Nej jag lever inte i ett lyckligt förhållande.
Vi har haft det väldigt tufft ekonomiskt en längre tid pga långa perioder av sjukskrivning och arbetslöshet. I dagsläget är vår ekonomi körd i botten och vi kämpar för att överleva varje månad. Detta har slitit något fruktansvärt på vårt förhållande och vi är ofta oense om vad som bör prioriteras i vår ekonomi.
Sedan är det även andra faktorer som gör att jag inte är lycklig. Min partner är fruktansvärt dålig på att visa känslor och uppskattning. Jag får aldrig några komplimanger eller någon form av positiv uppmuntran. Det har alltid varit jag som gett komplimanger i förhållandet, men jag har slutat med det då jag bara känner mig helt tom när jag aldrig får någon uppmuntran tillbaka.
Sexlivet ska vi inte ens prata om. Jag har alltid varit den som haft störst sexlust under hela vårt förhållande, men även här har känslorna svalnat pga bristande intresse från min partners sida, och sexlusten har därmed sakta men säkert avtagit nästan helt. Dock verkar min partner ha någon form av porrmissbruk även om lusten till mig inte är särskilt stor. Min partner har vid flera tillfällen sexchattat med andra på internet, där även webkamera förekommit från bådas sidor. Porrfilmer finns i partnerns mobil som används till att onanera på allmänna toaletter. Ibland har även telefonsex med andra förekommit. Och säkert en massa annat som jag inte vet om. Allt detta har skett bakom min rygg och jag känner mig fruktansvärt sviken och bedragen.
Sedan besitter min partner olika personliga egenskaper som gör mig galen. Min partner är väldigt egoistisk och tänker alltid på sig själv i första hand. Dessutom är min partner girig och förväntar sig att allt ska vara gratis och klagar jämt och ständigt på att allt ät dyrt och att företagen ger dåligt med rabatter. Min partner saknar ödmjukhet och tycker sig alltid ha rätt och vägrar inse sig ha fel trots att motsatsen är bevisad. Min partner mår bra av att sätta andra i negativt ljus för att själv framstå som bättre, hittar jämt fel på folk och fokuserar på det negativa istället för att se människors goda sidor som alla andra uppskattar. Min partner kan inte ta kritik utan försöker skylla sina misstag på andra. Dessutom saknar min partner humor och förstår inte alltid när folk är ironiska eller skojar, vilket leder till att min partner direkt visar taggarna utåt. Min partner har svårt att förstå andras åsikter och måste jämt starta onödiga diskussioner i ett försök att omvända eller övertyga den andra personen om sin ståndpunkt i frågan.
Varför lämnar jag då inte? För att jag är feg och bekväm. Allt detta har lett till att jag drabbats av depression och jag orkar helt enkelt inte ta tag i saker. Skulle vi separera så har jag ingenstans att ta vägen. Jag skulle knappast få hyra en egen lägenhet då jag helt saknar inkomst, dessutom vimlar det inte av lediga lägenheter direkt. Sen har jag ingen ork att börja flytta med allt vad det innebär (vi har nyligt flyttat runt pga renovering av vår lägenhet vilket var en mindre pärs). Så det är delvis en ekonomisk fråga, delvis lathet. Så ja, vi håller ihop av bekvämlighets skäl, men någonstans kanske vi älskar varandra... lite grann iaf... eller?
Kanske väntar jag på att drömpartnern ska komma och rädda mig. En rolig, ödmjuk person som ser till sitt eget OCH andras bästa och som respekterar och accepterar att alla är olika och att man kan ha olika åsikter utan att göra det hela till en negativ diskussion för att överbevisa andra. En person som inte har problem med att öppet visa sina känslor och som ofta bekräftar sin partner. En person som har massor med humor och som får mig att skratta. En ärlig och stöttande person. En person som inte är rädd för att älska. En person med hög arbetsmoral och som gärna gör rätt för sig och som inte förväntar sig att få allt gratis här i livet. En glad person som älskar att prata om allt och dela med sig av sitt liv och sina tankar. En person som är lite mer lik mig helt enkelt och som delar min moral och mina värderingar.
Finns du där ute?
