Rädd förlossning redan och bäbisen kommer först i december!!!!

Jag har bf i oktober och kände en lätt oro när jag plusade. men ju längre jag går desto mer panikslagen känner jag mig inför nästa förlossning. hoppas på att få komma på aurorasamtal för jag vill helst föda naturligt. Känner även oro inför snitt... skriver mer om min förlossning ikväll när jag sitter vid datorn. Skönt att ha nån att ventilera med!

Nu kan jag skriva lite lättare!

Min förra förlossning började hanterbart tills jag var öppen 4 cm, då började jag kräka vid nästan varje värk. Energin tog snabbt slut, lustgasen hjälpte på det sättet att jag inte kräkte men smärtan och illamåendet var på samma skala, bara att jag blev helt förvirrad av den. Svårt att beskriva men det var ingen bra upplevelse iaf. Så jag gav upp och bad om epidural. Och efter det var förlossningen som en dröm! All smärta försvann helt, värkarna kändes som lite kramp i ena skinkan! Trodde aldrig den skulle ta så bra! Problemet var när jag skulle börja krysta. De fick pumpa upp det värkstimulerande droppet till max ändå kunde jag inte krysta ut henne. Jag vågade inte heller ta i allt för det kändes verkligen som att jag var på väg att spricka hela vägen! Till sist la en barnmorska sig på magen och då kom hon äntligen ut.

Men lyckan var kort. För det visade sig att hon hade svalt fostervatten med bajs i så hon kunde inte andas. Läkare om och hämtade henne och sprang iväg, sambon följde med. Första två dygnen låg hon först i respirator och sen cpap och vi visste inte ens om hon skulle överleva! Som tur var återhämtade hon sig ovanligt fort och redan efter 4? dagar fick vi ett eget rum och då var vi bara kvar för att få amningen att fungera. Så efter en vecka fick vi åka hem.

Väl hemma fick dottern kolik. Tror det beror på hennes oroliga start, är tydligen vanligt med väldigt missnöjda bebisar efter en traumatisk början i livet. Så första året är som en dimma för mig. Min sambo var också deprimerad och flydde hemifrån så mkt han kunde och jag stod där själv med ett konstant missnöjt spädbarn och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var flera ggr jag satt och grät med en gråtandes dotter i famnen när han väl kom hem... Så jag har knappt några positiva minnen från första halvåret.

Nu har sambon iaf fått hjälp mot sin depression och vi har rett ut våra problem så det är samma pappa till båda. Och dottern är lika glad som alla andra barn. Men största skräcken är att vara med om samma spädbarnstid en gång till! 

Blev ett långt inlägg detta :P Men är sällan man får möjlighet att prata om sina erfarenheter, känner ingen som har haft samma start på sitt mammaliv som jag har haft. Och jag lägger allt ansvar på epiduralen. Kanske naivt av mig men det är det enda jag kan styra. Tror dottern måste ha blivit stressad av allt värkstimulerande dropp som jag var tvungen att ta pga epiduralen, så därför är enda alternativet för mig att föda helt naturligt denna gången och det skrämmer mig nåt fruktansvärt. Alternativet är kejsarsnitt men det är jag också rädd för, hatar tanken på att nån ska skära i min kropp.  

Jag hoppas iaf på aurorasamtal och ska gå profylaxkurs denna ggn och hoppas att jag kan ta mig genom en förlossning helt naturligt. Vill du ha planerat snitt denna gången eller hur tänker du? Berätta gärna mer om din förlossning, är skönt att få prata av sig lite =)

Jag är inte gravid ännu men hoppas på att bli det snart då vi börjar försöka nu, tar det lika fort som första gången blir det BF i januari! Lite väl höga förhoppningar att det ska ta på första, men man vet ju aldrig :)

Jag hade en ganska fin förlossning och jag tror att det var tack vare dyktekniken. Jag hade aldrig klarat mig utan den! Jag hade dock behövt mer stöd i rummet av de som var med mig, men det var svårt. Sambon är sjukhusrädd och låg i en egen säng och kämpade för att inte tuppa av, han sa inte ett ljud till mig under hela förlossningen. Min syster som var med stöttade fint så länge jag själv kände att det gick bra att dyka, tills de kritiska 7-8cm när jag började tveka och säga "NEJ!" och då visste inte min syster vad hon skulle göra. Barnmorskan sa inte heller något utan var väldigt dålig tycker jag.

