• Silversvans

    Första steget mot autism/aspergerutredning - fler i samma sits?

    Så var det 4-årskontroll på BVC och jag tog upp den oro vi och även förskolan känner för sonen och hur han utvecklas och agerar socialt. Först var tanken att förskolans specialpedagog skulle vara med sonen en dag eftersom hon har vana kring funktionshinder och svårigheter men så var tydligen reglerna sådana att det behövdes tas genom BVC. 

    Hur som helst har jag idag tagit upp våran "lista" över saker som sonen gör/inte gör och ärligt talat vet jag inte vad som räknas som "drag" eller som helt enkelt är "normalt" för barn i hans ålder. I vilket fall ville vi ta upp det vi reagerat på - oavsett om det finns bakomliggande diagnos eller inte. Nu är det hela i alla fall i rullning och jag kommer bli uppringd av BVC:s psykolog för att prata lite med henne - om inte annat för min skull då jag själv känner mig rätt matt psykiskt för tillfället.

    Detta är listan över sådant vi kände var "problem".

    Specialintressen - intresserar sig för en eller två saker intensivt i perioder. Först var det traktorer och bilar, nu är det sedan kanske ett halvår tåg. Han ska titta efter tåg två gånger om dagen, ritar säkert ett tjugotal tåg (enbart hemma, ingen aning om hur mycket han ritar i fsk) om dagen och pratar ofta ofta om när han och mormor åkte tåg. Han pratar även mycket om att han ska bli lokförare när han blir stor.

    Rutiner - rutiner för morgon, frukost, promenad till förskolan, på/avklädning, mat, nattning - ja det mesta. När det inte blir som det brukar får han utbrott och blir förkrossad eller frustrerad.

    Det måste bli som han planerat eller tänkt. Om något inte faller ut som han tänkt sig blir han frustrerad och/eller ledsen. Kan gälla stora som små saker - ibland sådant som "vi" inte lägger märke till.

    Använder ofta han/hon/den/det/jag fel. Om lillebror står vid byrån kan han säga "Titta hon står där". Alltså i ett sammanhang där han vet att lillebror är en pojke och därför en "han".  Har även "fraser" han använder sig av. Just nu är en fras "kan jag få en rund smörgås med smör en". Det är även mycket viktigt att han får just en smörgås även om han äter fler så vill han bara ha en i taget, ger jag honom två direkt blir han ledsen och börjar gråta.

    Mår dåligt i stora grupper. Exempelvis vid samling i förskolan eller om vi varit till öppna förskolan. Han som annars är lugn far runt som ett yrväder, sitter och snurrar, gör ljud, har konstiga rörelser för sig. Det blir som att det blir för mycket för honom.

    Leker mycket för sig själv (älskar att cykla) men har nu börjat vilja vara med och leka men knuffas istället för att fråga om han får vara med. Knuffandet har ökat markant sista tiden och han knuffar även mycket på lillebror hemma. 

    Potträningen går inte alls. V har provat allt känns det som och sonen vill sluta med blöja men det är som att han inte känner när det är dags att gå på toaletten. Där sa bvc att det var ganska så vanligt och att det inte görs något åt det förrän om det är så fortfarande om ett år och ärligt talat så känns det som att det nog kommer att lossna under sommaren - eller så bara försöker vi att intala oss detta.

     Detta var vad vi tog upp som vi ser som besvärligt i vardagen för oss eller sonen. Jag vet inte riktigt som sagt var vad som kan tänkas höra till en ev. diagnos men tiden får väl utvisa hur det blir. Det jag tänkte lite med tråden, är om det är fler som är i inledningen av en ev. utredning? Vi vet ju inte ens om det är aktuellt, men det vore lite skönt att höra lite vad som "väntar" så att säga så man lite kan förbereda sig. Är det exempelvis en del möten bara för oss föräldrar eller är det alltid med barnet. (Att jag undrar är för att jag helt enkelt inte vill påverka sonen, jag vil innan vi vet mer behandla honom precis som vanligt Vill liksom inte att han svarar som han tror att vi vill eller något sådant som det känns som han ibland kan göra. Somi förskolan en gång ramlade han och jag frågade vad som hade hänt och då sa han "fröken sa att jag ramlade men att det gick bra" vilket ju var bra men det känns som att han ofta svarar liksom som vi har sagt eller sådant han snappat upp, svårt att förklara.)

