Varför "måste" jag fortsätta i mitt äktenskap?

Du vet vad du har, du vet inte vad du får...

Du måste inte stanna, men det du berättar låter väldigt bra. Kanske att du måste genomleva din kris och se vad det är i ditt liv du vill ändra, inte äktenskapet i första hand?

Risken att du får det sämre är rätt så stor!

Ni kanske ska separera ett tag för att du ska få tid att reda ut vad du vill. Eller så pratar du med din man. Ni kanske kan gå på familjeterapi. Eller så går bara du och pratar med någon. 
När livet inte är på topp, så tror man gärna att gräset är grönare på andra sidan. Är du verkligen beredd att ge upp din familj?
Jag tycker du ska ta reda på vad det är som får dig att känna så här. Jag tror många går igenom detsamma, "är livet inte mer än så här", speciellt under småbarnsåren. 

Du "måste" inte fortsätta i ditt äktenskap. Inte alls!

Men en skilsmässa när man har barn, särskilt små barn, är ingen picknick. Det är inget man klarar av på ett par månader och sedan seglar vidare i livet. Det kan ta flera år för barnen att bearbeta klart och landa.

Jag är skild själv och ångrar det inte en sekund. Jag lever ensam idag med mina barn och njuter av det. Barnen och jag mår bra och jag har en särbo som jag träffar när barnen är hos sin pappa. Och jag är faktiskt lycklig riktigt lycklig.

Men jag var mycket mer "färdig" med mitt äktenskap när jag lämnade än vad det låter på din beskrivning att du är.

Jag säger inte att du ska stanna, inte alls. Det är bara du som kan veta vad du bör göra. Men om jag ska tycka något... så tycker jag att du ska försöka lite till. Försöka att förbättra din relation och ditt liv i övrigt utan att skilja dig. Ge det ett halvår eller ett år. Och fundera sedan igen på hur du vill göra.

Lycka till med livet!

Tack för era svar!

Anonym 1: Jag har pratat med min man, vi pratar mycket och även om svåra saker. Vi har gått i terapi. Vi har ju inga konkreta problem längre, dom har vi löst. Det som återstår är att jag inte är kär i min man. Jag vill vara kär. Jag blir lätt kär, men alltså inte i honom.

Anonym: Ska jag ge det ytterligare ett halvår - ett år? Eller ska man ge det ett år från att man inser att man känner såhär? Jag har kännt såhär i drygt 1,5 år nu, jag går runt i ett svampigt träsk, jag har liksom inte ont, men heller inte roligt.

Jag känner mig känslomössigt fattig, jag håller tillbaka mig själv, jag är som en racerbil som endast körs i 70 på 70-vägar, om man kan göra en sån liknelse...

JAg vill också känna mig lycklig! Man är ju inte inte olycklig för att man inte är lycklig, det finns ett slags icke-lyckligt tillstånd därellan som jag befinner mig i, och det är väl att jag är medveten om att jag har förmågan att vara riktigt lycklig som gör att jag känner mig så bromsad.

Visst vet man vad man har, men jag är inte rädd för att misslyckas, jag är rädd att känna mig fast, eller att bli gammal och känna att jag slarvat bort mitt liv av rädsla för att misslycklas...

Älskar du honom?

När började du få dessa tankarna och varför tror du? 

Jag hade kunnat skriva ditt inlägg, TS.

Jag har känt som dig i 5 år nu. Jag är 29 år, har varit tillsammans med min man i 11 år och jag känner mig fullkomligt kvävd. Jag vill vara mig själv! Jag vill få bestämma själv. Jag är inte kär i min man och har inte varit det på länge. Jag älskar inte honom. Jag tänder inte på honom. Jag vill absolut inte kyssa honom. Men vi har tre ljuvliga barn tillsammans och det skär i hjärtat på mig att inte få ha dem hela tiden. Ekonomiskt blir det också svårt för mig att klara mig själv. Jag vet precis vad jag har. En snäll och bra man som gör allt vad han kan för mig, härliga barn, ett helt okej hus, många vänner. Alla tycker att jag ska försöka igen.

Vi har levt som särbos i ett halvår nu, något som jag har njutit av till fullo. Jag vill inte alls flytta tillbaka, vilket jag snart måste då jag inte får bo kvar där jag bor längre. Men jag får ha mina barn igen, hela tiden.

Jag vet inte vad du ska göra och jag vet inte vad jag ska göra heller. Det är inget lätt val. Precis som du har jag ingen "giltig" orsak att skilja mig såsom misshandel, mycket bråk osv.

Jag hoppas att du kan fatta ett beslut som är bäst för dig. Dina vänner lever inte ditt liv och kan inte säga åt dig hur du ska göra.

