Barn på 12 år som inte kan sova själv!

Men gud! Har inga ord...
Men tror att kominisera med mamman som tillåter beteendet är ett måste.

Har det alltid varit så här eller har något utlöst detta?
Låter som att han verkligen behöver denna närhet.
Är det likadant i andra situationer? När han ska iväg själv eller så?

Jag skulle ta hjälp av kuratorn på skolan. Kanske kan det vara skönt att
få prata av sig om detta med en utomstående.

Ser han det själv som ett problem? Vill han aldrig sova över hos kompisar, hos farmor, läger? Hur gör han på skolresor?

Det torde vara ovanligt att 12-åringar ligger i sängen och gnäller men om det inte går att resonera med honom (vilket bode gå i den åldern!) så är det kanske en tröst att det är än mer sällsynt att 15-åriga grabbar vill sova med mamma eller pappa...

Jag tycker ni verkar ha gjort vad ni kan för att fixa till hans rum. Kan man tänka sig en övergångslösning där han gradvis flyttar in på sitt rum (jag spånar bara). Typ, somna på madrass i vardagsrummet, sedan i hallen och så närmare o närmare sitt rum.

Ni måste finna orsaken till varför han inte vill sova själv och hjälpa honom komma över det. Men några handfasta tips har jag itne tyvärr.

Hej igen,...

Mamman tycker nog inte det är så roligt att sova själv heller så tyvärr har vi nog inget där att hämta. Hon ser lite mer till sitt eget än för hans skull. :-/

Han kan sova med/hos komisar, oftast. 

Det har alltid vait såhär tydligen. Men nu ligger han iaf på en madrass på golvet. Tidigare har han vägrat det osså.

Jag har bett min sambo att fråga honom vad han är rädd för men han får inga riktiga svar. Och min sambo tycker det är jobbigt att prata med honom, för att sonen känner sig "trängd/hotad"....

Jag försöker ha förståelse för detta och inte lägga mig i... Men eftersom min dotter sovit själv sedan hon var 2 mån utan gnäll ( haft tur) så tycker jag det känns märkligt ändå att det kan bli såhär... Samt att jag inte ser slutet på det.. :(

Tog upp det med min sambo att han kunde prata med kurator, men det uppskattades inte!! ... 

Förstå reaktionen om kuratorn men de är faktiskt mycket duktiga på att läsa av vad som ligger bakom och hjälpa barnet att få den självkänsla de behöver.
Kanske var separationen mellan föräldrarna riktigt tuff och gav någon form av separationsångest?

Grabben är så stor att han om han själv vill kan uppsöka kuratorn på egen hand. Kanske finns det annan vuxen att ty sig till. Farmor och farfar?

Ja, kurrator låter som en riktigt bra idee. Inte normalt eller bra (fast jag kan inte sätta fingret på vad som kan vara dåligt) att sova med sina föräldrar vid den åldern.
Att man vill krypa in hos dom på morronen eller kvällen och gosa lite kan vara ok men att man Måste sova där är inte ok.
Nåt måste ju ligga bakom det hela.

Min svägerska är 17 år och har sovit tillsammans med sin mamma till nu i vinter då svärmor har "avvänjt" henne genom att gradvis låta henne somna ensam. I höst låg svärmor på sjukhus i 6 veckor och då kunde dottern sova själv, med tv och lampor på, så vet inte varför hon gick tillbaka till att sova med sin mamma efter det. Tror det lätt kan bli så att både mamman och barnet blir beroende av att sova ihop om, som i den här situationen, mamman är ensamstående. Både mamman och pappan måste vara med på att avvänja barnet annars kommer det ta lång tid :-/

Men herre guuuud, 17 år!!!!!