Kan man vara tjock och samtidigt underviktig? Hjälp mig reda ut lite av röran i mitt huvud

Nej man kan omöjligtvis vara tjock när man har BMI 14.

Tjock är ingen diagnos utan är subjektivt och man kan väl känna sig tjock utan att vara det, men överviktig och underviktig kan man absolut inte vara. Man kan vara överviktig och undernärd samtidigt dock.

Är du undernärd är du bara tjock i ditt huvud, punkt slut. Så är det helt enkelt. Du är tjock för dig själv när du jämför med hur du var förr.

Du äter knappast på tok för mycket eftersom du är underviktig. Och det spelar ingen roll hur du ser ut naken eller inte. Man äter inte för mycket om kroppen är undernärd. MEN om man varit ännu magrare så är det inte konstigt att man måste äta mer än "normalt" (då menar jag vad som är normalt för andra människor, inte för dig) för att hålla sin nu lite högre vikt. Alltså andra kanske tror att du äter ingenting för att du är undernärd men kanske äter du rätt mycket för att du bör gå upp i vikt. Äter du verkligen mycket? Äter du ca 2500-3000 kcal om dagen? För det är något mer än normalt. Men du kanske bara äter vad som är mycket för DIG?

Jag var anorektiker i många många år. När jag ätit och fick ångest försökte jag skriva, läsa mm. Spela tv.spel :)

En person med BMI 14 kan aldrig ens kallas mullig och definitivt inte tjock.

Bra att du fått hjälp, du kan tryggt lita på att de har rätt när de säger att du är mycket mager.

Det är itne så att det är bra att gå ner i vikt och dåligt att gå upp i vikt. Alla människor har en hälsosam vikt som vi bör sträva efter. En del som äter för mycket (och rör på sig för lite) behöver gå ner i vikt för att må bra. Andra, som du, behöver gå UPP i vikt för att hamna på en hälsosam vikt och må bra på sikt.

Lycka till, ge inte upp! Jag har vänner som blivit friska så det går. Men tyvärr för dig så måste du äta mer och röra på dig mindre.

Med BMI 14 är du mager. Det som gör att du kan känna att du är tjock är att du är så underviktig att din hjärna förändrar synintrycket när du ser dig själv (kroppens sätt att få en att inte ge upp och lägga av för att man ser hur gräsligt mager man är) men också att du får jättemärkliga proportioner när du är så mager. Röven blir en skinnpåse och huden förkorar sin elasticitet. Jag har gått upp 15 kg och känner min SMALARE nu än när jag vägde under 30 kg. Trots att jag omöjligt kan vara det - men min kropp är hårdare och i bättre skick. Ingen kan fatta att jag gått upp så mycket... det kommer att bli samma för dig...

man kan se att någon är anorektisk på LÅNGA vägar så inte krävs det någon nakenhet för att se om du är sjuklig!
att du äter på tok för lite är jag nästan säker på eftersom du har ett bmi på 14. sjukvård mfl skulle inte lägga sig i så mycket om det inte var så att du verkligen har problem så det måste du nog ta in, du vet ju själv vilken stress och ångest maten ger dig? det är sjukligt. man ska alltså inte tänka så mycket ALLS när man äter utan äta när man är hungrig och unna sig godbitar när man blir sugen utan att det ska ge ångest.

oavsett vilken viktfixering man har så handlar det ju som du säger om saker att lägga sitt fokus på annat än sin kropp hela tiden...

fortsätt kämpa och fortsätt äta, lägg till aktiviteter på din agenda och se samtidigt till att du äter flera mål om dagen och tvinga dig själv att inte tänka så mycket, läs något medan du äter?

du BÖR ju ha en terapeut med dig under vägen till friskhet! sen så är anorexian livslång så att gå mot en normal vikt är inte någon slags diet du ska genomgå (du får det nästan att framstå som det) utan det är alltså hur du bör äta resten av ditt liv..´

önskar dig all lycka! 

