Dottern är dryga 2, Vi har sedan hon var liten vant henne vid toastolen, hon har fått sitta på den vid blöjbyten och så. Ibland har det kommit nåt, ibland inte. Ingen medveten pott-träning alltså, utan pott-vänjning kan man väl säga. Nu på senaste tid när vi frågar om hon vill sitta på pottan så har hon börjat säga nej och vill bara ha ny blöja. Vi resonerar som så att det är en fas, hon har allmänt börjat pröva sin egen vilja mer och inse att hon kan göra val och påverka saker (typ trotsålder, fast vi ser det inte som trots egentligen). Så vi väljer att respektera hennes vilja i denna fråga, så viktigt är det inte att hon går på pottan jämfört med att hon får uppleva att vi respekterar hennes val och integritet (sen finns det ju andra saker hon måste göra, oavsett hon vill eller ej, men just i denna fråga så kan vi faktiskt respektera hennes vilja).
Vi fortsätter att fråga om pottan när vi byter blöja, jag brukar faktiskt också gå på toa med öppen dörr (inte en chans att jag lämnar en tvååring och en nyfödd helt utan uppsikt medan jag går på toa...
), det har ju den postiva bieffekten att hon ser att jag sitter på "pottan" (vi har alltså ingen potta, vi kallar toastolen för potta för enkelhetens skull). Tids nog (hoppas jag
) så kommer lusten att sitta på pottan tillbaka. Vi väljer att inte ha bråttom helt enkelt, utan det är pottträningen, som mycket annat, är något vi tar när hon själv visar att hon är redo.
Som i många andra frågor, så tycker jag att det hjälper att fråga sig "hur många femtonåringar...?". T.ex. "hur många femtonåringar har napp?", "hur många femtonåringar har blöja?", Inte många va?
Oavsett när dom blev blöjfria, eller vilka metoder föräldrarna använde/inte använde.