    Vidare undrar jag lite om detta med åldern,om jag förstått rätt sätts sällan aspergerdiagnos innan skolåldern? Är det sedan så att man efter ett år eller två omprövar diagnos eller hur fungerar det egentligen? 

  • Svar på tråden Första steget mot autism/aspergerutredning - fler i samma sits?
  • Paisley

    Har ni märkt denna problematik innan 3 års ålder?
    Är han/har han varit sen språkligt?


    Läs inte mellan raderna ty det finns ingenting att hitta där
  • Silversvans
    Paisley skrev 2012-03-22 15:48:12 följande:
    Har ni märkt denna problematik innan 3 års ålder?
    Är han/har han varit sen språkligt?
    Nja, nu när jag läser på så finns det saker som skulle kunna varit tecken, men jag vet inte. Han radade upp leksaker på "led" - allt ifrån sina bilar till pussel skulle ligga i fina rader.

    Han kom igång ganska så sent med pratandet, inte så att bvc blev oroliga eller någonting, men lite senare än snittet tror jag. (Svårt eftersom han är första barnet)  Vid 3-årskontrollen tyckte bvc att han hade dåligt uttal och han fick remiss till logoped. Logopeden å andra sidan tyckte att han snarast låg före rent språkligt - att han hade väldigt stort ordförråd, hade snappat upp språkmelodi och dialekt med mera. Givetvis handlar det en hel del om dagsform så jag vet inte. Lite sen   starten kanske man kan säga att han var.
  • Sweet life

    Låter som om det är min fyraåriga bonusdotter du beskriver...

    Hon har fått diagnosen autism så sent som i december och fyllde fyra i januari. Vi har precis gått en första steget-kurs hos autismcentrum och nu är vi otåliga med att komma igång med träning. Tyvärr måste man ligga på till 100% själv för annars händer inget. Det bara pratas om allt som ska göras....

    Utredningen börjar ofta med ett samtal med föräldrarna och sen tre halvdagar med barnet. Förskolan ska fylla i ett papper med frågor och ni kommer sen sista mötet innan ni får eventuell diagnos gå igenom hela barnets liv. Från graviditet, de första månaderna, året och fram till idag.

    Det tar tid, det blir mycket förlorad arbetstid. Men man har rätt att ta ut TFP vid såna här tillfällen!

  • Molly mus

    Jag tycker ni har gjort rätt som tagit detta steg. Vi befann oss i ungefär samma skede förra sommaren, då sonen var snart tre och ett halvt. Efter månader av ältande mellan min man och mig om allt som kändes konstigt med sonen, så ringde jag BUP och sedan rullade allt på med inledande samtal med BUP, besök där, lite tester, förskoleobservation och nu i år en utredning. den avslutades i går och sonen (fyra i april) diagnosen autismliknande tillstånd. Han uppfyller inte alla kriterier för autistiskt syndrom och vår psykolog sa att man inte sätter aspergerdiagnoser på så små barn (plus att den diagnosen visst är på väg bort!?). Man kan ompröva diagnosen senare, om man tycker att det finns fog för det, men det finns en hel del typiska AS-drag som vår son inte uppvisar, så jag tror inte riktigt på AS för hans del.  

    Autismliknande tillstånd är hur som helst en autismdiagnos, vilket ger en rätt till hjälp hos t.ex. autismcentrum, vilket känns skönt. Vi funderade egentligen aldrig på om det var "rätt" at kontakta BUP, för vi litade så mycket på vår magkänsla att allt inte stod rätt till. Andra har ifrågasatt och tyckt att det ju inte är något speciellt med sonen, men så tillbringar de inte så mycket tid med honom heller. Av de saker du beskriver så känner jag igen en del, men annat inte. 

