Han förstår inte att jag är sjuk

Om ni är gifta så ska det gälla i nöd och lust.
Han måste förstå att du behöver honom som mest just nu och han som känner dig
borde väl veta att du inte fejkar din sjukdom.
Jag har själv depression och är sjukskriven sen 7/2 och min pojkvän ger mig allt stöd
i världen. Jag tycker att du förtjänar detsamma, du behöver just nu ha det väldigt enkelt
omkring dig och när man mår såhär så orkar man faktiskt inte ta tag i hemmet. Vare sig
man vill det eller inte så går det bara inte.
Kanske skulle han behöva följa med när du pratar med läkare/psykolog så att han förstår
vad det verkligen innebär?

Tvivlar på att han vill följa med tlil läkare/psykolog för då riskerar han ju att bli överbevisad att han har fel (han hatar att ha fel), men annars var det en bra idé. Ska fråga honom iaf.

Skönt att du får stöd iaf...!  

Jag tycker verkligen att det är jätte viktigt för dig att få det stöd du behöver,
det är så himla mycket känslor i kroppen vid depression.
Du kan säga till honom att det inte handlar om rätt eller fel utan att det handlar
om att du verkligen vill att han ska förstå, och att ta med honom dit i sånt fall
skulle vara att han följde med för att du inte vill att det ska vara en "mur" mellan
er pga det här.
Kanske låter lite dramatiskt, men vad ska man göra när den man ska lita mest
på inte finns där?
Och är det så att det fortsätter kanske du ska ta och resa bort en stund, jag tror
att du bara mår sämre och blir mer stressad av att vara där.

Jag blir ju nästan förbannad när jag läser det här.
När man har utmattningsdepression (som förövrigt INTE är utbrändhet. Man ska inte blanda ihop dem, medecinsk eller ikke medecinskt) så behöver man stöd. Man orkar inte ta hand om disken, eller städa.
 Man behöver ha någon som förstår och kan avlasta för att bli frisk. Min sambo sa ingenting, vi pratade aldrig om det. Men, jag vet att han drar sig undan sådant och undviker helst att prata om jobbiga saker p.g.a tidigare händelser i hans liv. Jag kan nämna det och vi kan diskutera men inte mer än halvtimma.

Om min sambo hade sagt sådär (jag hade fakstiskt tänket att han gjorde det) så hade jag blivit sårad. När man är gift så är det ju - In sickenss and health. Man kanske inte behöver prata om det men, man kan förstå!

Det som kan hjälpa är motion. Komma ut och rensa tankarna. ha en puls över 120 och gärna i 30min 3ggr/veckan.
Stressa av och ha egentid och bara ta hand om dig själv. Det kommer ta tid.

Fick min utmattningsdepresssions diagnos i Augusti, som sedan evolverade i Depression. Det har fortfarande inte blivit bra, men att låta det ta tid, göra roliga saker hjälper mig.

En väldigt nära anhöring till mig har haft sin i över 10 år. Nu av andra anledningar ska hon skilja sig från sin man sen alltid och har på bara några månader blivit så mycket bättre.

Vad ett barn inte mår bra av är inte en skilsmässa utan en mamma som har en utmattningsdepression. 

Så tråkigt att han vägrar förstå att du är sjuk. Men du måste få stöd för att kunna bli bra. Att han följer med till läkare/psykolog är nog det bästa.

jag fick diagnosen panikångest som sen gick vidare till depression när jag var 15.

Folk som inte mått så själva kan inte sätta sig in.

Min familj vände sig emot mig för att jag pjoskade och ville skolka ifrån skolan.

när jag var 17 så träffade jag en kille, efter några veckor så skällde han ut mig efter noter och skrek att om jag inte slutade och blev normal så skulle han lämna mig, och jag var så himla fånig och töntig osv , osv..

Ja, det tog slut mellan oss 2 år senare , han kunde inte hantera uppbrottet och grät hysteriskt, fick panikångest, han stod framför mig hyperventilerandes o bad om ursäkt för hur han var mot mig alla gånger han blev arg över min ångest, han mådde verkligen jättedåligt i några månader..

Ja.. vad ska man säga, karma 

ElectroDiva - kan inte låta bli att fnissa lite när jag läser ditt inlägg... Mm karma :)

Min mans mamma har också varit utbränd och han säger att jag inte alls är lika sjuk som hon var, så han tycker helt enkelt att jag pjoskar. Och ja, jag har blivit mycket bättre nu när jag varit hemma i 1½ månad, men innan jag blev sjukskriven kunde jag knappt gå. Jag fick mjölksyra i benen hela tiden, även när jag bara satt, jag kunde inte sova om nätterna, hade panikångest, orkade ingenting, hade ständiga diarréer osv. Jag blev snabbt bättre av att vara hemma och läkarna vill fortsätta ha mig hemma en längre tid för att jag inte ska bli dålig igen. Jag måste bli stabilare. Men han tror bara på det han ser - jag är inte döende, jag har inte amputerat en arm - jag bara slöar, latar mig och roar mig. 

Jag känner mig väldigt väldigt ensam i det här.      

förstår hur det känns :(

och vet inte vad man kan göra för att få någon att förstå hur man mår i ett sånt läge 

Ja det är väl kanske mer vanligt att folk inte förstår än tvärtom, Själv blev jag utbränd för fyra år sedan fick väldigt lite förståelse från omgivningen, som tycker man är svag, Det svagaste jag gjort var att försöka ställa upp och duga hela tiden. Min sambo förstod ingenting, jag fick ta vab med vårt barn, städa diska laga mat som vanligt. Sen var han sjukt arg över att "jag inte ville göra någonting" att jag var så tråkig, vi hade otroliga gräl om det mitt i min utbrändhet. Precis när jag hade lyckats resa mig från utbrändheten börjat jobba heltid och fått tillbaka livslusten, så ville han separera Tillbringade en hemsk sommar med mina föräldrar och min son, hade otroligt ångest påslag och försökte bara räcka till för mitt barn ... Då skriker min mamma åt mig att hon fattar att mitt ex ville separera från mig för jag är så jävla jobbig att leva med när jag har ångest Vet inte vad jag skulle gjort annorlunda vi är alla väl pålästa människor, med god tillgång till internet, förstår bara inte varför ingen kunde googla och kolla vad det innebär med utbrändhet och panikångest. Själv gör man ju sitt bästa att försöka förstå sin sjukdom och sörjer förlusten av egen ork och kapacitet, vill inget annat än att vara som förut då man orkade så mycket. De enda som jag fått förståelse från är de inom vården, annars har jag nog varit väldigt ensam genom hela den här resan. Brukar fundera på om människor hade uppfört sig så här om man t.ex hade fått cancer och var trött av cellgiftsbehandlingar, hade ingen i min omgivning läst på om vad cancer innebar och hade de känt att det var fritt fram att skrika åt en för att man inte var rolig längre. Det är kanske en drastisk jämförelse..... Tyvärr kan man ju inte stänga ute sin omgivning under den här tiden, du kommer behöva deras hjälp, försök stänga ute deras kommentarer, och tänka att du vet bäst. Får du med dig din partner till din teurapet eller läkare är väl det toppen! Förmodligen är du utbränd för att du har varit en stark person som tagit på dig mycket, och folk omkring en blir besvikna när man inte längre lever upp till sin roll.