Hej på dig!
Vill bara säga dig att jag är i precis samma sits som dig. Men jag verkar ha lite mer anledning att lämna äktenskapet för vi bråkar rätt mycket .Jag förstår vad du menar, jag tänker  om jag går miste om mitt livs kärlek,någon som behandlar mig bättre och ser mig för den jag är.   Kram till dig

Finns det någon möjlighet att du kan resa bort och få lite distans till ditt liv? (med eller utan sambo, utan sambo att rekommendera).

jag kände under senaste året att jag inte stod ut med min sambo, allt var tråkigt, ingenting hände någonsin, det var bara en enda lång leda, dagarna gick utan större innehåll. Det kändes som jag slösade bort mitt liv, funderade på att göra slut för att få luft, leva mitt eget liv, slippa stressa hela tiden. noll sexlust förstås.

Sanningen å säga så var jag inte trött på min sambo. Jag var trött i största allmänhet och trodde att det berodde på att jag lessnat på min sambo.

Jag reste iväg på semester med en tjejkompis, en vecka utomlands, det hjälpte faktiskt trots att det var så kort tid. Man fick komma iväg, uppleva nått nytt, äta gott, fotvandra, sol, värme, salta bad...Kände mig genast mkt piggare, under de sista dagarna på semestern så började jag till och med sakna min sambo... insåg att det inte var honom det var fel på, det var stressen med studierna som gjorde mig till en sådan pessimistisk person som bara längtade bort från mitt eget liv. Hade inte haft semester på flera år dessutom, har inte haft råd under studierna, först nu det fanns nog med sparade pengar för att kunna resa utan att bli alltför lidande efteråt.

sambon uppmuntrade oss att resa iväg, han såg ju att jag inte mådde bra och den raringen unnade mig en veckas semester  utan att opponera sig ens för en sekund. Han skjutsade oss till och med till flygplatsen och önskade oss en trevlig resa (och menade det verkligen också). Han tog emot med öppna armar och stor bukett rosor när vi kom tillbaka till sverige, han bevisade verkligen vilken bra kille han är:)

visst är jag tillbaka i stressen igen, vardagslunken likaså, men bara att få komma bort och få lite distans gjorde gott, det går att hantera på ett annat sätt nu. och jag uppskattar min sambo mer nu än vad jag gjorde innan resan.

Jättemånga känner igen sig i detta. Det är så oerhört vanligt och skulle kunna vara en mönsterberättelse som ligger till grund för väldigt många skilsmässor. Föräldraskapet är oerhört slitsamt och man tillbringar de flesta av dygnets timmar i en värld där ens partner inte befinner sig. Man utvecklas åt olika håll och har varken tid eller energi att bevara det som en gång fanns. Till slut är klyftan så stor att den inte går att överbrygga. Att känna sådär i 1,5 år är lång tid och det har säkert dränerat dig på energi. Att ta steget ut kommer också att dränera dig på energi och det är långt från säkert att du hittar en ny partner som passar dig och där allt det fungerar ihop med det nya liv du kommer att leva. Så... viktigast av allt är nog att du funderar över om du kommer att må bra av att leva ensam en längre tid, medan sökandet efter en ny man pågår. En del klarar ju inte det utan väljer trygghet (på olika plan) för att ta chansen att kunna starta ett nytt liv. Vi är olika och bara du vet hur stark du är och vilken drivkraft du har.

Jag har inte svaren för dig... bara du kan avgöra. Men 1,5 år är länge att känna som du gör, absolut.

Det jag... alltså... vi är alla olika och det som är rätt för mig behöver inte alls vara rätt för dig. Men om jag hade tre barn varav det minsta bara var 2 år gammal. Så skulle jag nog kunna tänka mig att fortsätta vara "icke-lycklig" i ett par år till. Delvis för att jag tror att många är "icke-lyckliga" under delar av småbarnsperioden, på grund av trötthet om inte annat och i såna fall att det ibland kan gå över när barnen blir en aning större. Delvis för att min bild är att vardagen med tre barn under 7 år är tuff att klara ensam, och kanske lättare att klara tillsammans med en man "som man har rätt trevligt ihop med", som du skriver. Så jag skulle nog stå ut med några år till av "icke-lycka". Så länge jag inte kände att det slog över och jag blev olycklig.

Men nu handlar det inte om mitt liv utan om ditt. Och där tror jag att du känner i ditt hjärta när det har gått tillräckligt lång tid. När du känner att det räcker, att det är dags att gå.

Och det jag vill säga är nog att innan du känner att "nu är det dags" då är det inte dags. Inte förrän du VET att "nu räcker det". "Nu vill jag hellre vara ensamstående trebarnsmamma med småbarn och sämre ekonomi och sämre bostad än att fortsätta i mitt äktenskap". Sedan kan det ta ett halvår eller 5 år att komma till den känslan, det kan bara du svara på.