Kvinna, kort brunt/grått hår, glasögon - känner du henne?

Hahahaha! Ska spana imorgon och återkomma med en rapport..kanske beror det på var man bor? Var bor du TS?

Åhhhh, jag håller med!! Återkommer om en stund, måste favorita tråden, är på mobilen.

I Malmö

Nu så, nu har jag en dator!

Och  - JOOO, VARFÖR är det så att så fort man blir 40 så måste håret klippas kort?!? VARFÖR?! Vissa hippa 40-åringar har en hipp kort frisyr, andra har det bara _kort_, punkt. Jag har i många många år (jag är 32 i sommar) sagt att jag VÄGRAR ha kort hår, jag vägrar mer och mer för varje år, för ALLA skaffar kort hår när de blir tanter!

(Sen tycker jag själv att jag känner mig så okvinnlig med kort hår, been there, done that, men ändå).

Har jobbat på förskola och fritids, och typ ALLA mammor ser likadana ut! Det är beklämmande!!!

Jag har alltid haft svarta, grå eller vita kläder. Sen ett par år tillbaka älskar jag kläder i starka färger. Min tonårsdotter sa: "Mamma, jag tror att det är din 40-års kris... och jag ÄLSKAR den!". Så för mig är det lite tvärtom. Fast jag har dottern som "stilpolis" ifall jag skulle flippa ur för mycket. :D

Haha, min man kallar mig "estet", alltså, någon som går på det estetiska programmet på gymnasiet, för att jag har strumbyxor i andra färger än svart, och för att jag oftast inte ser ut som alla andra. Själv tycker jag att jag ser relativt normal ut ändå, men ibland flippar jag kanske ut en gnutta.

Jag vägrar också. Min mamma ( 55år) som redan har kort blond page sa nyligen att hon funderar på ännu kortare, mer lättskött frisyr. Oh no! Jag förklarade att utan smink och attiraljer blir hon sjukt trist och maskulin, som en politiker. Även stylad är det trist eftersom det inte går att variera särskilt mycket. Nej, allra minst en fönad page, det är fint i alla åldrar.

Riktigt långt hår tycker jag ändå inte passar på 40+. Men det kan ju bero på att man är så ovan.

Haha, tänkte på min mamma var så runt 40, men det gick över..
Hon såg tråkig & tantig ut när hon var runt 35.. Page, brunt ofärgat hår, osminkad. Men med sparsmakade accessoarer & dovare färg på kläderna. Då använde hon aldrig annat än långbyxor.
Med åldern har hon blivit kvinnligare- mer accessoarer, lite smink, mer färger & mönster på kläderna,använder numera både klänningar, tunikor & kjolar och nu har hon stålgrått hår i en variant av "September" frisyren. Men trots den något maskulina frisyren, ser hon kvinnligare ut vid 55 än hon gjorde vid 35.. Antar att hon accepterat förändringen som ålder medför nu på ett annat sätt än hon gjorde när hon var 35. Dessutom har hon ju inga små barn hemma som "stjäl" tid från shopping, frisörbesök eller morgonbestyr..

Håller med! De där tanterna som fanns förr med beige poplinkappa och en smula på skallen och loafers med klack är ersatta av kortklippta kvinnor som ofta är lite fyrkantiga i kroppsformen och klär sig mer och mer som sin man... Både min mor och min svärmor blir mer och mer lika far och svärfar för varje år som går :-O

Min man kallar mig "svarta faran" för att jag nästan alltid har svart. Men! Jag lägger till färggranna attiraljer, som att ha en röd top under svarta kavajen, en cerise scarf, osv osv. Har längre (och blondare!) hår nu när jag är över 40 än tidigare. Visserligen oftast uppsatt i hästsvans men jag har möjligheten att ha utsläppt hår de dagar jag har ork och tid eller vill känna mig extra fin.

Haha! Har också tänkt på det, är sjukt dåligt på att känna igen folk, att få stöta på människor som ser likdana ut gör det inte ett dugg lättare!
Min mamma som närmar sig 50 får mig dock att tänka att jag aldrig ska bli sån. Hon är smal och har långt blond hår och ser inte ett dugg äldre ut än 35-40.

Enda nackdelen jag kan tycka är väl att killar i MIN ålder vänder sig om efter henne istället för mig:P  

Haha! Jag har inte riktigt tänkt på att det börjar så tidigt? Jag är själv 40 och har långt hår, smycken och smink. En jämnårig kille på jobbet frågade mig hur jag kan vara hela 40 med det utseendet, men jag har inte tänkt på att jag ser nåt annorlunda ut. Min mamma är också alltid fin och fixad. Jag tycker även att mina jämnåriga kompisar ser snygga ut, men möjligen är dom inte ett genomsnitt. Få bland mina kompisar har barn så det kan vara en skillnad?

"De är 40-50-60-årsåldern. Kort lättskött frisyr i brunt eller grått hår. Glasögon. Osminkade. Osmyckade. Byxor och foträtta lågskor. Anonyma "tråkiga" kläder i grå/svart/beige/marinblått."

Det var just en fin beskrivning på mej. 
Jag har förvisso sett ut och varit klädd så sedan jag var ca 30. Nu är jag 45+.
Jag har inget smink för att om jag har det så smetar jag garanterat ut det i förbifarten pga allergin. Det är inte så fint det.
Jag har inte brunt eller grått hår, jag har brungrått hår. Det brukar jag i och för sig ge en färgomgång ca en gång per år för att chocka omgivningen. Gärna någon väldigt lysande färg då. 
Glasögon har jag för syns skull och inget annat.
Osmyckad är jag, sånär som en förlovningsring som envist hänger sig kvar på fingret. (vem vet, kanske den blir utbytt en dag.
Lågskor och inte allt för skojiga kläder har jag för att det känns bekvämt. Man behöver inte vara så rädd för en liten smutsfläck då, och det innebär att man kan vara lite mer spontan. Kanske klampa till lite extra i en lagom vattenpöl.
Det jag har som kanske inte stämmer in, är min uppriktiga nyfikenhet på omgivningen och alla människor.
Möter du mig får du förmodligen ett leende och även ett glatt hej om andan faller på.
Jag kommer att titta dig i ögonen och inte försöka ignorera dig när vi möts.
Har du en fråga eller funderar över något så kan du ställa den till mig, var helst vi möts. På stan, i butiken, i bussen eller vid en parkbänk. Jag bryr mig inte om vem du är, hur du ser ut och vilken samhällsstatus du har. Människan är den intressanta i sammanhanget.

Vi ses på stan nångång/ Den "medelålders tanten" med glasögon, ett glatt leende och mycket livslust.