Stark personlighet eller emotionell störning?
Min sambo var med om en ganska svår olycka tidigare i år. När jag kom in på akuten låg han fastspänd på en ryggskena med nackkrage och hela baletten. Diverse benbrott konstaterades, bl a en krossad ryggkota, samt en mycket kraftig hjärnskakning så han hade ett närminne på ungefär 30-60 sek.
Jag inbillar mig att den normala reaktionen när man ser sin älskade i det skicket borde vara att bli rädd, orolig, tacksam för att han åtminstone levde då det faktiskt hade kunnat gått så illa. Men jag blev bara, jaa...jag vet inte. "jaha, här ligger du, det var ju tråkigt för dig" Oberörd. Den största ångesten var att känna att allt ansvar hamnade på mig, att jag skulle tvingas ta hand om honom, omvårdnad och omhändertagande är inte några av mina karaktärsdrag om man säger så. Jag minns att jag tänkte "Fan, nu kan jag ju inte lämna honom."
När han sen fick komma hem några veckor senare var han fortfarande i stort behov av hjälp, till och med efter toalettbesök om man säger så. Dygnet runt, kundej u inte ens åka hemifrån för han tog sig ju inte upp ur sängen själv för att gå på toaletten. Jag fick ge upp mitt eget liv, mina studier fick jag skjuta upp ett år för det gick inte ihop sig med barn, djur, hus och hans företag som jag var tvungen att hoppa in i försöka hålla flytande för att inte förlora vår försörjning. Mådde riktigt jävla skitdåligt av situationen, bitter över att behöva lägga mitt eget åt sidan när jag nu äntligen hade kommit igång och skapat mig en framtidsvision, av att ha en vuxen människa så beroende av mig, ta hand om en annan vuxen människas hygien...vidrigt! (ni som jobbar med sådant frivilligt, ni är mina hjältar! Underbart att det finns människor som brinner för att göra sådant, men jag gör det inte.)
Folk säger att jag har varit så stark och lugn i allt det här men jag vet inte. Jag gjorde det och klarade det för att jag var tvungen, men jag hatade varje sekund av det och inte en sekund kände jag att det var av kärlek för hans skull utan mer för att det förväntades av mig, vad annat skulle man göra liksom? Jag är inte den hysteriska typen, vad hade det tjänat till?
Som sagt, riktigt jävla skitilla har jag mått, men jag har inte gråtit en tår. Borde man inte göra det?
Han kommer att bli helt återställd, det tar lite tid men det kommer bli bra. Känner jag tacksamhet för det? Njaa... Det är mest tomt. Klart att det hade varit förjävligt om han hade dött, då hade jag fått en begravning att ta hand om istället. Ni hör ju hur sjukt det låter, inte för att han skulle varit borta för alltid utan för att det praktiska ansvaret skulle ligga på mig. Jag måste vara riktigt jävla störd, helt enkelt.
Ja, jag har depressiva perioder bakom mig i livet och en och en utmattningskollaps efter en lång period med extrem stress på jobbet. Dystymi kallade tanten det till slut, terapeuten jag gick hos ett par år när jag efter kollapsen och nästan 10 års mörker äntligen försökte ta tag i mitt mående. Jag var hyfsat symptomfri och mådde ganska okej i några år efter det, men sen vi fick barn har jag sjunkit längre och längre ner igen. Det här gjorde ju inte saken bättre om man säger så.
Vad ville jag med det här då? Jag vet inte. Det är första gången jag yppar hur jag har känt sen olyckan. Har ingen att prata med, ingen som jag känner att jag litar på. De sk vännerna visste om att det hände, men ingen hörde av sig och frågade hur jag mådde eller om jag behövde någon hjälp. Jag är tyvärr inte förvånad men jag hade nog förväntat mig åtminstone lite mera av vissa. Familjen hjälpte till så gott de kunde, men de bor en bit ifrån oss och har förstås ett eget liv att sköta. Och vad skulle jag ha sagt till dem? "Du får komma och bo här ett tag, jag vill inte ta hand om din bror." Då hade man väl inte gjort sig så populär, kan jag tänka.
Ensam, instängd, stressad - vill bara skriiiiiiiiikaaaaaaaaa och fly någonstans långt långt bort tills tiden har skruvat sig tillbaka och framtiden fortfarande är ljus.
