Börjar med otrohet - slutar med lyckligt förhållande? Berätta!

Har bara varit med om att det inte gick bra. Ska bli intressant att se om någon annan har kunnat starta en fin relation som bygger på otrohet.

Ja precis! Har också bara hört att det inte gått bra, men det finns ju undantag och det är dom jag vill höra om!

Jag har en kollega som är närmare 60 år nu. Hon var gift och hade barn med sin man. Så träffade hon en man som fattade tycke för henne när de var på en Oslokryssning. De började skriva brev till varandra och träffas och höll på så i fem år. Efter fem år lämnade de båda två sina partners och började sitt liv tillsammans. Idag säger hon att både de, deras ex och barnen lever lyckligare liv idag än vad de gjorde förut.

Hon är en väldigt trevlig, glad och omtyckt kvinna och verkar väldigt nöjd med sin tillvaro.

En god vän har ni varit tillsammans i 20 år med den man hon var otrogen med, de har barn tillsammans och lever, vad jag vet lyckliga tillsammans.

En släkting var otrogen mot sin fru och skilde sig efter 20+ års äktenskap för 3-4 år sedan. Han lever inte tillsammans med sin fd älskarinna eftersom de båda ha barn i skolåldern men varannan vecka bor de tillsammans och också de är, såvitt jag vet, lyckliga. Släktingen är betydligt lyckligare än han var som gift, det kan man mycket enkelt se på honom.

Själv är jag djupt skeptisk till alla dom en gång varit otrogna. En gång otrogen...

Men jag har en vän som var otrogen (även om den andra parten inte var det) och efter
en skilsmässa blev det giftermål och barn och många fina år därefter. Men vännen, som själv är den svartsjuka typen tror jag fortfarande skulle kunna falla på nytt om det var jobbigt hemma... Det finns liksom kvar under ytan att det är en lösning som är lätt att ta till. Men när båda varit otrogna och skilt sig för varandra så känns det lite mer som att de verkligen gick och väntade på den rätta som de bara inte kunde motstå... Men hade jag hört att det ena varit otrogen flera ggr så hade jag återigen blivit djupt skeptisk... Men jag hoppas för deras skull att det bara var en engångsgrej.

Min man hade tjej när vi träffades. Visserligen var det inte så allvarlig otrohet, vi hånglade lite bara och sen sa han att han hade tjej men att det inte var så bra mellan dem, efter att han gjort slut med henne ringde han mig och vi träffades och blev tillsammans. Det är nio år sedan och idag är vi lyckligt gifta och har två barn på sex och sju år.

Är den övergivna hustrun. Hoppas verkligen inte det går!!
Hoppas min fd ska sitta där ensam och olycklig och undra varför han förstörde över 20år tillsammans för ett tillfälligt äventyr.Varför han slutade bry sig om sina barn. Hoppas han får känna av ångesten och sorgen jag lever i just nu!! 

Har en man i min vänkrets som träffade en yngre kvinna när han var i 40-årsåldern och lämnade sitt ganska olyckliga äktenskap för henne. Exfrun betedde sig riktigt illa, kanske inte så konstigt, och vänkretsen förfasade sig, men de har levt lyckliga tillsammans i 25 år nu.

Exfrun har också gått vidare och numera umgås båda paren med sina nya partners som vänner. Tror att alla idag är överens om att det var bäst som skedde.  

Jag och min man var gifta/sambo båda när vi träffades.
Vi är lyckligt gifta i dag och trivs bättre med varandra än vi gjorde i tidigare relationer.
Vi har även en liten på två år ihop.
Och är inte det minsta orolig för att nån av oss skulle vara otrogna mot varandra då vi helt enkelt blev blixt kära.
Och den känslan är stark än i dag.      

Jag känner ingen det har gått bra för.

Brorsans tjej var otrogen mot sin sambo när dem började smygdejta.
Nu 5 år senare är dem fortfarande tillsammans, men har ett fruktansvärt dåligt förhållande.

Båda VET ju att den andra inte drar sig för otrohet så osäkerheten och svartsjukan är enorm.

Jag hade kille sen 3-4 år tillbaka då jag träffade världens bästa kille. Det sa bara klick! Jag inledde ett förhållande med den nya och var otrogen i nästan 1 år.

Svinigt som fan, jag vet. Men mitt dåvarande förhållande var urkasst och jag vågade inte lämna mitt x då han var mycket våldsam. Hur jag vågade träffa en annan förstår jag inte idag, men det gjorde jag.

Det är nu 5 år sedan, jag och min nya ska snart gifta oss, vi har två barn och jag kan inte vara lyckligare!

Vad spännande. Jag har också bara hört att det inte håller... Jag har levt i ett uselt förhållande i 14 år (det har såklart haft sina bra stunder också) och för ett tag sedan träffade jag en annan gift man som vi för ett par veckor sedan upptäckte inte hade enbart kompiskänslor... Min make flyttade igår. Mannen jag träffar bor fortfarande tillsammans med sin fru men har berättat om mig. Deras förhållande är också uselt... och han säger att han vill flytta från henne, men hon hotar med självmord. Får se om det löser sig... återstår att se. Fast vi har inte hållt vårt förhållande hemligt för våra partners längre än några dagar...

Jo det kan gå bra!

Vi har nu varit ett par i 15 år trots att det startade som en otrohetshistoria och vi är fortfarande lyckliga.

Vi drabbades av den totala blixtförälskelsen. Jag hade aldrig ens funderat över att vara otrogen före detta (och inte efter heller).

Det var förenat med massor med ångest och grubblerier då vi båda hade fyra barn var.

Det var inga enkla skilsmässor för någon av oss och vi lämnade partners som blev fullständigt förkrossade vilket jag fortfarande kan känna ångest inför trots att det gått så många år.

En gång otrogen alltid otrogen??? Ja kanske vad vet jag. Jag kan bara konstatera vid snarat 50 års ålder att jag varit otrogen med en person och det är den man jag valde att starta om mitt liv med. Jag har aldrig varit frestad varken före eller efter det och jag är inte ett endaste dugg orolig att min nuvarande make skulle vara det heller. Händer det så händer det men jag tror ärligt talat inte det.

Vi lever ett extremt bra liv på alla sätt. Alla våra åtta barn som nu är vuxna mår och har mått bra hela vägen och är nu välfungerande vuxna.

Jag kan dock känna en sorg över det jag gjorde mot min dåvarande make. Vi träffades när vi var 15 år gamla och var tillsammans i nästan 20 år. Man kan väl helt enkelt säga att vi växte ifrån varandra eller kanske jag  mer från honom än han från mig. Han har tyvärr inte riktigt fått så bra liv som jag hade önskat honom. Han är bitter fortfarande trots att han är omgift sedan många år.

Du börjar med att säga: Det kan gå bra.. och avslutar med ovanstående.
Har du aldrig funderat över om det fanns något alternativt sätt att sköta din nya förälskelse på?
Om du hade kunnat backa bandet och få en chans att göra om, hade du gjort på samma sätt då?

Dvs. agera på ett sätt som gjorde din 20 år långa vän och kärlek så förstörd att han ännu är bitter och haft svårt att gå vidare.
- Var det verkligen oundvikligt?