    Jag upplevde inte att mötena på BUP påverkat sonen negativt. Tvärtom har han älskat att gå till "namnet på psykologen" och många av testerna har varit lekbetonade, så dem har han gillat. 

    Lycka till - ni gör helt rätt, tycker jag, oavsett vad utgången blir! 

  • Silversvans
    Sweet life skrev 2012-03-26 11:33:25 följande:
    Låter som om det är min fyraåriga bonusdotter du beskriver...

    Hon har fått diagnosen autism så sent som i december och fyllde fyra i januari. Vi har precis gått en första steget-kurs hos autismcentrum och nu är vi otåliga med att komma igång med träning. Tyvärr måste man ligga på till 100% själv för annars händer inget. Det bara pratas om allt som ska göras....

    Utredningen börjar ofta med ett samtal med föräldrarna och sen tre halvdagar med barnet. Förskolan ska fylla i ett papper med frågor och ni kommer sen sista mötet innan ni får eventuell diagnos gå igenom hela barnets liv. Från graviditet, de första månaderna, året och fram till idag.

    Det tar tid, det blir mycket förlorad arbetstid. Men man har rätt att ta ut TFP vid såna här tillfällen!
    Tack för ditt svar! Jo, att man får ligga på det har jag märkt redan nu trots att vi inte ens kommit igång. Ibland verkar det som att det ska komma igång men så är det något steg som vi eller någon annan missat och så är man tillbaka i början av kön igen. I vilket fall känner jag att det vore skönt att veta innan skolstarten och dit är det tre år så jag håller tummarna för att det inte drar ut så länge.

    Just nu väntar vi på att BVC-psykologen ska höra av sig, men det verkar hon inte göra så jag funderar på att höra av mig till BUP direkt. Kanske är det fel, jag vet inte, men de kanske kan ge ett råd eller två i vilken ordning vi ska ta saker och ting. 

    Tiden i förskolan börjar bli jobbigare har vi märkt (och även förskolepersonalen) så jag känner att något behöver hända - vi behöver verktyg. Just nu handlar det om knuffar och vi vet inte hur vi ska hantera det. Det är liksom att han inte förstår hur han ska komma med i leken och istället knuffar, eller provar gränser eller inte förstår att de andra barnen blir ledsna, det är svårt att veta.

    Bra att veta att man kan ta TFP, BUP ligger 8 mil enkel resa från oss så jag kan tänka mig att det kommer bli tidskrävande minst sagt. Å andra sidan är huvudsaken att vår gosse mår så bra han bara kan så det spelar ingen roll - dessutom hellre nu än då han börjat skolan. Och gällande inkomst så klarar vi oss och skulle det bli knapert får vi sälja lite prylar på Tradera, det löser sig nog. 
  • Silversvans
    Molly mus skrev 2012-03-27 09:07:14 följande:
    Jag tycker ni har gjort rätt som tagit detta steg. Vi befann oss i ungefär samma skede förra sommaren, då sonen var snart tre och ett halvt. Efter månader av ältande mellan min man och mig om allt som kändes konstigt med sonen, så ringde jag BUP och sedan rullade allt på med inledande samtal med BUP, besök där, lite tester, förskoleobservation och nu i år en utredning. den avslutades i går och sonen (fyra i april) diagnosen autismliknande tillstånd. Han uppfyller inte alla kriterier för autistiskt syndrom och vår psykolog sa att man inte sätter aspergerdiagnoser på så små barn (plus att den diagnosen visst är på väg bort!?). Man kan ompröva diagnosen senare, om man tycker att det finns fog för det, men det finns en hel del typiska AS-drag som vår son inte uppvisar, så jag tror inte riktigt på AS för hans del.  

