Sinne12 skrev 2012-03-11 18:15:28 följande:
Var dig själv bara så kommer det gå bra =) Träng dig inte på barnen utan låt dem komma till dig när de är redo. Bli INTE ledsen om de håller sig på sin kant i början, vissa barn behöver mer tid.
Min killes barn är 8 och 12, och första gången jag träffade dem så hade de varit hemskt nyfikna på vem Sinne var, och hade genomskådat att "pappa är kär!" för länge sen trots att han försökt "dämpa" det hela.
Han frågade helt enkelt barnen om de var okej med att Sinne kom på middag, och barnen tyckte jaaa, de var ju nyfikna på mig.
Så jag kom dit, och de två nyfikna barnen blev omedelbart väldans blyga och alla de frågor de sagt till pappa de minsann skulle fråga mig frös inne.
Vi åt ganska direkt när jag kom (isbrytare) och barnen kikade lite under lugg på mig men sa inte så mycket för egen maskin. Jag höll mig medvetet lite i bakgrunden, och lät dem avbryta när de grep in för de ville pappa något mitt i en mening. Normalt anser jag inte barn i den åldern ska avbryta, men jag ansåg det var viktigt att visa att jag INTE var ett hot mot deras relation med och uppmärksamhet från pappa.
De spelade pajasar mest hela kvällen, testade tydligt pappas gränser, var de likadana när jag var där som annars? (Det var de ;)) Jag tyckte de var helt normala barn, men stackars pappan bad om ursäkt tusen gånger och bedyrade att "de brukar INTE bete sig såhär, jag LOVAR!", och var rädd jag var avskräckt (jag har inte barn själv). Jag tyckte som sagt det verkade vara helt normala, vettiga barn och klart de spelade lite pajas och testade lite.
Framöver så fortsatte jag att hålla mig lite i bakgrunden, låta barnen komma till mig och tvärtom, och inte dra mig undan dem men inte tränga mig på dem. Ställde frågor till dem när det föll sig naturligt (t ex "Pappa, kan jag få tv-spelet XXX när jag fyller år?" så frågade jag när barnet fyllde år, och vad spelet xx handlade om. Och la till något om mig, t ex "jag är jättedålig på TV-spel" =))
Det kom ett par (aldrig sagda så jag hörde) "pappa, måste hon vara här/jag vill inte hon ska vara här", men vi fortsatte med samma approach. Gradvis öppnade sig barnen mer, och ibland kom gratis isbrytare som när vi spelade spel ihop och det blev en naturlig interaktion och de inte tänkte på "vem jag var" så att säga. Viss isbrytare kom också när de insåg att jag hade det där roliga spelet på min mobil och sådär.
Efter ett tag så märkte jag också att när pappa försvann för att t ex lägga i en tvättmaskin, och jag och barnen blev ensamma, så då pratade barnen mer med mig och berättade om dem själva för mig.
Jag höll mig fortsatt i bakgrunden, jag sa aldrig till eller "la mig i" i diskussioner i början. Sen började jag göra det i ganska ofarliga frågor, och ibland backade jag pappa inte med "jag tycker som pappa" utan ett tillägg till det han sa, ibland backade jag barnen när jag ansåg de hade rätt mot pappan. Det fick barnen att se att jag dels INTE aspirerade på att "bestämma" eller vara "nån mamma", och dels att jag faktiskt kunde ta både barnens och pappas parti, dvs att jag INTE alltid höll med pappa/tyckte som pappa. Det var ytterligare en stor isbrytare.
Den dag ena barnet beklagande sa (till pappa, inte så jag hörde) att "Är Sinne kvar när vi kommer från skolan?" -Nej då har hon åkte hem. "Vad synd, då får hon ju inte smaka på mina muffins vi ska baka i skolan!" så insåg jag att jag var på rätt god väg. Samma sak när andra barnet i ungefär samma scenario men till mig beklagade att han inte skulle kunna visa sin gubbe han skulle kunna göra klar på träslöjden - då smälte mitt hjärta ;)
Sen har det rullat på mer och mer. Vi är fortfarande extremt noga (förhållandet är inte så gammalt) med att alltid se till att barnen är okej med att jag kommer, att jag inte bara dyker upp utan att de vet, och att de ska känna att de har en röst i det hela, samt att jag aldrig ska "inkräkta" på deras pappatid.
