Skulle jag anses "förstöra"?

Lite långt men behöver verkligen få ett svar på min fråga.

Undrar en sak och jag kommer inte berätta allt eftersom att det är risk jag blir igenkänd.

Har ett barn på 2 år som jag bor själv med och har ensam vårdnad om. Pappan träffar sitt barn men lite "som han själv vill". Vi har en dag vi bestämt tillsammans då vi separerade när barnet var ca 6-8 mån. Vi sågs i början 2 gånger i veckan, de blev en del konflikter och han bråkade mycket så då ändrade vi till en dag i veckan. sen har det inte blivit mer än det. Snarare mindre...

Jag har aldrig någonsin sagt att han inte kan komma hit utom en gång då han var rejält sjuk o hängig. Annars har jag alltid tvärtom propsat på att han ska komma oavsett. Han kommer dock inte varje gång, snarare varannan ibland lyckas han komma några gånger på raken och ibland kan det istället gå 2, 3 veckor.

Pappan hade ett jäkla temperament då vi bodde ihop ochs krek ofta på mig i sonens närhet, vilket jag till slut fick nog av och flyttade. Det var inte enda orsaken men det blev tjaffs för minsta lilla. Sonen var i början och flera månader framåt tills han var ca 1,5 år glad när pappa kom men blev orolig om jag bara gick till ett annat rum. Jag fick uppfattningen om att pappa var rolig men inet helt trygg med honom. Jag tyckte därför det var bra för sonen om vi kunde umgås tillsammans tills detta gått över. Men jag sa ändå, tror det var runt 1,5 år att vi kanske skulle försöka att han skulle ha honom själv o hämta han. han blev glad men sen kom han inte på några veckor o då var sonen blyg mot honom och det kändes inte lämpligt. Sen har frågan om att ha honom själv inte dykt upp igen. Han har inte sagt något och fortsatt komma lite hur som helst. Till saken hör också att han uteblir pga sonen är förkyld, för att han är bakis, för att han ska hjälpa någon med ngt, för att han själv är sjuk (väldigt ofta enligt honom..) osv och sen vill han vi ska ses dan efter ist eller annan dag. Han avbokar alltid bara 2 tim innan eller så.

Sonen var nu nyligen sjuk och han ville inte komma (fast jag sa att det inte var ngt allvarligt, men sa han inte borde vara ute pga han precis haft feber som gått ner) Han ville inte komma. Dan efter blev jag arg när han sa han kunde komma, eftersom att han tar noll hänsyn till min fria tid. han kunde lika gänra ha kommit dagen innan efetrsom sonen mådde exakt likadant. (Det är jämt såhär...byter dagar) Jag gick med på till slut att han kunde komma men då sa han att han inte ville längre för att jag blev irriterad. Men klart man blir irriterad när han byter dagar hela tiden... o uteblir som han vill för minsta lilla..

Då ville han ist hämta sonen o ha han själv, men nu var han ju sjuk. Han sa jag inte släpper ifrån mig barnet. O det har ju stämt på sätt o vis, men det var pga sonens reaktioner förut och när han var runt 1,5 sa jag ju han kunde ha honom själv o jag tyckte vi skulle prova så han bygger upp tryggheten mer med honom. För efter det började det precis funka bättre mellan dom kände jag, sonen kändes tryggare. Jag sa nu åter igen i helgen att nu är han ju sjuk idag o kanske inte ska springa ute men att jag inte ser något problem med att han ska ha honom själv och att jag som sagt sa det när sonen var 1,5 men sa också att det är han som får komma till skott med det och säga det. Han vet ju jag sagt det innan.

Kan hela den här historien ses som något slags sabbotage från min sida? För det är ju verkligen inte min mening och även om de inte varit själva i någon större utsträckning precis så har jag alltid velat att han ska komma och har som sagt, sagt runt 1,5 års ålder att jag tycker vi borde prova han ska ha honom. Helt ärligt så tänkte jag på sonens bästa, för jag märkte han inte var trygg innan. Jag gick till frisören en gång då vi provade runt 12 mån och han var som personlighetsförändrad då jag träffade sonen igen, kände inte igen honom alls.

Nu har jag ju också som jag skrivit sagt till han åter igen att han får ta insiativet till det.

