Ni som arbetar med människor...

Jobbar med människor och jag håller med dig i det mesta.
Det som lyfter mig är väl tanken på att: Om inte jag gör det, vem skulle då göra det.
Att hjälpa sina medmänniskor är inte en sprint, snarare ett maraton i den ogästvänligaste terräng man kan tänka sig. Men det är inget de berättar på utbildningen.

Samtidigt, något fick oss att söka oss till att arbeta med människor, det får man ju försöka ha i bakhuvudet....

Ja det var ju något som fick mig att söka mig till denna bransch. Att vara socionom är inte bara mitt yrke, det är min hela identitet på något sätt. Och jag tycker om att hjälpa folk men jag var nog inte beredd på att det skulle vara på min egen bekostnad. Eller på mina vänner och familjs bekostnad.

Jag kan inte säga att "socionom" är en del av min identitet, den har jag hängt upp på annat ;)

Men jag förstår vad du menar.
Har du ingen handledning?

Att arbeta med människor är krävande men samtidigt roligt och intressant, för mig är det viktigt med tid till återhämtning, att inte ta med sig jobbet hem och framförallt att släppa det jag inte kan förändra eller påverka.

Viktigt är att även jag kan ventilera när det är mycket, jag trivs mycket bra med det jag gör och vill i nuläget inget annat.

Ibland önskar jag mig längst in på nåt lagerarbete, där jag slipper prata med en enda människa på hela dagen.

Jag har ett jobb som går ut på att prata hela dagarna, med kollegor med klienter, i telefon, med samarbetspartners. På fritiden är jag rätt osocial. Och att sätta mig å jiddra i telefonen finns inte på kartan. Så fort jag kommer hem sätts telefonen på ljudlöst för jag orkar inte ens höra en signal.  

Det kanske har blivit "för mycket"? Jag kan tänka mig att socionomyrket kan vara ganska tungt... Finns det inget liknande du kan jobba med? Eller omskola dig?

Sen tycker jag inte att man ska tänka "om inte jag gör det, vem skulle då göra det?". Det är ingen bra grogrund för ett helt framtida yrkesliv. Svackor har alla och inget jobb är enbart roligt. Men känner man som ni, går man förr eller senare in i väggen.

TS, lyssna till din magkänsla. Ville du bli socionom och jobba med människor? Eller vad det bara vad alla förväntade sig? 

Det är tröttande och slitsamt att ständigt träffa människor som mår dåligt och far illa, och som Ferdinand skrev innan så talas det inte särskilt högt om detta på utbildningarna... Jag tror att man faktiskt kan komma ganska långt med att acceptera just det, vilket inte är detsamma som att bli liknöjd eller att ge upp, utan jag menar att man ger sig själv lov att känna att det har varit en förbaskat jobbig dag/kontakt/vecka. Det kan också underlätta och hjälpa en att få ny energi om man får eget stöd och möjlighet till att debriefa, till exempel genom kollegial handledning eller egna samtal

För min del blev jag också less på att umgås med vännerna och drog mig undan. Det löste sig till del när jag faktiskt började planera in ensamtid då jag gjorde sådant som jag trivs med, helt på egen hand. Jag började också sätta mer gränser för vännerna. Det var inte längre ok att gnälla, älta och sådant allt för mycket tillsammans med mig. Jag försökte själv, och ville gärna ha hjälp med, att få fatt i det som är positivt i tillvaron, och som faktiskt är bra. För det finns ju mycket gott i tillvaron och hos och med människor.

Tänk också på att det ju är en god sak att du finns, att ditt yrke finns och att det är rätt fantastiskt att vi försöker ta hand om varandra i samhället. Se om det blir lite lättare av den tanken.

Andra saker att göra för att få andrum kan vara att gå kurser/utbildningar, engagera sig i något utvecklingsprojekt på arbetsplatsen eller att börja forska på deltid. Allt detta ger variation i uppgifterna och gör att man inte ständigt träffar utsatta medmänniskor i behov av stöd.

Hoppas att detta gav lite tankar och att du kan hitta glädjen i arbetet igen. 

Jodå, handledning har vi så det är inte problemet. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra annorlunda eller vad jag behöver för att inte bli helt avtrubbad. Jag vågar inte berätta detta för mina kollegor heller. En avtrubbad socionom som har svårt att bry sig om andra är ju knappast något positivt. När det dyker upp tuffa fall så kan jag fortfarande bry mig, det är mer de vardagliga fallen som man känner att man redan stött på tusen gånger innan, de är svåra att känna engagemang inför. Jag behöver kanske ta en paus från alltihop. Skönt att någon förstår iallafall, man känner sig ensam i det när man inte vågar prata om det.

Jag har sagt precis samma sak, att jag vill jobba på ett lagerarbete där jag kan arbeta i tysthet hela dagarna.

Känner du att det är värt det när du inte orkar med att ha ett socialt liv på fritiden?

nu är jag visserligen inte socionom men jobbar med människor (hemtjänst)

mitt jobb är oerhört givande men samtidigt krävande, jag har helt klart dagar när jag inte vill prata med någon när jag kommer hem, efter ett samtal på lunchen så vet jag att i princip alla mina kollegor har känt sig tämligen osociala vid ett eller flera tillfällen.

själv tog jag en dag för mig själv för inte så länge sedan, jag åkte in till närsta storstad och tittade i affärer och hade mig, med undantag för när jag bestälde maten så tror jag inte att jag pratade med någon på större delen av dagen