Är du skild och har barn, hur delar ni boendet?

Hej!
Jag är ensam med min dotter (har aldrig varit gift) och hon "bor" hos sin pappa varannan helg bara. Alldeles för lite, men hennes så kallade pappa har inte tid med henne mer än så, säger han. Något som jag verkligen avskyr och har svårt för. Jag vet att han har mer tid. Han engagerar sig i sin nuvarande och bonusson och har även tid att skaffa ett till barn (hans nuvarande är gravid) liksom. Jag ser inte min dotters pappa som en faderskaplig förebild till henne. Han är mer som en rolig kompis. Han fanns knappt vid hennes/våran sida när vi var ett par heller.

Jag anser att det är viktigt att barnen får ha lika mycket tid med båda föräldrarna. Jag har försökt få min dotters pappa att engagera sig mer i våran dotter, men han är helt enkelt inte intresserad. Jag tror inte att barnen kan känna sig lika älskad från båda föräldrarna om inte barnen har lika mycket kontakt med båda. Jag skulle gärna ha min dotter hos sin pappa varannan vecka för hennes skull, men det funkar bara inte från pappans sida. Han är inte intresserad.  Min dotter saknar sin pappa och att veta att hon inte får chansen att träffa honom mer än vad hon gör, gör mig ont. Funkar det i relationen mellan separerade föräldrar och att båda föräldrarna är fullt intresserade så är det toppen för barnen. Tyvärr inte i vårt fall. Men jag anser även att den biologiska föräldern behöver inte alltid vara föräldern. Många barn växer upp med en bonusförälder och ser den som sin förälder. Hittar jag en redig och vettig karl en dag och han omfamnar min dotter som att det vore hans egen, så är han välkommen att bli min dotters pappa. Den biologiska föräldern är inte alltid en förälder....

Jag tycker att det är en knivig fråga och skulle vara intresserad av att se hur dess undersökningar var gjorda och på vilka barn respektive föräldrar. Jag tror inte att man generellt kan säga vare sig det ena eller det andra. Det ultimata borde vara om föräldrarna kunde bo växelvis hos barnen. Jag ser många barn och har träffat många växelboende och jag säga att det inte är en saga överallt. Ofta består det FLER uppfostringskonflikter. barn som sätter sina föräldrar emot varandra än vid ett och samma boende. Det värsta är när barn säger: nu ska jag hem till mamma eller nu ska jag hem till pappa, men de säger aldrig nu ska jag hem till MIG.
Märk väl jag säger inte om barnen ska bo hos mamma eller pappa, inte heller säger jag att det är fel. Det jag säger att jag är tveksam om det är det ultimata och att det skulle vara intressant att få se i hur man valt familjer och familjens struktur, Har föräldrarna bra kontakt, bor de nära varandra osv. Inget är svart eller vitt. 

Hej!

Jag o min ex sambo gick isär när vår son va 11/2 år gammal. I början fick han vara hos oss var 3de dag. Nu har vi halva veckor på man. Så jag har min son from lör el sön tom ons. Det går jättebra o vår son mår INTE dåligt av detta utan tvärtom. Nu är han sju år o vet precis att han ska till sin pappa på ons.

Vi har pratat om varannan vecka, men vi tycker att vi har hittat en lösning som passar oss perfekt så varför bryta det.

Det jag undrar är om man har tagit med i beräkningen hur föräldrarna fungerar dels när det gäller samarbete, dels när det gäller att bete sig vettigt mot barnen. Är det verkligen det växelvisa boendet som gör att barnen som grupp mår bättre, eller är det i själva verket så att växelvis boende förutsätter ett skapligt samarbete mellan föräldrarna (vilket i sin tur förutsätter 2 relativt välfungerande föräldrar). Barn till föräldrar som inte har ständiga konflikter mår sannolikt bättre än barn till föräldrar där det inte över huvud taget går att samarbeta tex pga upprepade mordhot och åtföljande besöksförbud mm (som i vårt fall).

Vad jag menar är att när det förekommer en dysfunktionell förälder så är det sannolikt för det barnet bättre att inte bo lika mycket hos båda föräldrarna trots denna studie och studien kanske snarare visar på att barnen vars föräldrar kan samarbeta mår bättre (kanske oavsett hur tiden fördelas.

En hypotes i alla fall, jag har ju inte läst studien och hur den är genomförd, kanske har man tagit hänsyn till dessa faktorer. 

Mina föräldrar gick isär när jag var 4år. Jag har bara bott hos mamma. Var hos pappa varannan helg. För min del har det varit kanon och har inte velat ha det på ngt annat sätt. Har aldrig mått dåligt över det och har bra kontakt med min pappa. Skillnaden mellan dem är väl att det är min mamma som uppfostrat mig inte min pappa.

/K

Jag tänker som Maja02. Det kanske inte är det växelvisa boendet som man undersökt effekten av utan vad som finns bakom - två fungerande och samarbetande föräldrar.

Jag tror att det är viktigt att barnen får träffa båda föräldrarna regelbundet. Vi valde därför att ha VV-boende när vi skilde oss. Nu är barnen så pass stora så att dom själva väljer var dom vill bo och av praktiska anledningar bor dom hos mig.

Detta skulle ALDRIG funka för våran son.
Han e 3,5år och bor hos mig på heltid. 
Pappan sköter inte umgänget alls men säg att han skulle börja sköta sig nu så skulle de iaf inte funka. Vi bor ca 2timmar ifrån varandra och hur skulle de funka? 
Sonen skulle behöva gå på 2 olika skolor vilket ja inte tycker om.
Hur har ni tänkt i denna frågan?
 

Så klart att barn till  2 st engagerade och friska föräldrar mår bättre än barn som har en förälder som inte orkar, inte är mogen, missbrukar, inte har intresse, inte är psykiskt stabil osv

Tycker inte för den delen att barnen ska "prova" att bo hos denna svaga föräldern för det. konstig studie. 

Jag tror det är viktigt om man har två föräldrar som klarar av att ta hand om barnet och att barnet känner sig tryggt på båda ställena. Är det nån orsak till att barnet inte känner sig trygg på ena stället så tror jag absolut barnet mår bäst av att ha ett stadigt boende endast.

Mina älsta barn som är 5 och 6 år bor växelvis varannan vecka hos mej och pappan. Funkar så himla bra barnen är nöjda och glada och trivs med det. Innan vi fick någon ordning på allt precis i börjat på separationen bodde dom mer hos mej och när det gick väldigt lång tid som närmare två veckor började dom fundera varför dom aldrig fick åka till pappa. 

Jag tycker helt klart barnen ska bo lika mycket hos båda om så är möjligt, finns ju massor av orsaker till att det inte går i vissa fall, tex för långt avstånd, den ena föräldern mer eller mindre skiter i barnen/barnet, jobb ja allt möjligt, men det är det bästa tror jag när det gäller normala omständigheter att bo lika mycket hos båda. Ett barn behöver sina föräldrar precis lika mycket även om man bor i sär. <3