Klarar inte av att binda mig!

Hej!

Som rubriken säger har jag stora problem med commitments. Jag har alltid varit så. Det finns tusen exempel, men den allvarligaste är utan tvekan rädslan för framtiden och att det inte finns några garantier för hur jag ska känna "imorgon". Jag vill alltid lämna en dörr öppen...jag har haft flera relationer, i alla har jag haft svårt att binda mig, en enkel sak som att planera in en resa eller att byta adress/flytta ihop har fått mig att leva på i relationer under långa perioder där de sedan tagit slut (inte pga detta) utan att vi kommit två steg framåt. Idag kan jag egentligen se tillbaka och inte ångra att det tagit slut, så det har antagligen varit rätt. Men nu sitter jag i situationen igen...nyförälskelsen är borta och jag börjar tvivla. Tänk om det finns någon kille där ute som jag kommer vara störtförälskad i hela livet, sväva på moln, allt det där,  tänk om, tänk om...

Detta beteende hos mig har bidragit till att jag gjort saker på egen hand, så att jag lämnar "dörrarna öppna", tex har jag köpt hund (före min nuvarande relation) så om det tar slut, tar jag hunden med mig- problemet löst. Nu står vi och stampar, vi har pratat om att köpa ett gemensamt boende länge (varit tillsammans i ca 2 år), och jag drömmer om mitt drömhem, men när det kommer framför näsan på mig får jag kalla fötter och vågar inte satsa, för tänk om det inte ska vara han och jag?

På jobbet är jag likadan, tex har jag tänkt flera ggr när någon nämner något som ligger några månader framåt i tiden, att då kanske inte jag är kvar. Det kanske är tid att be om en ny mobiltelefon eller tjänstebil, då tänker jag, nä det kan jag inte göra, för jag vill kanske byta jobb snart (och det kan jag ju inte göra om jag nyss fått en ny bil etc).

Som ni kanske förstår leder detta till att mitt liv stannar upp. Jag har alltid velat skaffa barn, det är min stora dröm, men eftersom jag aldrig blir trygg i mina relationer till andra blir det inga barn, det steget är allt för stort. En vän sa till mig: tänk om du sitter och undrar om din idealkille finns där ute när du är 90 år oxå, då har du låtit hela livet passera. Det är så sant och tiden börjar bli knapp. Jag är inte 90 dock ;) men 30 och det känns mycket bara det. Jag som skulle ha två barn innan 30.

Det knäppaste är att min dröm är tvåsamheten, jag är ingen som vill leva ensam egentligen, men det bara blir såhär alltid. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller relationen. Finns garanterat par som är lyckligare än oss, vi tjafsar och bråkar mycket, men vi är nog lite så till sättet båda två. En dag älskar jag som ingen annan kan, nästa hatar jag som ingen annan kan.

jag sa en gång...om man bara kunde skaffa barn och sedan få välja pappan så hade jag åtminstone inte behövt känna mig stressad pga det. För att skaffa hund och barn skrämmer mig inte, jag vet att dom skulle jag alltid älska, men jag kan inte garantera att jag alltid älskar min sambo. Ibland vill jag bara ut och leva loppan och träffa skitsnygga killar och bara vara "ung", men jag vet ju att det inte skulle vara värt att byta bort någon för en sådan anledning. Och jag vet att det troligtvis blivit likadant igen med nästa (jag känner mig själv ganska bra, men vet bara inte hur jag ska förändras).

Snälla alla ni där ute, hjälp mig med era tips och erfarenheter!