Hur är det att vara ensamstående?

Kan inte pappan ha dem oftare? Typ varannan vecka, delad vårdnad?

Synd att du ska ta hela lasset och han blir barnledig hela veckorna!

Jag var ensam i ganska många år från de barnen var  6 o  9. Barnen var hos sin pappa sporadiskt de första 2 åren -när han hade tid - kunde vara 1 -2 gånger i veckan till 1 gång i månaden. Under de åren var det lite slitigt för min del men mest känslomässigt. Hur förklarar man för barnen att pappa har inte tid att träffa er?

Var väldigt noga med att aldrig förtala eller prata illa om deras pappa ( även om det var svårt i bland , ska gudarna veta). 

Jag jobbade heltid men tyckte nog att det praktiska gick ihop -var ju en del körande till olika aktiviteter - men förklarade att de kunde inte gå på olika aktiviteter 5 dagar i veckan - vilket jag i sig tycker är tokigt för barnen skull.

Städa, tvätta, handla var inte så svårt att hinna med MEN jag led nog mest av att vara ensam vuxen om barnen : gå själv på föräldramöte, vara sjäv om att vabba, gå på julfesterna på dagis / skola etc... det känslomässiga var svårat för min del.
Jag var själv mest orolig för hur man skulle klara det ekonomiskt men det gick hur bra som helst - visst vi hade en annan standard när vi var 2 vuxna i familjen men jag tycker och vet idag ( barnen är vuxna o har berättatsin version) att vi fick en annan vardagskvalité och konstigt nog ett lugnare liv.

Nu var det inte så att barnen varit utsatta för bråk mellan oss utan snarare var deras pappa en arbetsnarkoman och var sällan hemma och jag kan lova att jag var mer frustrerad över att vara ensam i äktenskapet än som skild.

Man orka och kan mycket mer än man tror man ät kapabel till när det blir nödvändigt.      

Är man ledsen - för det blir man ibland - försök vara ärlig mot barnen och berätta så mycket man kan - det  är inte " farligt" att bara ledsen -barnen märker i vilket fall som helst men har lätt att lägga skuld på sig själva åven om dom är små.

Kanske du fick några tips men framförallt    - försök planera  så gott det går.

Lycka till.    

Framför allt synd för barnen varför är det så vanligt i alla fall här på fl att papporna bara har varannan helg, alla jag känner har varannan vecka något annat skulle knappast vara socialt acceptabelt ... men det är kanske ovanligare än man tror... Nåväl om ni nu har en sådan deal är det ditt eller hans önskemål? Personligen skulle jag vara jätteglad om jag fick ha min unge mer... Men eftersom jag tagit för givit att pappans närvaro är lika viktig som min så har jag aldrig bråkat om det utan är glad för all tid jag kan få .. Ibland vabbar vi under varandras veckor....

Jag har varit ensam med tre barn i snart tio år. För mig har det varit mycket lättare att vara ensam på riktigt än, det var när vi var två föräldrar i hemmet och jag förväntade mig delat ansvar. Det är helt annorlunda när man är inställd på att göra allting själv, man blir inte besviken och sur hela tiden.

Självklart finns det stunder när det är fruktansvärt jobbigt, tex när barnen är kräksjuka och man får skura/tvätta allting själv. Eller två dagar senare när man själv är kräksjuk och barnen behöver mat och passning... Men i det stora hela så tycker jag att det har varit positivt. Jag och barnen är ett team, vi har en helt annan kontakt än vi hade haft annars. Det är vi mot världen på något vis.   

Men vad gör papporna?!?!? Kan verkligen inte förstå hur man vill vara en "varannan helg pappa" eller hur någon tycker det är ok.
De jag känner som har gått isär har varannan vecka, alltså delat ansvar.

Jag förstår att man inte har nogot val om pappan bara sticker... men anvars?

Ja vi ska sluta gnälla på dig och barnens pappa, ni har säkert anledningar till er uppdelning. Har du människor i din omgivning som kan hjälpa dig mor/ farföräldrar som kanske kan hämta en gång i veckan och laga mat till dig och barnen. Väldigt lyxigt att inte behöva hämta alltid ... din fyra åring kanske har någon dagis kompis hon kan följa med hem ibland, kusiner? Skulle tro att de första åren blir lite tuffa .. men också att dina barn kanske skärper sig lite med matkastande och läggningstider. Deras beteende just nu kan ju vara en reaktion på att dom märker att inte allt är ok mellan er två? Barn vill ju i allmänhet inte jävlas utan vill samarbeta och göra sitt bästa, det kanske lugnar ner sig när dom är ensamma med dig ... Jag tror också barnen lär sig bli lite självständigare snabbare för att du inte "kan göra allt" på dagis klär dom sig själva ganska tidigt kan dom nog göra hos dig med osv ... Pappan får väl betala underhåll för barnen om de bor hos dig och bidra till vinterkläder mm. Om du inte har släkt som kan hjälpa så kolla om du inte har någon femtonårig granne som kan hjälpa till ibland ta med sig ungarna till någon park medans du får en kväll hemma. Det underlättar nog om du kan utvidga ditt kontaktnät och hitta människor i din omgivning som kan vara med dom ibland ... det är bra för barnen också med flera bra vuxna som dom gillar och du blir en snällare mamma. Ta hand om er .. och var glad att du har två fina ungar som du kommer få vara med

