Ni som är separerade med barn och ni har valt att bo i olika städer. Hur gör ni med umgänge? Har ni varannan vecka ändå? Isf hur fungerar det med skola och lämna och hämta?
Hur långt ifrån varandra bor ni? Olika kommuner?
Har ni delat upp umgänget på annat sätt än varannan vecka pga det?
Vi bor i olika kommuner. Den dagen barnens pappa flyttade tog jag över boendet helt. Ja det hade jag gjort ändå eftersom barnen inte mådde bra av varannan vecka. I början var deras pappa här flera gånger i veckan o gjorde läxor o fikade osv. Det har han tappat helt under tidens lopp och nu när barnen är tonåringar så kan det gå upp till en 6 veckor mellan gångerna de ses eftersom han inte är intresserad av att ta igen tid om de har annat för sig vissa helger som är "hans" så att säga.
Beror väl lite på hur gamla barnen är, hur långt emellan och så. Sen är det väl så tror jag ts att barn får väl bara gå i en skola så innan måste man väl bästa sånt annars sätt de i skolan där de är skrivna
Frågan kvarstår ju ändå hur långt emellan och hur gamla barnen är för att kunna svara. Mina barn kanske tonåringar och kan ta bussen själv medan dina är 6 år mina kanske har 10 mil till sin skola och dina 5 mil. Ja du fattar....
Min ex-man bor i sthlm och jag och sonen i skåne. Var 6:e vecka är han hos sin pappa. De pratar i telefon varje dag. Det funkar för oss.
Japp..mit ex valde att flytta..denne får lösa det med hämtning och lämning. Barnet ska inte straffas för det.
jag frågade hur NI gjorde
Och du kan inte kopiera hur andra gör i ditt fall utan du får utgå från ditt och skita i hur vi andra gör så då är det meningslös tråd
Nu kan det bli ett långt inlägg då det är många aspekter jag vill få fram och det är bara mitt liv du få se och inga "råd" 
Jag och mitt ex separerade för ca 2 år sedan, då bodde vi i samma håla. Vi har två barn ihop, 12+7 år gamla idag. Jag och exet var tillsammans i 14 år. Separationen var sådär och det var mycket tjafs i början om vardagsgrejer som inte fungerade med barnen, fjortis beteende och annat otrevligt. Har dock blivit mycket bättre idag!!! Jag träffade en ny partner efter ca 6 månader som singel och meddelade detta direkt till mitt ex, då det var nått speciellt med detta. Jag hade ju träffat HAN. Det jobbiga var att HAN bodde 20 mil bort. Vi träffades så gott det gick på barnlediga helger och efter ett tag även med barnen (HAN har också ett barn på 6 år). Men längtan blev väldigt stor efter ett tag och önskan om att ha ett "riktigt" liv tillsammans växte och växte. Mitt ex träffade i ungefär samma veva en ny även han. Hon bodde också på annan ort (10 mil bort). Så jag märkte mer och mer att barnen blev otrygga, speciellt 7 åringen. Då det hela tiden åktes kors och tvärs så fort det var ledighet. Jag tog då beslutet att jag ville flytta till HAN (HAN hade inte möjlighet pga jobb att flytta, och detta är faktiskt sant för jobbet finns inte på många platser i Sverige). Exet vägrar att släppa barnen (helt okej) men vill i samma veva själv också flytta till sin nya. Efter många diskussioner med äldsta barnet, som absolut INTE ville ta ställning om vart boendet skulle vara, så tog jag beslutet att flytta och träffa barnen VH. Det jag helst skulle sett var att exet bodde kvar i huset och barnen fick gå kvar i skolor och ha sina vänner osv. Men exet menade att eftersom han skulle ha barnen på heltid så skulle han inte kunna träffa sin nya utan ville flytta dit. BARA pga mig och min flytt!!!! Nu har barnen bott i nya staden i snart ett år och jag träffar dom VH, dom trivs bra och är nöjda. Men fy vilket tufft år det har varit innan allt satt sig. Jag ångrar mig absolut inte för jag är lycklig (även om jag saknar barnen men dom mår bra), jag ska gifta mig och vi ska få barn. Jag har alltså barnen ca 25 mil bort och dom åker buss hem till oss VH, fungerar jättebra. Naturligtvis förstår jag att 12 åringen kommer tycka det är "jobbigt" att inte vara hemma på helgen ju fler år det går, det är aktiviteter och kompisar osv. Men jag njuter så länge det håller i sig och båda barnen vet att dom får jättegärna komma och bo här om dom vill. Så trots att det verkar konstigt så har det löst sig bra för alla parter. Jag hälsar på i skolan då och då, är med på samtal osv. Jag missar såklart massor av saker i deras liv men exet och hans nya skickar ofta filmklipp och involverar mig så gott det går. Oj nu blev det långt
