35 års-kris?

Usch, vet inte var jag ska börja, har en underbar man, två fina barn, fast jobb, hus, kombi, en massa pengar på banken.... ja, i princip hela mitt liv är komplett, fullbordat och jag borde vara lycklig...

Nu närmar jag mig 35 årsdagen och känner en tomhet, ÄR DET SÅHÄR LIVET SKA VARA??? HAr vi uppnått det vi strävat efter? Jag har/hade en dröm om ett tredje barn, mannen var först emot, sedan efter lite betänketid, kom han fram till att han mycket väl kan tänka sig en till... Nu har vi försökt ett par månader utan resultat och idag frågar han mig om det verkligen är ett barn till jag vill ha eller om jag bara vill "fly" från något annat", fan, det var nog mitt i prick! Vad är det jag vill fly från?  
Jag vet inte om jag trivs med mitt jobb, ett superkvinnodominerat yrke, pissbetalt och ingen karriärsmöjlighet.Det jag gör nu kan jag göra i 30 år till.... Det är kul när jag är där med jäkligt slitsamt och tär på mitt eget psyke då jag har svårt att släppa tunga bitar på jobb och drar de med mig hem, samtidigt som jag jobbar under sekretess så det är svårt att ventilera och prata av sig.... Jag inser att kanske den där trean skulle ge mig "ännu ett avbrott", en möjlighet att vara hemma med mina barn, men vi kan ju inte skaffa barn för att jag ska få vara hemma 2 år till liksom...
Samtidigt står mannen på trappsteget till att ta jättekliv i sin karriär, det kräver såklaret mer av mig hemma, samtidigt som det är det jag helst av allt vill, få vara hemma med våra barn, så tänker jag att va fan, pengar är INTE allt, var finns VI i hela detta?  

Hur vet man vad man vill och var ska man börja"  bena"  sina tankar???  

  Antar att detta kallas 35 års kris???????