Det är ju tufft att vara själv..alltid den som hämtar/lämnar och så ska man jobba därimellan.
Mina barn ä'r också hos sin pappa,vh. Och en dag i veckan..just för att man ska få en brejk,hinna handla själv..ev jobba mer den dagen + att barnen ska få träffa sin pappa mer:) 

När barnen är så små..har de ju inga "krav" på kläder etc.hm och lindex har man råd med:).så det funkar. Det är ju annat med tonåringar.

Varför ska pappan ha dem 1-2 gånger i månaden? Vems beslut och hur kom du/ni fram till det?

Enligt mig är det helt förkastligt eftersom det är alldeles för lite för att de ska få en vardagsrelation och det är den som är det viktiga för barn.
Jag anser att det enda vettiga är att utgå från vv och utifrån det justera om/när det inte fungerar. Då har bägge föräldrar samma utgångsläge när det gäller senare boende (och ibland vårdnad)

Det jag kan säga är att det fungerar oftast mycket bra! Ja, det är jobbigt att alltid ta alla sjukdomar själv osv, men det bra överväger

Det får bli makaroner och köttbullar två ggr i v ibland, det är inte hela världen. Man får planera sin tid lite mer men man slipper, som så många har sagt, vara sur för att den andra inte är närvarande.

Ang trots, jo det är jobbigt att vara den som alltid måste avstyra sånt, men om man tänker så här; Ju mindre jag ger efter desto snabbare går det och det är jobbigast första gången, när de väl lärt sig att du står fast vid ditt ord så går det snabbare
Kastas maten omkring = ta bort tallriken men kommentera inget, kastar man maten har man inget att äta helt enkelt. Låt barnet städa upp efter sig (med lite hjälp från dig).
Den som inte äter, nähe, men det blir inget annat heller. Men med vid bordet ska de sitta en stund iaf, med mat på tallriken, valfritt sen om man äter eller inte.
Uteblir din reaktion (som tex trugande, du mååååååååste äta lite nu kom igen, så får du glass sen) så ör det heller inte roligt att hålla på.
Vaknar de på natten fortfarande!!? Hmm, har inga råd där, mina sov alltid gott. Hade tur där.

jag är ensamstående med ett barn så jag kan bara svara utifrån det,
det är mellan varven lite små tungt att få ihop det s.k livspusslet. det är ett helvete att vara ensamstående och magsjuk t.ex.
samtidigt är det på många plan väldigt skönt att ha ansvaret själv, att slippa försöka samarbeta med ngn som inte är villig att försöka etc.
det finns nackdelar och fördelar antar jag.
man anpassar sig helt enkelt efter situationen!

glömde tillägga att mitt barn träffar sin pappa varannan helg, eller det är snarare tänkt så men tyvärr är pappan inte riktigt pålitlig när det gäller sånt. barnet saknar såklart sin pappa och vill dit och det är känslomässigt tufft att ha barn med ngn som inte verkar så jäkla pigg på att vara pappa. men man fixar det. första året var brutalt men nu har det gått snart sex år så det är vardagsmat numera.

Är också ensamstående, dock bara med ett barn på 2 år. Barnet träffar pappan sporadiskt då pappan känner att han inte kan binda upp sig i förväg.

Hur man får allt att gå ihop är en bra fråga, men det går! Man kan vara rejält trött emellanåt när man måste laga mat samtidigt som barnet är på trotshumör eller liknande. När barnet sovit dåligt ett par nätter och man ändå måste upp tidigt för förskola/jobb och sedan efter jobbet får man ibland kämpa med att orka hitta på saker med barnet. Ekonomiskt fungerar det bra för min del. Jag är ekonomisk och har hittat en lägenhet som är lagom stor för oss. Så ja, man får nog styra sina utgifter så gott det går efter ens inkomst. Sänka sina krav. 
Dock är det inte bara jobbigt att vara själv! Man hittar efter ett tag rutiner som fungerar bra. Förbereder genom att lägga fram kläder kvällen innan, man kommer på hur man ska sköta läggningen osv och efter ett tag flyter det på mer eller mindre.

