Äntligen! Ensamstående rätt till insemination i Sverige!

Nu blir jag fundersam... är det verkligen klart? Får ensamstående nu insemineras i Sverige? Var isf? När jag letar kliniker i Sverige så står det fortfarande "par".... Hoppas verkligen att det blir så, om nu inte redan lagen gått igenom... någon som vet säkert?

En majoritet i Riksdagen lade fram en motion i riksadgen, d.v.s. ett lagförslag som ska ge rätt till ensamstående kvinnor att kunna få assisterad befruktning i Sverige. Det de beslutade om var att det ska gå på remiss, något man alltid gör innan en lagtext kan tas fram. Och det kan ta tid... Men det betyder att en majoritet i riksdagen stödjer lagen, så den kommer att träda i kraft, frågan är bara när.

Jaha, då får man bara hoppas att det går snart... Men, om man vill ha remiss, hur kan man få den? Måste man ha särskilda skäl för att få remiss för insemination som ensamstående?

En annan sak jag tänkt på... I sverige får man ju assisterad befruktning som par. Om man då har en vän som kan agera en partner... skulle man kunna lura sig till en assisterad befruktning, fast man vet om att man ska bli ensamstående förälder... vad tror ni? Hur noga kolla de upp om man är ett par?

bara tankar som flödar... skulle vara intressant att se om det funkar ;)

Novali - så länge lagen inte har trätt i kraft kan du inte få remiss till assisterad befruktning som singel. Men du kan gå till gyn och be att få din fertilitet kollad. Om du inte är så ung längre går de med på det.

För att få hjälp till assisterad befruktning, oavsett landstingsfinansierad eller privat, så måste du och din "partner" vara skrivna på samma adress sedan en viss tid tillbaks. Hur lång tid ni ska ha varit skrivna på samma adress varierar nog beroende på klinik. Men viktigast av allt; din "partner" blir far till barnet, oavsett vad ni kommer överrens om! Det betyder att han har samma rättigheter och skyldigheter som du, som förälder. Om du har hittat ngn som du vill dela föräldraskapet med, kan ni ju skriva er på samma adress och ställa er i kö till lanstingsfinansierad assiterad befruktning, och kanske testa med heminseminationer hemma medan ni väntar. Men om du bara vill ha en donator, kan du inte gå via klinik.

Okej, tack Bambi2 för dina svar! Ska fundera... går igång av det här! Har lust att göra en namninsamling eller vad som helst. Känner mig kränkt och diskriminerad som ensamstående, som att jag skulle vara en sämre förälder för att jag är ensam. Är högutbildad, fast jobb, bra inkomst och har längtat efter barn i 15 år... då blir  man lite less på lagen som gör att min dröm inte är möjlig... åtminstone inte via klinik :(

Novali - jag vet, vi är än så länge diskriminerade i Sverige. Men du skulle kunna göra insemination i Danmark, det är t.o.m. billigare än i Sverige men det är klart man får betala för resan/resorna. Om du inte har problem med fertiliteten, och det är inte så sannolikt i din ålder, skulle du inte få hjälp i Sverige ändå, även om du var ett par. De par som får hjälp är antingen lesbiska, eller heterosexuella par som försökt länge eller har fått diagnos som antingen "oförklarligt barnlösa" eller någon känd fysisk orsak som gör att chanserna bedöms som större om man inseminerar eller gör IVF.

Andra väljer att hitta någon privat som vill ställa upp som donator och då göra inseminationer i hemmet men det finns en del problem med det;
1. du kan inte få ekonomiskt stöd från försäkringskassan om du inte kan visa upp intyg från utlandsklinik att du gjort insemination med donatorsäd.
2. Donatorn skulle kunna kräva sina rättigheter som förälder om han får för sig det!
3. Du eller försäkringskassan skulle kunna kräva donatorn på underhållsbidrag. Något som skulle vara ett problem för honom.Jag har hört att faderskapsutredningar kan vara rätt tuffa eftersom de inte bara köper att man inte vet vem pappan är.
4. Du kan inte helt säkert veta om han bär på könssjukdommar eller ärftliga sjukdommar eller om hans säd är av bra kvalitet.
Det kan låta hårt mot män som vill "ställa upp". Det finns nog många olika motiv till att donera privat. I vissa fall kan det säkert funka jättebra men det gäller att tänka igenom allt långt innan och verkligen lära känna personen, om man vill gå den vägen.
Börja med att kolla att du inte har några fysiska svårigheter att få barn. Där behöver man inte vara helt ärlig på en punkt; man kan säga att man i ett tidigare förhållande försökte i ett år eller så. Man ber om ultraljud av livmoder och äggstockar och blodprov på FSH, progesteron och ev. AMH.
Det finns en förening som heter Femmis för kvinnor som valt att gå via utländska kliniker för att bli ensamstående mammor. Där finns mycket info och stöd att få.

