Känner mig ensam i graviditeten!

Ingen?

Min Man har aldrig vart med på ultraljud eller köpt kläder och sånt, han har även svårt att känna på min mage. Men när dom väl kommer ut blir det annat. Vi förlorade vårt första barn i 6 månaden och efter det är han rädd att fästa sig så länge dom ligger i mig. Däremot är han väldigt gullig mot mig under graviditeten men han vill gärna inte få känslor för ett foster. Jag accepterar det men det är jobbigt att se han så orolig. Han behandlar mig som en handikappad ibland så jag inte skall göra mig illa och frågar om jag blöder. Tror det kan vara svårt att knyta an till något som dom inte kan se eller känna

Tack för ditt svar Musen!

Jag fick en blödning tidigt i graviditeten och blev jätteorolig. Han visade inte ett tecken på oro. Han sa att det var väl meningen om vi skulle mista barnet, att sånt händer. Det sårade mig att han inte brydde sig mer.

Däremot är han en väldigt fin kille för övrigt och bra med barn så jag hoppas på förändring när barnet väl är fött, däremot vill jag ju att han ska vara mer delaktig! Kunna prata och planera liksom.

I början av min graviditet så tyckte jag att min kille hade förvandlats till världens knöl! Så himla arrogant och okänslig... Men de är nog egentligen jag som har blivit extra känslig. Sen är det ju mycket mer overkligt för männen (iaf för min) Jag kan ju hela tiden känna bebis och innan jag kände det så var det massa andra stora förändringar i kroppen..,. Han kan ju inte känna hälften av vad jag gör.

Ta det lugnt! Tänkte exakt samma som du, men nu med bara några veckor kvar till BF känns allt mycket bättre, Tror även att det kommer bli verkligare för din kille när han kan se och känna bebis.

Däremot märker jag alltid en förändring när jag närmar mig BF för då vågar han slappna av och se fram emot bebis. Jag tror det är hans sött att hantera dessa nya känslor. Det blir nog bättre sen :)

Ja, där har vi ett annat problem. Han verkar inte ta min trötthet och andra förändringar hos mig på allvar. Verkar tycka att jag är en latmask och gnällkärring!

Jo, mycket av mina tankar och funderingar grundas nog i hormoner.