    Autismliknande tillstånd är hur som helst en autismdiagnos, vilket ger en rätt till hjälp hos t.ex. autismcentrum, vilket känns skönt. Vi funderade egentligen aldrig på om det var "rätt" at kontakta BUP, för vi litade så mycket på vår magkänsla att allt inte stod rätt till. Andra har ifrågasatt och tyckt att det ju inte är något speciellt med sonen, men så tillbringar de inte så mycket tid med honom heller. Av de saker du beskriver så känner jag igen en del, men annat inte. 

    Jag upplevde inte att mötena på BUP påverkat sonen negativt. Tvärtom har han älskat att gå till "namnet på psykologen" och många av testerna har varit lekbetonade, så dem har han gillat. 

    Lycka till - ni gör helt rätt, tycker jag, oavsett vad utgången blir! 
    Tack för ditt svar! Jo det känner jag med att vi gör rätt. Tidigare var det inte så mycket alls som var problematiskt, det är nu det har eskalerat så att säga. Oavsett vad en utredning visar så hoppas jag att det ska vara möjligt att komma fram till hur vi bäst hjälper honom med de svårigheter som finns - oavsett som sagt var om det har ett namn eller inte. 

    Skönt att höra att din son inte mådde dåligt av bup-besöken, Våran kille gillade 4-årskontrollen och satt närmast trollbunden vid logopedbesöket då han var 3,5 så jag kan tänka mig att det kan komma att falla honom i smaken också.
  • 060810

    Min son som blev 4 år igår har börjat utredas hos BVC psykolog.
    Han ska träffa barnpsykologen 26:e april.

    Mycket i det du skriver känner jag igen. Särskilt det här med rutinerna, utbrotten och frustrationen.
    Vi misstänker autism och har gjort sen han var 2 år gammal.

  • Silversvans
    060810 skrev 2012-03-29 17:51:30 följande:
    Min son som blev 4 år igår har börjat utredas hos BVC psykolog.
    Han ska träffa barnpsykologen 26:e april.

    Mycket i det du skriver känner jag igen. Särskilt det här med rutinerna, utbrotten och frustrationen.
    Vi misstänker autism och har gjort sen han var 2 år gammal.
    Vi har ännu inte fått något datum eller så, men det känns som att det vore skönt at få veta ungefär hur lång tid det tar. 

    Är det som med annat att det räknas inom vårdgarantin? Eller det klart, detta inledande gör väl inte det kan jag tänka? Aja, det reder sig. Har sonen hemma idag och efter en mycket kaotisk helg känns dagen lovande. I och för sig tittar han på film för tillfället, men men - någon gång måste jag ju hinna städa också! 
  • Sweet life

    För vår del tog det nästan 2 år från första kontakten med BVC angående detta tills vi hade diagnosen... Vet att det går snabbare för vissa, tar längre tid för andra.. Jag som bonusmamma var såååå frustrerad under den här tiden. Jag hade ju inga rättigheter att ligga på om att det skulle sättas mer fart....

  • Silversvans

    En liten fråga förresten - hur mycket ska man "anpassa" eller som någon skulle säga "curla". För har man "bara" en planering och håller denna brukar dagarna fungera jättebra. Problemet är väl bara att med två barn är det ibland som det hamnar saker emellan. Som om sonen ska få en smörgås så storbajsar lillebror och jag byter/badar/tvättar honom - då har vi ett stort utbrott att vänta för att inte smörgåsen levereras direkt. Ska jag då strunta i blöjan och alltid ta storebrors behov. Pratade med en som sa att alla måste lära sig att livet är föränderligt och att det inte alltid, väldigt sällan faktiskt, blir helt som planerat.

    Usch, känns så svårt. Just nu skulle jag nästan nästan vilja säga att ett barn vore "skönt". Å andra sidan - nej, jag älskar båda barnen och älskar att ha båda och de tycker om varandra. Bara att de går mig och varandra på nerverna rätt många av dygnets timmar. Det känns bara som att så mycket (för mycket?) energi går åt till att bara få dygnet att flyta på utan allt för många utbrott!

Svar på tråden Första steget mot autism/aspergerutredning - fler i samma sits?