Så har jag "förstört" på något sätt? Vilket faktiskt inte alls är min mening...

Vore väldigt tacksam för svar!

Anonym Trådstartaren

Äldre 12 Apr 21:58

#1

Kan även tillägga en fråga.. han har även bett om att umgås fler dagar än vi gör men jag har sagt att han kan ju ta o komma den enda dagen "han ska" till att börja med, sen ser jag gärna att umgänget utökas. Men jag har ingen lust att sitta o invänta honom fler dagar då han strular allt jämt den enda dagen de ska ses. Är det fel av mig?

Anonym Trådstartaren

Äldre 12 Apr 22:01

#2

Skulle verkligen bli tacksam om någon hade ett svar på detta...

Anonym Trådstartaren

Äldre 12 Apr 22:08

#3

Ingen?

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Apr 19:58

#4

Någon som kan svara på vad det åtminstonde tror o tycker själva om det hela?

Anonym

Äldre 13 Apr 20:11

#5

Jag kan tänka mig att han vill känna sig mer som en pappa och att du litar på honom. Förstår att du inte kan byta jämt och stå stand by. Kanske kan ni testa att han får ha över natt någon gång snart. Mina barn kan bli mammiga efter att ha varit hos Mormor och Morfar men det betyder ju inte att dom haft det dåligt eller varit ledsna för det. Sen tycker jag att pappan ska sköta det, men tror det har att göra med att han känner att inget går framåt. Är han en snäll pappa så kommer inte er son må dåligt av att va med honom utan dig, tror jag iaf. Ge dom chansen.

Anonym

Äldre 13 Apr 20:13

#6

Tror inte det ses som sabotage, men lite överbeskyddande. Skulle jag skrivit också.

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Apr 21:15

#7

Anonym skrev 2012-04-13 20:11:12 följande:

Jag kan tänka mig att han vill känna sig mer som en pappa och att du litar på honom. Förstår att du inte kan byta jämt och stå stand by. Kanske kan ni testa att han får ha över natt någon gång snart. Mina barn kan bli mammiga efter att ha varit hos Mormor och Morfar men det betyder ju inte att dom haft det dåligt eller varit ledsna för det. Sen tycker jag att pappan ska sköta det, men tror det har att göra med att han känner att inget går framåt. Är han en snäll pappa så kommer inte er son må dåligt av att va med honom utan dig, tror jag iaf. Ge dom chansen.

Tack för svaret! Ja tanken är väl att han ska kunna ha honom över natten o så framöver men i nuläget har han ju honom inte ens själv dagtid! O som sagt fram till han var 1,5 år var det ju i princip omöjligt, visst hade jag kunnat lämna han med honom skrikandes, men det hade verkligen inte känts bra i magen.. Nu märker jag på han att han tycker det är roligt när pappa dyker upp o han känns lite tryggare med han än för ett halvår sen. Jag sa som sagt till han redan i somras att vi ju kunde prova med att han tar honom själv (dagtid) men sen dök han som sagt inte upp på flera veckor istället. Sen har frågan inte kommit upp igen förrän nu då han var arg (men det var just därför han frågade, för han var arg..) och jag sa det inte är något problem och jag tycker han kan börja ha honom dagtid då fick jag bara ett otrevligt svar tillbaka om att jag ska sluta skriva så mkt.. Jag ska väl inte behöva ta insiativet åt honom nu? Så om han då bara fortsätter komma som vanligt, krånglar etc. så är det väl upp till han? Jag ska väl inte behöva påpeka då varje gång att han kan ha honom själv nu när han redan vet om det?

Jag tror inte det är en bra idé att han skulle ha honom över natten när han inte ens haft honom dagtid o kommer som han gör. men i någon ände måste man ju börja, så då måste han ju se till själv att ta honom själv för att han senare ska kunna sova över?

