Han vill behålla barnet, men jag är inte redo.
Jag sitter i en svår situation och vet inte hur jag ska kunna ta mig ur. Jag fick förra måndagen reda på att jag är gravid. Min första tanke och känsla var att jag ville ta bort det, jag menar hur kan det vara möjligt? jag är inte redo för barn nu.
Jag är 19 år och är tillsammans med världens underbaraste människa sedan 7 månader tillbaka. Vi har kännt varandra sedan vi var små, och jag står nära hans familj.
När jag tog testet och fick beskedet var något utav det första jag gjorde att ringa honom. Båda var chockade, och varken han eller jag visste hur vi skulle reagera.
Det tog lite tid för mig att orka prata med honom om allting, men när vi väl var där så kom vi fram till att vi börjar med att boka en tid för ultraljud etc. Och därefter se hur vi kände. Jag var längre gången än vad jag väntad, därför var medicinsk abort utesluten. Då återstod två alternativ, kirurgisk abort eller att behålla barnet.
Vi har betänketid på oss till den 16 mars, det är våran deadline, eftersom att jag går in i v.11 då.
Menmen, efter att vi varit på ultraljud fick vi bolla med tankarna av att behålla barnet eller ta bort det, och ju mer jag tänkte och ju längre tiden gick, kände jag starkare och starkare för att behålla barnet.
Jag vet hur det ser ut och att man kan få hjälp oavsett det val man väljer. Det jobbiga är inte att vi bor i en etta på 35 kvadrat eller att jag är arbetslös. För jag tror att om man bestämmer sig för något, så får man det att fungera.
Men jag sitter nu här idag, 3 dagar efter besöket på gynmottagning och har mer ångest över detta än någonsin.
För det första mår jag inte bra i mig sälv just nu, jag äter antidepressiva i vanliga fall, och slutade när jag fick reda på allting, för att det kan vara skadligt för barnet. Jag visste inte då vad jag ville.
Nu sitter jag här med pmsx100, vilket är ganska vanligt pga alla hormoner, samt stor ångest, extra stark ångest för att jag inte tagit min medicin. Och igår kändes det som att jag kom fram till ett beslut, jag vill inte ha barn, inte nu. Starkt starkt starkt, känner jag, jag vill inte ha barn!!!
Jag talade om det för min sambo, och fick inte så mycket respons då. Men senare på kvällen när vi låg i sängen och skulle sova, så släppte han ut allt.
Han mår jätte dåligt av tanken på att ta bort det, han vill hellre behålla det. Han vill inte behöva tänka på vad det kunde ha blivit. Han skulle bli världens finaste pappa. Han grät så mycket igår kväll. Och jag kände verkligen, att vi är på två helt olika plan. Jag vill inte ha barn nu, och han vill så mycket hellre behålla det. Det känns nästan som ombytta roller, brukar det inte vara tjejen som vill ha barnet o mannen som tvekar? Jag vet inte.
Hur som helst, jag behöver råd, jag behöver hjälp, jag mår så innerligt dåligt och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag brister snart, jag orkar inte mer. Det värsta av allt är att jag försatt mig i situationen själv.
Men jag är ingen dålig människa. I grund och botten vill jag att framtiden ska bli bra, särskilt för barnet/barnen jag någon dag ska få. Jag har trots alltid velat ha barn, men räknade aldrig med det så snart.
Snälla hjälp mig.
//Alexandra
