Lång väntan, nu är vi hemma!
I sex år har vi väntat på vårt lilla barn nummer 2, men nu är vi tillsammans och allt går bra - men pappa är fortfarande lite läskig. Utvecklingen går fantastiskt snabbt, efter en vecka tillsammans har talutvecklingen exploderat - allt ska det klättras på - maten ska intas på golvet framför spisen - men har provat att sitta i matstolen två gånger utan att skrika! Allt känns så fantastiskt! Tänk att vi har fått ett barn som verkligen älskar att leva, trots 19 månader på barnhem! Efter att ha besökt barnhemmet i ca 30 timmar anser jag verkligen att barnhem är inget hem för barn och vilket friskt barn som helst kan bli apatiskt av för lite stimulans!
idag var det läkarkontroll som gällde, fy så jobbigt det var för det lilla barnet - och föräldrarna - och alla inblandade - och alla som behövde höra på mistluren! Men se nej, läkaren ansåg inte att det behövdes något lugnande vid blodprovstagningen...
Läkaren avslutar kontrollen med att säga: då vet ni att ni inte ska röra er ute i samhället förrän alla prover är klara. Okej, svarade vi men efteråt undrar man ju förstås vad som gäller för resten av familjen! Får syskonet gå på förskola/skola, ta hem kompisar är väl inte att tänka på förstås? Hur gjorde ni? Min tanke blir lite störd av att trots allt kallar de oss till en vanlig barnmottagning, vi får sitta i deras väntrum med känsliga barn i närmare 45 minuter - men vi får inte röra oss i samhället förrän alla prover är klara?
BVC anser däremot att barnet ska behandlas som friskt fram tills motsatsen är bevisad - men det känns inte helt rätt heller för mig!
Alltså - hur gjorde ni?