Min kille är enormt tacksam över hur - enligt honom - exemplariskt jag "skött" det med barnen, och barnen accepterar tydligen mig bättre än de någonsin accepterat hans eller hennes "nya" än. Då har de inte alls accepterat så (enligt pappan) "lätt och självklart".
Nu efter nästan 4 månader så jag får fortfarande inga godnattkramar (man kan få TJEJBACILLER DÅ, tjejbaciller är det värsta man kan drabbas av i den åldern! ;)) eller så, däremot så vänder de sig till mig och berättar allt möjligt, inklusive hemlisar som pappa INTE får veta, de pratar om vad vi ska göra i sommar, de kan (till min förtjusning, jag erkänner *s*) tycka "Sinne, kan du hjälpa mig med det här, du är bättre än pappa på det" och de räknar med mig i sitt liv både nu och framåt.
Den yngste blev i början mer fysiskt pappig än han brukade vara när jag var där, blev klängig på pappa osv och kunde be om hjälp av pappa på toaletten fast han kunde själv och kunnat själv länge, han tyckte heller inte om att jag och pappan var minsta fysiska. Höll pappa mig i handen tog han bort pappas hand och la dit sin egen och så. Vi har hela tiden låtit honom göra det, så han ska känna att jag INTE är där för att ta hans pappa ifrån honom. Han var i början också mycket anti mot om vi pussades minsta (så många stulna pussar blev det *s*). Sen efter ett tag började han med "Jag såg det där! Sluta!" när han såg något fysiskt, och nu är det "Jag såg det där, ni är ÄCKLIGA!" men sen fnissar han.
Den äldre har haft enklare acceptera det, men de kolsvarta blickarna har bytts ut mot bara ett snabbt ögonkast.
Jag har dock fått svara på (när pappa inte hört/varit där, pappa lämnar oss med flit ensamma lite sådär "i förbigående" rätt ofta, då jag berätta att barnen öppnar sig mer när han inte hör/ser) mååånga "Tycker du om min pappa? Varför då? Ska du flytta hit? Ska du och pappa gifta er?" osv. Även han har när jag inte varit där fått svara på samma saker. Vi har båda svarat så ärligt som möjligt på alla sådana frågor.
Jag har också nu på senare tid fått svara på många "Kan du göra det med oss i sommar?", "kan du göra det åt oss någon gång?" osv och de frågorna svarar jag alltid "Javisst!" på - DÄR anser jag inte man bör vara överdrivet ärlig, de behöver inte informeras om att man aldrig kan garantera att ett förhållande håller ;)
Så, var dig själv, träng dig inte på barnen och ta INTE åt dig om de i början är avvaktande eller rent avvisande, utan ge dem tid. Du har valt deras pappa i ditt liv, deras pappa har valt dig i sitt liv - men DE har inte fått välja. Och de har beroende på hur länge sen det var sett deras mamma och pappa separera, plus ev andra förhållanden mellan det uppbrottet och er. Och det är naturligt att du initialt är ett hot, och de känner dessutom inte dig alls.
Så, träffas hos dem (låt barnen vara på sin trygga hemmaplan), kom gärna när det är dags att äta så det finns en naturlig "gemensam" aktivitet och man slipper att alla sitter där och skruvar på sig och tittar på varandra ;)
Och, ett tips från barnens far här - ljug inte om vad du och pappan har för relation. Att presentera som kompis fungerar dåligt på barn i den åldern, de är på tok för perceptiva och smarta för att gå på det. Dessutom kan det vara väldigt svårt att uppgradera "kompisen" senare. Barnen är stora nog att förstå vad en tjej pappa tycker om och vill träffa mer innebär.
Lycka till, det kommer gå galant ska du se!
Wow! det inlägget borde ju räknas som 20 inlägg i sig! Snällt dock att ta sig tid. Vara tillgänglig, lyhörd och låta dem visa vägen i början funkar säkert. Barn är ju lättsamma och oftast är det nyckeln till att allt faller sig naturligt. Lycka till!
