Planerat gravid men inte lycklig

Jag tycker att det är bra att du ska gå och prata med en kurator. Det låter som du kommit in i depression. Jag tror att det kommer att vända för dig. Önska er lycka

Trots att vi gjort Ivf och kämpat i 4 år kände jag som du. Jag vet minst två till som känt så och det kan bli så. En del av processen och det behöver inte vara en depression alls. I mitt fall försvann det runt tiden för rul och när jag sett och känt bebisen ordentligt.

Att man funderar över sin förändrade livssituation är inget konstigt, inte heller att man hat svårt att känna något för lilla sesamfröt där inne i v6. Men det kändes bättre för mig faktiskt att ha en gravidapp och en bok där jag kunde läsa vecka för vecka gör att se utvecklingen där jag var och inte tänka för långt framåt. Det kändes skrämmande tyckte jag.

Tänk också på att just nu sprutar det in hormoner i dig och det påverkar ju alla olika. En del blir nedstämda och ledsna en del blir inget alls osv men du är inte konstig och du kan berätta för bm när du ringer för att skriva in dig på mvc hur du känner och be om att få bli inskriven tidigt just för att du kanske behöver det.

Grattis!! Många dagar kände jag som du : alla Säger att man Blir så lycklig? Varför är jag inte det då?... Samtidigt som man var glad :) så jag tror att det kommer gå över! Låt dig känna såhär och prata med din sambo! Kram

Tack snälla ni för era svar, det betyder så oerhört mycket att bara veta att man inte är den enda i världen som känt såhär, det känns ju som att det är lite tabu att inte sväva på rosa moln men jag kan inte låtsas heller. Jag tycker att det är extremt jobbigt just nu men jag ligger inte och gråter hela dagarna utan jag dras istället med dåligt samvete för dessa tankar. Tror det kommer bli skönt att få prata med en kurator som vet vad man pratar om, det är lika värdefullt som era berättelser och erfarenheter, man känner sig så ensam och tror det har slagit slint i skallen men ni har lugnat mig en aning nu :) ! Tack ska ni ha! Kram

Kände ungefär som du, och hade också en man som blev helt överlycklig! Han har alltid velat ha barn, men jag har tvekat...
Funderade på om jag verkligen skulle klara av att vara mamma, eftersom jag aldrig varit speciellt barnkär. Funderade på hur våra liv skulle förändras, hur ekonomin skulle bli...osv.
För mig hjälpte det mycket att prata och älta med min man, jag ville att han skulle förstå hur jag kände, och han stöttade mig och skruvade ner sin egen entusiasm några snäpp så jag inte behövde känna mig ännu dummare för att jag inte var uppe och svävade på samma moln som han :)

Jag är en väldigt praktisk person så mina tankar och känslor runt barnet är mest praktiska. Jag älskar att shoppa, planera och läsa. Jag är inte alls "gullig" med magen och tycker mest det är jobbigt när andra ska hålla på och klappa, prata och gulla med magen.
Min man brukar pussa på magen och säga "jag älskar dig bebisen" och jag känner att jag älskar inte bebisen...jag känner den inte, vet inte vem den är, har ju inte träffat den än. Men det betyder inte att jag inte har några känslor alls för den. Jag skulle bli alldeles förkrossad om något skulle hända!

Men jag är har på något sätt vuxit in i mammarollen ändå, är nu i v.29, och känner ingen oro över att jag inte kommer att älska bebisen när den väl kommit ut.

Alla är olika och har olika känslor inför graviditeten. Man behöver inte sväva på moln hela tiden, och ffa inte redan i v. 6 (då visste jag inte ens att jag var gravid). Det är ok att ta lite tid på sig. Du har flera månader på dig att komma in i det!