Varför känner jag inte igen mig själv längre?
Senaste åren och framför allt den sista tiden har jag inte riktigt kunnat känna igen mig själv. Har mer eller mindre alltid haft lite stormigt humör med toppar och dalar, men det har ändå varit hanterbart och inget utmärkande.
Så för några år sedan hamnade jag i en djup depression utan att riktigt veta varför. Tog mig upp igen och depressionen gav successivt med sig utan någon behandling. Hade då en någorlunda lugn period på 1-2 månader och sedan var det dags igen. Skillnaden var dock att denna gången var det inte lika allvarligt eller långvarigt. Efter några veckor mådde jag helt plötsligt bra en dag och deppigheten var som bortblåst.
Dessa perioder med nedstämdhet har kommit och gått sedan dess och där vissa gånger blivit värre än andra där suicid-/självskadetankar varit delaktiga.
Jag har även korta perioder där jag mår VÄLDIGT bra, och jag kan inte alltid förstå vad det är som gör mig på så bra humör. Kan vakna på morgonen och känna att det mesta känns helt underbart och det riktigt "lyser" om mig. Jag pratar (mer än vanligt och svårt att hålla tyst), skrattar, är mer social, får massa saker gjort och det verkar inte finnas något slut. Tankarna far runt och jag har så mycket energi att jag ibland får svårt att sitta stilla eller koncentrera mig på en sak, oftast springer jag mellan flera saker samtidigt. Vaknar tidigt på morgonen och kan tex få för mig att storstäda huset, möblera om, planera massa saker, shoppa, åka från vän till vän till vän osv en hel dag bara för att umgås/rastlös/kan inte ta det lugnt (normalt sett har jag inte riktigt samma sociala behov) osv.
Till en början tyckte jag detta var positivt, jag får mycket gjort och jag är glad och har energi. Men senaste tiden har de blivit jobbigt, för efter någon/några dagar är det som att springa rakt in i en vägg och jag orkar plötsligt inget och humöret är åter på botten. Har då tänkt tillbaka på dessa "bra" dagar och senaste gångerna har varit något ångestfyllda efteråt. Det är jag men på något sätt är det för mycket jag!
Testade en period med medicinering mot nedstämdhet som lyckades försätta mig i en något knepig situation med en bladning av ett extremt bra mående med ett extremt dåligt mående. Hemskt! Vågade inte fortsätta och har inte provat medicinering något mer.
Jag har försökt att sätta mig in i vad det är som kan vara orsaken till dessa kraftiga skiftningar i humör och beteende men jag finner ingen orsak. I en veckas tid har allt varit ok, alltså en bättre period, och igår va en typiskt göra så mycket som möjligt på kortast tid dag ihop med en enorm irritation. Medans jag idag känner mig helt tom och gråtfärdig och önskar bara jag visste varför livet känns skit.
Jag orkar inte må såhär längre men vad ska jag göra åt det? Hade varit okej om djupet och allvaret i de så helt olika perioderna hela tiden blev värre, jag känner inte igen mig själv. Jag har börjat frukta inför vad jag kommer göra när nästa nedstämdhets period kommer, jag vill leva men senaste gångerna har den känslan inte funnits där. Och vad händer nästa gång jag mår som om jag gick omkring på rosa moln?
Mina tankar har gått från allt vad gäller nedstämdhet, depression, bipolär, normal osv.
Men har haft hoppiga kontakter inom vården och ingen har sagt något annat än depression/nedstämdhet, men går verkligen en depression över av sig själv från en dag till en annan? Eller kan den maskeras av tillfälligt bra dagar? En av nackdelarna är att jag även haft/har förmågan att avfärda en ev vårdkontakt när jag mår bättre för känner då att det inte är något som är fel, jag mår ju underbart just då så varför ska jag ta upp en vårdplats? Men så är jag ju strax därefter tillbaka i ett dåligt mående och klarar då inte av att be om hjälp. dilemma =/