Hej!!!
För snart 3 år sedan födde jag en pojke i v 24 (23+).
Jag vet att medecinskt så är det ett missfall ,men för mej var det ett , mycket efterlängtat och välkommet barn. Jag höll min lilla pojk i armarna,604 g & 30 cm lång. När man gått igenom en förlossning (mer eller mindre) så såg ialla fall inte jag min son som ett missfall.
(kom ifrån ämnet men jag blir så irreterad, tycker läkarna kan tänka lite på föräldrarna.)
Hursom helst, jag fick order om att absolut inte bli med barn på 6 månader (vilket jag inte ville bli heller).
När det halvåret gått fick jag komma upp och göra ett vaginalt ultraljud på livmoderhalsen. Min läkare sa att min livmoderhals inte var stängd i normalt tillstånd vilket är en försvagning.
Hon förklara att jag måste ha ceklage & heltids-sjukskrivning nästa grav.
Mådde skit dåligt efteråt,kunde inte umgås med vare sig barn eller gravida,så fick man ju plocka bort grejer man köpt för inte hade man ju tänkt att förlora sitt barn i månad 6.
För att inte tala om alla drömmar,förhoppningar och längtan av sitt barn.
Den riktiga psykiska prövningen börja för 14 månader sen,då fick jag klart för mig att jag var med barn.
Jag skaka av rädsla & en försiktig glädje. Hos barnmorskan fick jag gå som vanligt hos.
Läkaren fick jag träffa i v 12 då ett ultraljud gjordes för att konstatera att allt var bra med hjärtat och så.
I v 14 sövdes jag och dom opperera in ceklaget. det tog ca timmen, fick ligga kvar över natten ifall något hände.
Allt gick kanonbra fick knappt blödningar heller.
Blev heltidssjukskriven,fick inte bära,inte gå i uppförsbackar,inte i trappor.
Gick hemma resten av tiden och kunde bara laga mat o damma. Jag som bor högst upp utan hiss fick vackert sitta inne i det varma sommarvädret.
Fick träffa läkaren (som är helt underbar,samma dr som när jag förlora)
ca 2 ggr per månad då både vaginalt och "mag"ultraljud gjordes.
Det var så spännande att se Emma från bara 3,5 cm stor bli en bjässe på 3600 *ler stort*
I v 37 fick jag ta bort ceklaget utan bedövning. FY F*N va ont det gjorde.
Eftersom det kan sätta i gång förlossningen så fick jag ligga kvar.
Dagen efter åkte jag hem och tro det eller ej men jag födde Emma 3 dagar innan bf. *skrattar*
Att ha en cerklage-grav var för MIG mycket psykist påfrestande eftersom man inte vet om man kommer klara det eller inte.
Mycket fysikt påfrestande eftersom jag inte kunde göra något.
Jag har aldrig tyckt så synd om mig själv som jag gjorde då i så många månader.
I dag har jag min lilla Emma och nu vet jag att jag skulle kunna gå igenom samma grav 100 ggr om för hennes skull.
Det var värt varje minut av denna långa väntan efter henne.
Det gör inget att jag inte fick njuta av grav för jag njuter av henne nu och kommer förhoppningsvis få göra det i många år till.....
Nåja,nu har du fått min story. läkarn kan se om du har försvagad livmoderhals. Ge dig inte förrens dom kollat det.
Lycka till i framtiden,håller tummen att allt ska gå bra :)
Kramar!!!