Lycka till!

Jag har varit ensam med mina sedan de var 2 år respektive åtta månader, de är nu 4 och 6 år och det har faktiskt fungerat över förväntan! Jag har dock pluggat hela tiden, något som underlättat enormt. Oftast har man hemstudier och då kan man förbereda maten, slänga i någon maskin tvätt, dammsuga och så mellan varven (man behöver ju i alla fall ta paus i plugget). 

Har man maten förberedd hinner man gå till lekparken eller ta en längre promenad på vägen hem från förskolan, något som ger nöjda barn som sedan är hungriga när man kommer hem. Är de riktigt hungriga upplever jag också att det blir mindre tjafs vid matbordet

Pappan har haft dem lite till och från, ibland inte alls på tre månader och ibland kontinuerligt varannan helg och det har varierat hur barnen har hanterat det. Ibland saknar den yngre honom hemskt mycket, men den äldsta vill helst inte dit alls och åker med den yngre dit kanske varannan gång.  
 

Bortsett från att jag gärna hade sett att min dotter växte upp med båda sina förälder så är det fantastiskt att vara ensamstående. Jag trivs jättebra. Vi har en god ekonomi (bättre än när jag och pappan bodde ihop) så vi har möjlighet att unna oss lite guldkant. Jag och dotter är så nära varandra och jag har henne med mig överallt, vi sitter ihop och hon är riktigt rolig att ha med sig. Hon är en väldigt trygg flicka i sig själv och enormt framåt och det underlättar mkt. Vi sover alltid ihop och jag hoppas hon vill göra det många år till:). Hon och jag är ett team. Hennes pappa bor långt bort med sin sambo och har henne tor-sön varannan vecka och hon är sin pappas guldklimp. Jag och hennes pappa är bästa vänner vilket underlätta mkt, vi har en fantastisk relation. Jag kan bara säga att det är fantastiskt :)

Tack snälla för så många fina svar. Känner mig stärkt när jag läser om alla er som faktiskt klarat er alldeles utmärkt. Tror precis som många skrivit att jag kommer få mer energi när jag slipper att dela allt ansvar med någon som inte går att dela ansvar med. Hoppas och tror att jag kommer ha mer ork till mina barn. Ska bli skönt att vara ensam på riktigt istället för att vara ensam när man borde egentligen borde vara två.

Hoppas det blir som många av er skriver, att barnen tar mer "ansvar" för sig själva när de förstår att mamma faktiskt inte kan göra allt, t ex klä på dem och plocka undan efter dem. Tror också som någon skrev att barnen kommer att må lite bättre och bli lugnare när vi blir ensamma. Tror absolut att de påverkas av stämningen som är nu och har varit länge. Men ibland tänker jag att det bara är önsketänkande från min sida. Att de kommer bli än värre när deras pappa "försvinner". Antagligen blir det mycket jobbigt i början men sen lugnar det nog ner sig.

Min släkt kan hjälpa mig ibland, t ex med huset (som jag ska bo kvar i) och trädgården, kanske vabba ibland men de har rätt långt att köra. Farmor och farfar till barnen kommer kunna passa någon kort stund ibland om jag  t ex ska på föräldramöte eller liknande.

Tänker också, som ni tipsat om, att planeringen är viktig. Tänker att jag ska göra storkok på helgerna så att jag bara kan värma maten flera dagar i veckorna sen. Lägga fram kläder på kvällen var ett bra tips.

Det som känns värst är att var ensam känslomässigt precis som en anonym skriver.  Att det inte finns någon mer i vardagen som tycker att barnen är helt fantastiska, som skrattar åt roliga saker de säger. Att jag själv ska fatta alla små och stora beslut om hur de ska uppfostras, själv tolka när de mår dåligt, ensam ha ansvaret för deras skolgång.

För det mesta försöker jag inbilla mig att allt kommer att bli bra och fungera men klumpen i magen är ändå enorm och jag känner en sådan sorg för barnens skull, att de inte får växa upp i en hel familj.

Och till er som skriver om att det hela är förkastligt, var är pappan osv... Det är så lätt att döma och ha åsikter när man inte varit i situationen själv. Starta en egen tråd om ni vill ventilera de åsikterna.

Hur gick det sen? Står inför samma sak just nu och har värsta klumpen i magen men jag tror verkligen det är det bästa som kan ske att vi separerar.

Men hur star man ut med att lamna barnen vv eller ens varannan helg till nagon som man anser ar en helt kass foralder? Det kanns for mig som varsta mardrommen.