      
 

Allt i din kropp är underviktigt och undernärt, även din hjärna. Därför tänker du inte rationellt och därför blir du också lurad att tro att du är tjock trots att du i själva verket ÄR sjukligt mager, för med ett BMI på 14 kan man inte vara annat än sjukligt mager.
Du bör alltså lita på de som försöker hjälpa dig att bli frisk.

Ja, det kanske bara är i mitt huvud som alla säger men  det är så svårt att lita på när jag inte ser det själv. Men tycker ni andra alltså att ni ser er själva som smalare när ni väger mer? Hur lång tid tog det innan ni började se saker "klarare"?

Jag är rädd för att äta mer för att jag får mer ångest, och när jag äter mer kommer även ångesten över annat än maten tillbaka.

Hur tar man de första stegen att våga gå upp i vikt? Jag har inte klarat det hemma förr utan har alltid varit inlagd, nu ska jag försöka fixa det på egen hand. Har ni några tips på hur man klarar det?

Men ibland är jag orolig för att jag kommer dö av det här, min kropp beter sig så konstigt. Men trots det vågar jag inte äta så mycket mer som dom tycker jag ska. Jag har ingen direkt hjälp med maten utan bara samtal och vägning.

Gammtant- jag har ju verkligen ökat på maten nu så jag äter väl runt 900-1000 kalorier/dag på ett ungefär. Jag brukar alltid räkna lite i överkant för att vara på den säkra sidan. Dom vill att jag ska äta över 2000 kalorier (och sen öka på ännu mer så att jag med mat och näringsdrycker ligger runt 3000 kalorier) men det känns galet mycket. Tror du jag går upp mycket i vikt på det matintaget jag har nu? Menar du att man behöver mer mat som underviktig än andra? Är det inte tvärtom? Att man sänkt omsättningen och inte behöver lika mycket som andra?

får du någon specialisthjälp idag?

annars skulle jag rekomendera att du försöker få remiss till mhe-kliniken i mora. där är det toppenbra och nästan alla blir friska!

lycka till   

Jag har ingen specialisthjälp men jag har bett om remiss till Mora, men det är en lång remissväg i mitt län så det kommer ta tid att få svar och chansen att få komma dit är nog inte så stor tyvärr :(

Sen tror personalen här att MHE inte räcker för mig, man är ju bara där 5 dagar i månaden och det bygger mycket på att man ska klarar sig själv vilket de inte tror att jag kan just nu. Men jag har hört mycket bra om MHE, jag vet dock inte heller om den vården räcker men jag skulle vilja prova, ge det en chans. 

Är det någon som har erfarenhet av MHE? Hur fungerar behandlingen och hur är upplägget? Hur pass frisk måste man vara för att klara behandlingen? Hur mycket hjälp får man med maten och hur är den övriga behandlingen? Fungerar det bra att bara vara där några dagar i månaden? Har de några krav på en för att få komma dit? Vad har de för matschema och hur ser måltiderna ut?

med ett bmi på 14 och ett så lågt näringsintag plus så mycket motion kommer du att bli inlagd igen ganska snart. tyvärr. om du inte klarar av att gå emot ätstörningen mycket mer än du gör nu kommer du att bli så dålig att du måste bli inlagd. har för mig att 10-15% av de med ätstörningar dör, orkar inte kolla upp fakta nu men du måste ta in att du riskerar att dö om du fortsätter som du gör. kroppen orkar inte och inte psyket heller.

Du måste bestämma själv att du vill bli frisk. Men för att göra det så tror jag att man måste inse att man är sjuk, är du medveten om att du är det? Efter att du förstått att du är sjuk så sök hjälp! Behandling är jobbigt men inte skulle du väl rekommendera en cancersjuk att skippa behandling för att man mår dåligt av cellgifter?