Det gick ändå bra och när jag var öppen 8-9 cm (ovetandes) bad jag om EDA, men innan narkosläkaren hann lägga den kände jag att det tryckte på. Jag är SÅ tacksam för att jag inte hann få min EDA. Krystandet var ganska jobbigt och jag fick ta i väldigt mycket då dottern låg med näsan åt fel håll först, hon hade inte roterat ordentligt. Det började pratas om sugklocka men jag lyckades krysta ut henne själv efter nästan 2 timmars krystvärkar och 1 timmes hårt kämpande med krystandet. Hade jag fått EDA hade jag säkert behövt mer värkstimulerande dropp (fick prova under 10 minuter men jag fick för starka värkar så det stängdes av), och det är jag glad att jag slapp. EDA påverkar ju barnet och även värkstimulerande är väldigt stressande för barnet, så jag är glad att jag slapp!

Nästa gång ska jag i mitt förlossningsbrev tydligt skriva att jag vill ha så lite värkstimulerande som möjligt och bara om det är nödvändigt. Även att jag vill köra utan EDA den här gången med om det går. Dock vill jag ha med mig någon som kan hjälpa mig att dyka och få mig att våga slappna av de sista centimetrarna när det är som jobbigast. Det gick ju ganska bra förra gången men med lite mer stöd tror jag att förlossningen kan bli väldigt bra.

Mitt tips är verkligen att läsa om dyktekniken eller mindfulness, det har verkligen varit till enorm hjälp för mig!   

Tack för att ni vill skriva här. Jag ssitter med mobilen och skriver mer ikväll! Men det känns som sagt bra att ha stöd och få skriva av sig!

Jag skrev världens längsta inlägg med min förlossning och känslorna efteråt. När jag tryckte på posta inlägg blev jag utloggad och nu orkar jag inte skriva allt igen.... Blä!

Jag fick åka ambulans in till förlossningen för att han inte var fixerad. Fick värkstimulerande dropp som gjorde att jag kräktes. Fick även penicillin i dropp tror jag... Testade senapsfrön, lustgas och akupunktur mot smärtan. Det som hjälpte bäst var när jag andades igenom värkarna. Inget jag lärt mig, men det verkade funka bra!
Jag blev påtvingad epidural för att jag skulle orka genom hela förlossningen. Det sattes fel och fick halft göras om, tog bara på ena sidan. Vi fick en timmes paus i droppen för att kunna sova. SKÖNT! :) Sen fortsatte helvetet med kräkningar och värkar... Vi var oroliga och frågade om allt verkligen var bra med barnet, men blev nästan ignorerade.
När jag skickat ut sambon och personal för att gå på bäcken kom en läkare in och började undersöka mig. BM var med men hämtade inte min sambo. Läkaren tittade förvånat på BM och sa "Men vattnet är ju grönt!". Sedan togs laktat test. Fick veta att allt under 4.5 var bra. Provet var 5.6 men läkaren lugnade mig med att ta ett nytt för hon trodde det blivit fel. Nästa test var på 5.8!!!! Kejsarsnitt skulle det bli. Min sambo var inte där ännu och jag skrek på BM att hämta honom. Som om hon inte kunnat lista ut det själv att jag ville ha honom närvarande!?!?!

Sambon menade att vi inte skulle få göra kejsarsnitt då BM endast 45 minuter tidigare garanterat det. Men han förstod snart allvaret när en sköterska tog av mig skorna, en annan satte kateter, en tredje kom med en annan säng o.s.v... Måste ha varit närmare 10 pers i rummet vid det laget!