Jag är privat donator sedan 3 år tillbaka. Som privat donator har jag gett upphov till mer än 15 underbara liv.  Mödrarna har själva fått välja om jag ska vara “anonym”, eller skriva på faderskap för att underlätta närståendeadoption.

Man får ekonomiskt stöd från försäkringskassan om fadern är okänd. Om man har ett intyg från en dansk klinik så går processen snabbt, eftersom de har rutiner som ingen vågar ifrågasätta. Om man istället har använt en privat donator så går det precis lika bra. Enda skillnaden är att mamman måste förklara på något sätt varför hon inte vet vem som är pappan. Den förklaringen kan vara så enkel som att donatorn hade en emailadress eller ett telefonnummer som inte gick att spåra. Extremt få donatorer är intresserade av att betala underhåll i 18 år.

När jag donerar är jag antingen "anonym" på pappret, eller så skriver jag på faderskapet för att underlätta närståendeadoption. I de fall jag är “anonym” så är jag inte officiell donator förrän 18 år senare då jag av en händelse “råkar” träffa på mamman eller barnet.

Det jag inte förstår är varför det är så mycket finare att använda danska kliniker där pappan i all evighet är omöjlig att spåra...  Om någon i Femmis kan förklara för mig varför kommersiellt köpt sperma är så mycket “finare”, än den som är skänkt, så lyssnar jag gärna. Innan dess så kan jag tyvärr inte uppfatta Femmis som något annat än danska fertilitetsklinikers reklambyrå,

Hälsningar
Livgivaren

Livgivaren! Jag företräder inte Femmis! Jag är bara medlem. Jag vet helt ärligt inte vad jag tycker i frågan, och jag förstår absolut dem som tar en annan väg än via klinik och fördömer inte någon! Men jag tycker att det är viktigt att fundera på de olika alternativen och hämta in information och synpunkter från olika håll. Jag kan också tycka att Femmis låter lite väl kritiska till privata donatorer men förstår samtidigt att de måste ta ställning då de även arbetar för att få till en lagändring som kan hjälpa många singelkvinnor att få hjälp på klinik i Sverige. Det är dessutom inte ovanligt att många kvinnor har hunnit bli lite till åren innan de tar steget att försöka få barn själva, eftersom man inser att det kanske inte kommer ske annars. Och många av oss skulle kanske inte kunna bli gravida utan hjälp på klinik. Samtidigt råder det stor brist på donatorer. På något sätt skulle man ju önska att fler som ville donera gick via klinik, annars hjälper man ju bara dem som inte har några som helst problem att bli gravida och inte de som har medicinska skäl eller åldersskäl till att få hjälp via klinik. Vad beror det på att fler vill donera privat men inte via klinik? Frågan är inte ställd som kritik, utan jag vill verkligen veta.

Jag donerade på en svensk klinik, för 15 år sedan. Då fick man bara ge upphov till 6 barn, och jag var naturligtvis nöjd med det. När jag jag några år senare fick egna barn förstod jag mer än någonsin hur mycket det betyder.

Därefter läste jag i artiklar att det var brist på donatorer, och att många ensamstående lät någon ovetande “one-night-stand” bli "ofrivillig" pappa.Ungefär samtidigt förstod jag att jag var ovanligt fertil. Därför började jag donera privat till ensamstående och par för 3 år sedan. De mail och SMS jag fått från lyckliga föräldrar sedan dess har fått mig att känna mer glädje än någonting annat.

Många av de jag hjälpt har tidigare misslyckats efter flera försök i Danmark. Det kan bero på att frysta spermier inte är så livskraftiga som färska, eller så var det kanske de där helande krafterna som vissa påstår att jag har. Oavsett orsak så är jag otroligt glad att jag kunnat bidra till att förverkliga så många drömmar om barn. Jag älskar att ge. Har träffat flera av donatorbarnen medan de varit i 1-2 års åldern. Det var mycket positivt för alla inblandade. Ser fram emot kunna träffa dem igen om 16-18 år om de vill.

Hälsningar
Livgivaren

Jag är kluven till att det går igenom. På ett sätt jättebra naturligtvis, på samma gång så blir det väl som alltid en lagändring utan att man skjuter till resurser. Så kötiden för de par, hetero- och homosexuella, som redan försöker få barn kommer därmed troligen bli längre. Det är svårt nog som det är idag att få tid för assisterad befruktning för de par som önskar det. Om man vill ha hjälp med syskon så hamnar man ännu längre ned på priolistan...