Sedan tycker jag att du ska sätta dig ner och läsa om vad ångest är för något. Ångest är vansinnigt jobbigt att hantera, men det är inte farligt, kan inte skada dig och med strategier för hur man ska hantera den blir den mer uthärdlig. Mitt tips är att sätta dig ner och blunda och lyssna efter små ljud som bilar som kör förbi eller en klocka och fokusera på det tills ångesten börjar lätta. I behandling kan du få massor med strategier och hitta det som passar dig bäst.

Sedan när det kommer till maten så är 900-1000 kcal på tok för lite, det vet du med. När du väljer att äta så lite så göder du sjukdomen och låter din person tyna bort. 

Jag beklagar verkligen att du är sjuk! Vad mycket härligt i livet du måste missa när du lägger så mycket kraft och energi på att hantera din vikt?
Vad skulle vara så farligt med att vara normalviktig? Eller lite överviktig?
Själv har jag vägt 55 hela mitt liv fram till i höstas då jag började äta en medicin som gav mig en viktökning. Idag väger jag nog 62 men för mig är det helt ointressant. Jag har fått köpa nya brallor, men i övrigt är livet samma. Jag fryser om det är kallt, skrattar när jag upplever något roligt, och snoozar fem gånger när jag inte vill kliva upp. Önskar att du också kunde uppnå en sån känsla. Att vikt är som vad som helst, så länge man inte har för mycket eller för lite så är det något man inte behöver bry sig om.

Eftersom jag är totalt okunnig om anorexi så har jag inget råd att ge dig, mer än: Sluta läs veckotidningar! Jag fick alla veckotidningar när jag jobbade på reklambyrå. Jag la en hel del tid och kraft på mode då. När jag slutade på byrån och inte längre fick tidningarna så sjönk mina klädinköp med 100%. Jag upptäckte efter ett halvår kanske att jag helt slutat köpa mer än nödvändiga kläder, och jag tror verkligen att det berodde på att jag slutade ta in alla "tips" om snygga kläder. När jag inte längre matades med det så försvann behovet av röda/gula/blåa/vita/svarta byxor av senaste snitt. Kanske din press om bantning kan minskas något om du slutar läsa sånt trams också?

Hej,
Jag har varit sjuk i anorexia i cirka 2 år nu. Men jag var sjuk i typ ett år innan någon märkte. Inte för att jag inte var smal, utan för att jag alltid varit väldigt sälvstående och tagit hand om mig själv.
I somras lades jag in på sjukhus i 16 veckor.
Nu har jag gått upp all min vikt.
Jag har ett bmi på 15 nu, men det hade jag innan jag började gå ner i vikt också. Så bmi stämmer inte riktigt på mig.
Jag ska alltså vara underviktig, men mina läkare har sagt att detta är min vikt. Fattar inte. Är jag underviktig eller inte!?
Jag tänker inte sitta och säga att allt kommer bli bra och att du kommer må så himla bra, för det kommer du förmodligen inte!
Det är vad alla läkare sagt till mig. Att jag kommer gilla min kropp, att jag kommer bli lycklig igen, och att allt kommer bli bra. Men de ljuger bara!
Nu när jag gått upp i vikt och äter igen, är det som om ingen bryr sig om hur JAG mår. Jag kan gråta hela dagarna, inte gå upp ur sägnen eller ignorera samtal, men så länge jag äter är det ingen som kommer till mitt rum.
De på sjukhuset säger att allt håller på att lösa sig och att det ser ganska bra ut, men det gör det inte alls.
Det känns som att de fått mig fet igen och nu bryr de sig inte längre.
Jag hatar min kropp. Den är så ful och tjock, och jag förstrår inte överhuvud taget när folk kan säga till mig att jag egentligen är underviktig.
Detta kanske låter väldigt anorektiskt men jag har ingen fel kroppsuppfattning längre. Jag äter alla mål och får ingen ångest. Men jag är så ful!
Jag kan inte ens gå till mataffären för att jag skäms så.
Så, läkare ljuger för en, man blir deprimerad, och man blir tjock.
Jag ser inte poängen med att leva längre.
Men så länge jag äter, är allt tydligen frid och fröjd!