Jag har en rädsla för nålar, blod och allt som har med sjukhus att göra. Så jag var nervös redan när ambulanspersonalen hämtade mig hemma kl 03 på natten. Sjutton timmar senare utan att ha fått behålla någon mat på ett dygn mådde jag inte direkt bra av att få veta att jag skulle genom gå ett kejsarsnitt.

Allt gick bättre än förväntat och vår son är född kl 20.02. Han var 4160 g tung och 53 cm lång och en riktig kämpe! Han blev matad direkt av en sköterska och fick göra kontroller var tredje timme första natten. Sen klarade han sig bra! :)

Jag däremot levde i en morfin dimma och när den började lätta bara grät jag. Ville lämna tillbaka barnet. Som tur var har jag en stark sambo som fick bli pappa åt både mig och vår son. Tackvare underbar BM på hälsocentralen och sonens BVC sjuksköterska blev jag sjukskriven utan att behöva prata med någon annan i stort sett. Dom stöttade och berömde att jag vågade visa vad jag kände. 

Så det här blev en kortversion, men lite mer ingående än trådstarten! :) Skönt att få prata av sig lite!!! Skulle vara kul att följas åt för att peppa och prata av sig till det är dax!

Jag har redan fått veta att jag kommer få gå hos FrejaBM (antagligen samma som aurora). Remiss kommer skickas efter RUL, känns för långt bort. Jag hoppas att jag kommer kunna påverka min förlossning i den mån att jag bara har bra BM närvarande och att jag själv kan bestämma när jag vill avbryta normal förlossning för ett kejsarsnitt. Jag vill testa vaginalt först då kejsarsnittet var (i min upplevelse) otroligt svårt att hämta sig från. Har fortfarande ont i huden kring ärret och vissa delar har ingen känsel alls. Första 6 veckorna hade jag riktigt ONT!

Jag kommer att kolla upp mer andningstekniker och smärtlindring inför denna omgång. Ska läsa mer om dyktekniken.

Muu: Underbart att ni hittat tillbaka till varandra!! :)

Förstår att du mår dåligt efter en sådan upplevelse! Kom ihåg att varje förlossning är unik och att nästa förlossning kan bli helt annorlunda! 

Mitt första tips är att gå in på www.doula.nu och hitta en doula nära dig som kan stötta dig både innan, under och efter din förlossning!  

Mitt andra tips är att läsa boken "föda utan rädsla" av Susanna Heli! En fantastisk bok med massor av tips på hur man stärker sig själv mentalt och full av praktiska tips inför  förlossningen! 

Lycka till!  

Tack Southern Belle! Försöker vara positiv, men svårt ibland. Ska kika på länken och titta efter boken! :)

härliga sommar: Vilken tuff upplevelse för er! Måste varit jättejobbigt att inte veta att allt var bra med barnet och att det sen gick som det gick och slutade i kejsarsnitt! Kejsarsnitt måste såklart inte vara något dåligt men som du beskriver det lät det som att det kändes som ett jobbigt besked! Särskillt med tanke på att ni inte visste hur det var med er lillkille! Tycker du verkar vara bra på att vara positiv trots något tungt i bagaget!! :)

"Föda utan rädsla" är verkligen en kanonbra bok och den tar upp mycket om tänket kring dyktekniken och det som du gjorde, andas genom värkarna! Den finns på många bibliotek också.
Sen har jag fått ett bra tips ur en annan bok, "Innan du föder", som går ut på att man skriver ner sin drömförlossning och sin mardrömsförlossning på ett papper. Det låter konstigt att man ska skriva ner allt man är rädd för men det är så mycket psykologiskt inblandat i en förlossning med massor med känslor, och när man sätter ord på sina rädslor kan det vara lättare att hantera. När ni har det nerskrivet kan ni prata om hur ni kan minska riskerna, hur ni kan lösa eventuella problem som kan uppstå och hur ni ska klara det. Prata om det du är rädd för, det kan avdramatisera rädslan! Man vet aldrig hur det går och en förlossning kan vara bra även om den inte blev som man tänkt sig!

