Hur kan man skrämma någon och inte förstå att man gör det?
Jag är gift sedan länge tillbaka, vi har tre barn tillsammans och av olika anledningar en mycket pressad hemsituation vi inte kan göra någonting åt.
Jag har mina sidor och är väl inte alltid helt lätt att leva med och samma sak med min man. Skillnaden är dock att jag är rädd för honom när han är arg. Jag växte upp med en pappa som kunde bli hur arg som helst, som kunde slå sönder rum, kasta sönder mina saker, svära åt mig så jag inte var vatten värd men som inte slog mig däremot, inte som jag kan minnas men mitt minne från barndomen är litet. Minns inte så mycket.
Min man är en stor karl, kraftig, lång, mycket stark och väger en hel del. Jag är en liten nätt kvinna utan särskilt mycket muskelstyrka och skillnaderna emellan oss är stora.
Men min man kan bli arg, mycket arg. Han säger själv att han inte alls tycker om att bli arg men han är lättirriterad och sur och snäsig när man inte tycker som honom eller gör som han säger direkt. Det är obehagligt och får mig att känna en klump i magen.
Han har vid några tillfällen luggat mig, nypt mig i armen eller tagit hårt i mig och vid ett tillfälle kastat ut mig genom dörren för han blev så arg på mig av nåt jag sa till honom när han var bakfull. Allt det här är rätt länge sedan men jag tycker det är jättejobbigt när han är arg. Han vet om vad jag växt upp med och hur fruktansvärt rädd jag är för manlig ilska. När han blir arg kan han torna upp sig över mig, stirra mig i ögonen och be mig fara käpprätt åt helvete, be mig hålla tyst annars... osv. Han gjorde en grej i helgen som skrämde både mig och barnen och min första tanke var:
- Nu smäller det, nu slår han mej med näven för första gången.
Det hände inte men barnen var livrädda. Han var mest förbannad över att jag inte tagit hans parti när tonårssonen provocerade honom och det var därför han slog näven i bordet och böjde sig fram emot sonen och skrek åt honom att lägga av och hålla käften. (ja, jag vet hur det här ser ut..)
När allt lagt sig började vi prata i familjen om det här. Maken anser sig vara förfördelad eftersom hans auktoritet är undergrävd, jag skulle ha trätt in tidigare och sagt ifrån till sonen och han var provocerad, därför brast det. Han är inte mer än människa och han kan inte förstå varför det fokuseras så mycket på hans brister och fel när det tonårssonen gjorde var så mycket värre i hans ögon?
I hans ögon överreagerar jag, att vi båda kände att smockan låg i luften och att barnen grät, var ingenting annat än otur, han skulle inte ha blivit så arg men det var underordnat allt det andra. Man måste ha förståelse för att det brister ibland och han tycker inte om att bli arg säger han.
Jag tänker så här, om han inte tycker om att bli arg, varför gör han då saker när han är arg som han med säkerhet vet skrämmer mig? Ja, och barnen med också tydligen? Det måste han göra bara för att han vet om att vi kommer bli rädda, eller?
Han menar på att han inte haft sönder något eller att det ens var fara för att han skulle slå oss, vi överreagerar bara. Om han hade kastat tallrikar så hade vi haft orsak vara rädda. Men visst, han säger att han borde förstått att jag skulle fara illa.
Tidigare i år lovade han mig att jag aldrig mer skulle behöva vara rädd för honom när han är arg. Aldrig. Jag har sagt att jag vill skiljas ifrån honom nu, att det är sista gången jag är rädd för en man i mitt hem. Han tycker jag överreagerar och att jag ibland provocerar honom och att man måste ju få vara arg och han är minsann inte hotfull. Att jag och nu även min son, upplever honom som hotfull spelar ingen roll. Vår åsikt är vatten värd. Han skrattar lite åt det och bortförklarar och ber samtidigt om ursäkt. :/ Känns jättefel. Jag känner så här, om jag var i hans sits skulle jag istället för att skylla ifrån mig säga:
- Oj? Hon är verkligen rädd för mig, på riktigt rädd för mig att jag ska göra henne illa? Henne som jag säger att jag älskar är rädd för mig?
Istället är det jag som reagerar fel och för mycket ? Hur kan man inte förstå att man gör någon rädd och hur kan man säga att den reaktionen är fel och man själv har rätt och hur kan man göra det gång på gång så hårt och hotfullt utan att förstå att man verkligen gör människor ledsna? Jag fattar inte, det är en man som står högt upp på samhällstegen med stora kontakter och är farlig bra på att ta folk, jag känner mig mentalt mörbultad när jag försöker få honom att fatta allvaret i det här, jag kan inte gå omkring och vara rädd. Han jättemannen och jag pyttekvinnan, han behöver bara se arg ut för att jag ska bli som en teskedsgumma i storlek så de där enorma utspelen får mig att vilja kissa ned mig och fly. Däremellan är allt rätt hyfsat och bra med tanke på de stora problem vi har med hälsan i familjen, men hans ilska gör mig illa och han vill inte förstå vidden av det.