Jag och mitt ex separerade för ca 2 år sedan, då bodde vi i samma håla. Vi har två barn ihop, 12+7 år gamla idag. Jag och exet var tillsammans i 14 år. Separationen var sådär och det var mycket tjafs i början om vardagsgrejer som inte fungerade med barnen, fjortis beteende och annat otrevligt. Har dock blivit mycket bättre idag!!! Jag träffade en ny partner efter ca 6 månader som singel och meddelade detta direkt till mitt ex, då det var nått speciellt med detta. Jag hade ju träffat HAN. Det jobbiga var att HAN bodde 20 mil bort. Vi träffades så gott det gick på barnlediga helger och efter ett tag även med barnen (HAN har också ett barn på 6 år). Men längtan blev väldigt stor efter ett tag och önskan om att ha ett "riktigt" liv tillsammans växte och växte. Mitt ex träffade i ungefär samma veva en ny även han. Hon bodde också på annan ort (10 mil bort). Så jag märkte mer och mer att barnen blev otrygga, speciellt 7 åringen. Då det hela tiden åktes kors och tvärs så fort det var ledighet. Jag tog då beslutet att jag ville flytta till HAN (HAN hade inte möjlighet pga jobb att flytta, och detta är faktiskt sant för jobbet finns inte på många platser i Sverige). Exet vägrar att släppa barnen (helt okej) men vill i samma veva själv också flytta till sin nya. Efter många diskussioner med äldsta barnet, som absolut INTE ville ta ställning om vart boendet skulle vara, så tog jag beslutet att flytta och träffa barnen VH. Det jag helst skulle sett var att exet bodde kvar i huset och barnen fick gå kvar i skolor och ha sina vänner osv. Men exet menade att eftersom han skulle ha barnen på heltid så skulle han inte kunna träffa sin nya utan ville flytta dit. BARA pga mig och min flytt!!!! Nu har barnen bott i nya staden i snart ett år och jag träffar dom VH, dom trivs bra och är nöjda. Men fy vilket tufft år det har varit innan allt satt sig. Jag ångrar mig absolut inte för jag är lycklig (även om jag saknar barnen men dom mår bra), jag ska gifta mig och vi ska få barn. Jag har alltså barnen ca 25 mil bort och dom åker buss hem till oss VH, fungerar jättebra. Naturligtvis förstår jag att 12 åringen kommer tycka det är "jobbigt" att inte vara hemma på helgen ju fler år det går, det är aktiviteter och kompisar osv. Men jag njuter så länge det håller i sig och båda barnen vet att dom får jättegärna komma och bo här om dom vill. Så trots att det verkar konstigt så har det löst sig bra för alla parter. Jag hälsar på i skolan då och då, är med på samtal osv. Jag missar såklart massor av saker i deras liv men exet och hans nya skickar ofta filmklipp och involverar mig så gott det går. Oj nu blev det långt
Jag har inga svar att ge dig men jag delar dina funderingar. Jag har träffat en man som bor i en annan kommun, han bor inte superlångt bort men tillräckligt för att det ska ställa till problem om vi väljer att ta förhållandet ett steg längre. Är det rimligt att barnen ska ha en timmes resväg både till och från skolan varje dag? Skulle det funka i praktiken. Det känns inte så, men samtidigt vill jag inte tvingas välja bort honom enbart pga av logistik problem. Jag vill inte heller att barnet endast ska få vara hos endera mamma eller pappa vh.
Jag sitter i en rävsax som heter duga..
Vi kör att han har vh. Han bor i en stad knappt 70 mil bort.