En drömförlossning kanske skulle (förkortat) kunna vara något i stil med; "värkarna startar hemma. vi kommer till sjukhuset som är ganska tomt på födande kvinnor så vi får rum direkt. jag är 5cm öppen. jag öppnas fort, behöver inte värkstimulerande utan allt flyter på bra. jag andas genom värkarna och det funkar bra. krystandet går fort, jag är hel i underlivet när barnet kommit ut. barnet läggs på mitt bröst och mår jättebra. storebror kommer in efter en stund och vi tar ett vackert familjefoto inne på BB".   

En mardrömsförlossning vill jag inte ge förslag på då det säkert är olika för alla.. :) Men om du t.ex är rädd för att mannen ska försvinna ut ur rummet igen som förra gången, hur ska ni kunna lösa det så det inte händer igen? Ska du ha med dig 2 personer till förlossningen så du aldrig blir ensam, så mannen alltid kan stanna och ni kan skicka iväg 2an om det behövs? Eller ska ni göra på ett annat sätt?

Jag har funderat på om jag ska be min mamma vara med på nästa förlossning. Sambon känner sig också traumatiserad efter förra förlossningen och kanske kan det vara skönt för oss båda att ha en "avlösare". Men jag ska fundera vidare lite innan jag frågar henne. Vill vara helt säker på vad jag vill innan jag bjuder in henne. 

Min BM sa också att om jag fortfarande kände oro vid nästa besök i v 25 så ska jag få prata med nån på förlossningen och gå igenom olika senarion för förlossningen osv. Och förhoppningsvis kommer jag känna att jag har rätt att påverka. Verkar ju vara lite blandade erfarenheter i olika delar av landet hur mkt inflytande man får, alltså med kejsarsnitt till ex. Som det känns nu gör jag hellre kejsarsnitt än att föda med epidural igen...

 Hur mår du annars så här långt i graviditeten TS? Om vi bortser från paniken inför förlossningen :P Själv mår jag konstant illa fortfarande. Är i v 11+1 idag så trodde det skulle ha lättat vid det här laget. Man jämför ju gärna med förra graviditeten och så släppte det redan i v 10-11 nån gång. Men jag tycker mest det är skönt, känner mig lite mer trygg i att allt är som det ska då =) En mindre rolig sak är att jag tror jag har börjat känna av foglossning. Hade aldrig det med dottern men nu har jag börjat få jätteont i svanken efter en dag på jobbet. Blir värre under dagen och på kvällen kan jag knappt gå normalt. Lite jobbigt!

Jag tror att det kommer att räcka för mig om personalen vet om hur jag upplevde det förra gången och att dom ser till att min sambo är närvarande under läkarundersökningar m.m. Vill nog inte ha ågon mer närvarande. Som det känns nu så är det min och sambons stora stund som jag inte vill dela med någon annan! :) Men hade han känt rädlsa/oro/skräck hade jag definitivt velat ha med någon. Muu: Tänker duoch din sambo lika i den frågan?

Tar tacksamt emot alla förslag och tips på förberedelse. ToK: Det där med att skriva ner dröm- respektive mardrömsförlossning tror jag att jag ska sätta mig ner med! Började gråta när du skrev det där om familjefoto. Har inte ens tänkt så långt, men det var otroligt fint och jag gråter nu igen när jag skriver om det! Min lille knatte ska bli storebror!

Jag mår så bra man kan må i vecka 6 (5+2)! :D Är sjukligt trött bara, lite molvärk och aningens ömmande bröst, eventuellt lite hormonsvallningar ;) Mitt illamående började senare förra gången, så jag anar att det blir så även denna gång... Förra gången kräktes jag ända till RUL veckan!! Men det gick över då i alla fall! Förra graviditeten startade den 9:e november (ÄL) och denna gång startade den 10:e mars. Så om jag ska följa förra graviditeten börjar jag må illa om två tre dagar! :P Foglossning låter inte kul och hoppas jag slipper det! :)