Tänkte dela med mig av mitt vändningsförsök ifall någon är lika orolig som jag var innan..
Jag var skitstressad innan vändningsförsöket och tyckte att det verkade sjukt otrevligt, men nu i efterhand hade jag lätt kunnat göra om det igen om det behövdes.
Kom in vid 7 på morgonen och blev mottagen av en jättegullig barnmorska som kände med händerna hur bebis låg samt kopplade upp mig på CTG för att övervaka bebis hjärta och mina sammandragningar. Fick ligga så ca 45min, sen kom en sköterska och satte en infart i handen på mig och gav mig en sjukhusrock. Sen kom en läkare och en läkarstudent in och gjorde ett ultraljud för att kolla hur bebis låg.
Sen sköt de in bricanyl i infarten och jag kände hur hjärtat rusade lite (men inte alls så farligt som jag tänkt mig). Min sambo höll mig i handen och sköterskan hade en lugnande hand på min axel.
Läkaren började försöka vände bebis och det kändes självklart lite obehagligt, sen kom det till en gräns där det gjorde ont, men när de märkte på mig att det gjorde för ont så slutade de direkt.
De talade också hela tiden om för mig att jag var duktig som stod ut och att jag fick säga till om det blev för mycket, kändes jättetryggt. Sen frågade de om jag orkade med ett till försök, jag sa ja, så de försökte igen, och bebis la sig i tvärläge. De hämtade in en överläkare som gjorde ett försök också, men bebis ville inte riktigt.
fick ligga med CTG 45-60min efter och allt såg bra ut. Sen Kom de in med en bricka med lite fika till mig och sambon. efter det kom en narkosläkare ner och pratade om snitt.
Vi kom därfifrån vid 11.30.
Det känns iaf jätteskönt att vi försökte vända, det var inte alls så farligt som jag hade trott, även om det självklart inte var askul just under själva vändningen..
All personal jag har träffade var verkligen sjukt gulliga och förtroendeingivande. Jag gillar inte sjukhus över lag, så jag var verkligen jättepositivrt överraskad.