Tjaa, jag önskar pappan var bättre än han är.. Kan inte säga så mkt här då någon kanske vet vem jag är då. Men det kommer inte kännas helt hundra att ha sonen där, han har ett ständigt växlande humör och tar även ut sin ilska fullt ut ocg gapar o skriker då han blir arg även om barnet är i närheten. Jag tvivlar inte en sek på att det komemr gå till likadant med han o hans tjej, då han säger själv båda har ett häftigt temperament. Har rätt stora problem att förstå varandra överhuvudtaget. Kan inte säga mer än att han ÄR väldigt speciell, har misstänkt nu i över 1 år att han har asperger, men är ju inget jag direkt skulle kunna lägga fram på ett fint sätt. Han skulle ju bara tro jag ville jävlas med han. Jag är dock övertrygad om att pappan har ngn form av "avvikelse",

Men i övrigt så är han ju bra med honom o leker med honom o så här, men känns lite jobbigt att jag ska behöva säga till ofta också att sonen t.ex. inte kan springa ut i förväg från icabutiken vid medis, precis vid gatan. Att man måste kolla om badtemperaturen är bra även om man själv tycker det är skönt med kokhett vatten, att man inte kan vända bort huvudet och gå iväg några meter när de badar eftersom sonen lätt snubblar o vips är han under vattnet. Och att man kanske inser att barnet skrek i duschen i badhuset för att vattnet var för varmt (han förstod uppenbarligen inte det..) det är liksom massor av "småsaker" som kan tyckas som att man bara vill smutskasta ngn, vilket absolut inte är fallet, utan jag blir uppriktigt orolig över hur det kommer gå sen. Innan berodde det bara på sonens otrygghet men ju mer tiden går märker man ju sådana här grejer. O det är ju inte det att han vill vara elak, jag vet han älskar sin son men han tänker tydligen inte.. Eller snarare fattar inte.

Anonym

Äldre 13 Apr 22:03

#8

Usch! Tycker inte alls att det låter som småsaker. Jag har själv två barn på 3.5 och snart 1 år och sånt får det att krypa i skinnet. Speciellt det med badet. Där kan det gå fort. Nej, jag tycker inte att du behöver ta upp det mer nu. Trodde han inte fick ta med honom från dig utan att han inte ville. Hans humör gör så klart din son osäker. Förstår mer nu när du skrev mer. Fortsätt som du gör du. Du låter som en jättebra mamma som gör så gott hon kan.

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Apr 22:26

#9

Anonym skrev 2012-04-13 22:03:10 följande:

Usch! Tycker inte alls att det låter som småsaker. Jag har själv två barn på 3.5 och snart 1 år och sånt får det att krypa i skinnet. Speciellt det med badet. Där kan det gå fort. Nej, jag tycker inte att du behöver ta upp det mer nu. Trodde han inte fick ta med honom från dig utan att han inte ville. Hans humör gör så klart din son osäker. Förstår mer nu när du skrev mer. Fortsätt som du gör du. Du låter som en jättebra mamma som gör så gott hon kan.

Jo precis.. Det är inte som att jag är perfekt precis, självklart har det hänt sonen lite små olyckor, dock inte pga jag har brustit i min uppmärksamhet på självklara saker. Jag blir bara lite orolig att om han i framtiden vill stämma mig i rätten på mer umgänge typ varannan vecka el så och gemensam vårdnad att han kommer få igenom det och jag kommer anses sabbotera genom att jag inte släppt ifrån han tidigare. Dock ligger det ju fortfarande i hans ansvar nu kan jag tycka när jag sagt att det vore en bra idé att han tar tag i det. På något sätt måste han ju lära sig. Men jag blir osäker på om dekommer anse jag gjorde det för sonens bästa då eller inte. Jag vet ju hur min son är och rätt övertygad om vad han "klarar av" men de kanske inte har samma syn på saken. Med tanke på hur många mammor det är som smutskastar fäderna i rätten. Det konstiga är ju att han säger han vill ha honom själv (alltså över nätter också) ändå ser han inte till att träffa honom som han ska.. då kommer man ju ingen vart. Jag har inte sagt till honom själv heller att jag är orolig att lämna han pga han tydligen inte har förmågan att tänka efter själv i vissa lägen, det skulle inte göra någon nytta utan han skulle bara bli fly förbannad o kasta skit på mig. För han tycker ju själv att han är en superbra pappa verkar det som. Tack jag försöker, tyvärr verkar det bli fel ändå! Jag vill verkligen ha en god relation till pappan men det går liksom inte.

Skulle jag anses "förstöra"?

INNEHÅLL