Hur mår egentligen donationsbarnen? Och donatorn?

Mina grannar är lesbiska och deras barn har blivit till genom donator. Det är de mest sprudlande och glada ungar jag känner och vi umgås nästan dagligen. De älskar sina mammor och deras mammor älskar dem. Precis som alla föräldrar älskar sina barn och tvärtom. 

När det gäller livsfrågor så tror jag att alla har olika problem att hantera.

Den som känner sina biologiska föräldrar får brottas med problemet "FYYYYY jag börjar se farsan i spegeln!!!!" eller när sambon (fy i helvete) säger de förbjudna orden "Du börjar likna din mamma..."

Man är inte utan livsfrågor bara för att man har växt upp hos sina biologiska föräldrar... och man är inte utan problem. Har man haft en dålig relation till sina föräldrar kan det vara en plåga att behöva de dem i spegeln.

Det gjordes ju en stor undersökning i Danmark för två år sedan som visade att de barnen som mår bäst och har minst risk att få psykiska problem är barn till lesbiska. Man får ju gissa att de flesta av de barnen tillkommit genom insemination.

Just ett par av de frågor som du tar upp är anledningen till att jag ännu så länge inte har ställt upp som äggdonator.
Jag har annars alltid sagt att när jag fått de barn jag vill ha för egen del så vill jag donera för jag vill så gärna hjälpa någon annan att få bära ett barn och bli mor.

Men jag är inte alls intresserad av kontakt längre fram. Jag skulle allra helst vilja vara anonym.
Nu är det säkert väldigt långsökt men jag är livrädd för att det ska dyka upp någon hemma hos mig om 18 år och "kräva" någon form av engagemang från mig. Barnet kanske har haft en tuff uppväxt och när han/hon så får veta vem den biologiska mamman är så vill man ta kontakt.

Det kanske är jätteknäppt av mig att tänka så. Rent egoistiskt kanske? Men jag har mina barn och min familj. Det här gör jag i såna fall för någon annan. Det är deras barn, inte mitt. Och jag vill aldrig att det ska kunna blandas ihop eller finnas något tvivel om det, vare sig hos mig, hos dem eller hos barnet.