Neuropsykiatrisk utredning, som vuxen och kvinna.

Hej, Jag är en tjej på 30 år som också genomgår en NP utredning nu. Jag har bara 2 besök kvar (nästa vecka), sen kommer det dröja ca 2 veckor innan jag får besked. Jag förstår precis vad du pratar om. Mina känslor har pendlat upp och ner, dessutom går hjärnan på högvarv hela tiden. Frågeställningen är fr början ADHD med autistiska drag, men nu vet jag inte alls längre... Vissa dagar tror jag en sak, andra dagar något helt annat. Om jag får gissa så tror jag att hon kommer att sätta diagnosen Aspergers syndrom plus eventuellt ADD. Men får jag ingen diagnos vet jag inte vad jag gör... När kommer din utredning bli klar och vad misstänker man? Stor kram

kram till dig! Du är duktig som orkar igenom detta. Hade en kompis som fick diagnos i vuxen ålder och det blev ett lyft för henne. Jag håller tummarna för dig och hoppas att du blir hjälpt!

Jag håller också på med en utredning nu. Gjorde dom första testerna för ett tag sen och ska tillbaka nästa vecka för fortsättningen.

Jag har aldrig haft en endaste tanke på ADD men psykiatrikern tyckte jag skulle utredas. Jag vet inte hur starkt han misstänkte ADD eller om han bara ville vara på säkra sidan. När jag läst efter tycker jag mig känna igen mig i en hel del men jag vet inte. Jag är både spänd och orolig inför vad resultatet ska visa. Det hade ju inte varit fel att få en förklaring på mycket av mitt mående och även något som kan hjälpa mig att må bättre.

Jag har gjort utredningen för några år sen. Tyckte mest det var kul minns jag.

Jag utreddes för några år sedan och diagnostiserades med ADHD-C. Utredningen var mest kul, inget ångestframkallande eller så.

Sen, även om man utreds/diagnostiseras så är man fortfarande normal. Det är inget onormalt med en NPF.

Hej

Jag håller på med en sådan utredning nu. Har bara vart på mitt första besök sen har det tagit stopp. Vänta på tid dem säger det är lång kö därför det dröjer. Vilket jag tycker är mycket jobbigt jag vill ju har det gjort.

Min mor har kämpat för att jag ska få utredas sedan jag gick i nian men ha inte blivit av förräns nu. Bättre sent än aldrig, men det känns inget bra när det blir paouse mitt i utredningen. Ganska jobbigt, hon berättade vad som skulle hända på nästa möte och då ska man berätta om sin barndom och till nuet, vill inte berätta allt igen jag har haft mycket tuft i mitt liv, orka prata om det.

så avskyr denna långa uppehållet i mellan hinner bara bli allt mer orolig av mig, utredningen handlar om ADHD/ADD men det är ADD som dem misstänker att jag har.

Jag är samma ålder som dig, har gjort första delen nu, kan dom ha kallat det den sociala? Intervjuer med mig men även med min familj och såna som funnits i min närhet under uppväxten. Till veckan fortsätter jag med en psykolog med alla tester. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men verkar ändå flyta på hyfsat.

Frågeställningen är från början Asperger eller iaf nåt åt det hållet;) Men tycker dom har varit mycket fokus på ADHD/ADD nu första gångerna. Men det kanske är så för alla? Jag har aldrig varit hyperaktiv, snarare tillbakadragen och ställt mig på sidan om. Något som jag förstått är vanligare bland vi kvinnor, kontra män/killar.

Tack för ditt svar! :)

Tack söta rara! Känns tryggt att höra att det hjälpt din vän. Det kommer det säkert för min del med, (och alla andra som gör samma) samtidigt som jag nästan känner mig bitter att ingen reagerat innan. Jag måste verkligen arbeta bort den känslan! Eller så handlar det bara om att tillåta sig sörja... Ta nya tag och se till att göra nåt bra av det.

Vad diagnostiserades hon med?

Vill bara tipsa om att läsa på om NPF då de ofta förekommer i kombination med varandra. ADHD, Asperger och Tourettes är det framförallt tror jag

Hej! Jag gjorde min utredning efter 30 år fyllda. Det började med att jag började gå hos en psykolog då jag hade så stora problem att jag var rädd att mina barn skulle kunna påverkas av det så jag ville ha hjälp för den sakens skull. Jag mådde ju dåligt innan jag fick barn också men när jag fick dem blev mina problem så oöverstigliga. Vi kom tillsammans fram till att det kanske var aktuellt med en utredning och så blev det, så nu har jag en diagnos iallafall.

Vad är det du är rädd för? Vad tror du kan hända?

Själv tyckte jag det var som en lättnad att förstå varför man är som man är och att det finns hjälp att få. Är väl mest den biten jag eftersträvade, att kunna få veta vad det var så man kan få konstruktiv hjälp.