men inget verkar hjälpa. Och jag får panikångest även om hon inte är hos mig, utan även när hon skriker hos sin far. Jag vill bara springa dit och trösta, men så fort jag är hos henne vill jag vända om och springa därifrån...

Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har nu två barn och den minsta är snart 1 år och stora snart 3 år. När stora tjejen var liten hade jag jättesvårt att lämna över till pappa. Jag klarade inte av att höra på skriken när jag hade henne och jag klarade inte av att höra på skriken när hon var hos pappa. Känner igen det här med att få ångest och att bli arg även med lilla tjejen även om det nu inte är så ofta, det är om hon vaknar på natten och inte somnar om i sin säng som jag får panikångest. Det är superjobbigt. Jag vill också vara en klippa att luta sig emot och har väldigt svårt att lämna över och släppa ansvaret för en stund.